Den som granskas är också människa – Seminarium med Uppdrag granskning


I Almedalen debatterade jag med Uppdrag gransknings grävreportrar Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson. En sammanfattning av debatten med klipp från SVT Play finns här. Det var en nyanserad och bra debatt i Almedalen. En debatt där båda perspektiven fanns representerade. Och där det fanns en vilja att lyssna, förstå och vara självkritisk. Även Uppdrag granskning uppskattade debatten: ”Din insats gav verkligen skjuts åt diskussionen. Vi skulle gärna vilja höra mer av din kritik. Den är viktig för oss.” Sedan dess har jag och Nils Hansson, projektledare och ansvarig utgivare för Uppdrag granskning, haft ett givande och öppet samtal om hur vi kan ta debatten vidare.

24 augusti är jag bjuden till Göteborg för att hålla ett föredrag och delta i en workshop med UG-redaktionens 40 medarbetare. De vill höra mer om ”offrets” perspektiv (deras terminologi), en fördjupning av de argument jag lyfte i Almedalen. Jag kallar det för ”den som granskas är också människa”. Inte ett offer, även om det är så den granskade framställs. Även den som granskas bör ges möjlighet att ge sina bästa budskap och argument, och inte i förväg stämplas som syndabock. Jag hoppas och tror att det blir ytterligare en givande diskussion, för alla parter.

I mitt föredrag ska jag fokusera på Uppdrag gransknings metoder och vilka konsekvenser de får. Hur Uppdrag gransknings reportrar förlöjligar och förnedrar människor i nationell TV, sätter dem i en torktumlare och står och tittar på. Den offentliga avrättningen. Karriärer som förstörs. Dreven som bidrar till personliga tragedier. Den elektroniska lynchmobben som fäller domar. Hatet och hoten som uppstår som resultat av hur den som granskas framställs. Familjer som lever i oro veckor efter att inslaget har sänts. Jag ska också prata om en verklighet som är mycket mer komplex än vad de allra flesta tror. Situationer och verksamhetsbeslut som inte kan beskrivas i svart eller vitt, men som ändå vinklas på ett sätt som drastiskt påverkar organisationens förtroende och rykte.

Jag kommer att fokusera på de mänskliga försvarsmekanismerna. Vad som händer när mina kunder kontaktas av Uppdrag granskning. Paniken och rädslan. Hur lätt det är att agera fel när man blir överrumplad. Hur det känns att bli belägrad i sitt eget hem när TV-teamet står utanför bostaden och utkräver svar istället för att godta argument som “Vi behöver tid att förbereda oss”, “Jag behöver ta det här internt först” eller “Låt oss boka in en intervju om två, tre veckor”. Ångesten. Chocken och förnekelsen som de allra flesta av oss drabbas av när vi hamnar i situationer som vi inte har kapacitet nog att hantera just nu. De mänskliga skyddsmekanismerna som gör att vi vill gömma oss en stund och hålla verkligheten långt borta. Och ja; känslan att inte vilja framställas som offer. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Varför ställa upp på spelregler där det inte finns någon uppsida?

Granskande medier utgör en central roll i ett demokratiskt samhälle. Flera av Uppdrag gransknings inslag avslöjar orättvisor och oegentligheter som annars inte hade kommit fram. Den som granskas bör med andra ord ha den största respekt för allvaret i situationen och lägga stor vikt vid att själv sätta sig in i frågan, ta fram fakta, analysera läget och förbereda budskap och argument. Be om ursäkt om du eller din verksamhet att gjort något fel och tala om vilka åtgärder som vidtagits för att rätta till problemet. Gå in med inställningen att besvara de absolut svåraste frågorna. Men förnedring och rädslor kommer aldrig leda till öppenhet eller bidra till samhällsnytta. Viljan att göra rätt måste övervinna rädslan att göra fel för att ständigt utveckla och förbättra verksamheten. Viljan att fatta krismedvetna och hållbara beslut måste vara starkare än rädslan att misslyckas.

Hör gärna av dig och berätta om dina erfarenheter

Jag pratar aldrig om mina kunder. Jag namnger ingen. Jag pratar inte om specifika fall. Och jag går aldrig in på detaljer. Det här seminariet är inget undantag. Däremot kommer jag att prata i generella drag, beskriva mina samlade erfarenheter av krishantering och medieträning i samband med att Uppdrag granskning knackar på dörren. Det jag själv ser. Vilka effekter Uppdrag gransknings metoder får.

Direkt efter debatten i Almedalen blev jag kontaktad av myndigheter, företagsledare, personer som kände igen sig i min beskrivning och ville ge sin bild av hur de blivit behandlade och vilka konsekvenser Uppdrag gransknings metoder har medfört. Vill du också göra det? Skriv i så fall ett mejl till mig och berätta. Självklart kommer du att vara anonym. Uppdrag granskning har bjudit in mig just för att höra mer om hur den granskade organisationen eller personen har upplevt processen och vad som händer på det mänskliga planet. Min förhoppning är att vi ser fler debatter av den här typen. Debatter som berikar båda parter. Som skapar förståelse för varandras uppdrag och roller.

4 svar Följ diskussionen: "Yes, tack för att du tipsar här Gustav!..."

Krishanteringen kring Transportstyrelsen och den politiska förtroendekrisen


Idag meddelar Stefan Löfven att han ombildar regeringen. Stefan Löfvens besked imponerar. Och förvånar. Beskedet var helt oväntat. ”Jag tänker inte försätta Sverige i en politisk kris” säger han och börjar nu återta kontrollen, även om självkritik saknas. Han ger också en liten näsbränna tillbaka.

Jag medverkade tidigt i morse i Expressen TV om det som kan vara Sveriges kanske största IT-skandal hittills. Jag har också kommenterat regeringskrisen och Löfvens krishantering i TV4:s Nyhetsmorgon, och hur Transportstyrelsen nu återupprättar sitt förtroende i SVT:s Gomorron Sverige.

Jag ser två olika men relaterade kriser:

1. De uppenbara och allvarliga lagöverträdelserna på Transportstyrelsen. Att göra avsteg från lagen. Tre lagar! Mörkandet. Den låga, eller snarare obefintliga, medvetenheten kring IT-säkerhet och säkerhetsskyddsfrågor. En myndighet som inte har koll på vad som är skyddsvärt och vilka risker det innebär att skyddsvärd information hamnar i fel händer.

2. Den politiska förtroendekrisen som inte behövt bli så omfattande om den (och den ursprungliga krisen) hanterats på ett snabbt och handlingskraftigt sätt. Jag ser en regering som låtit oppositionens utspel diktera sitt agerande och på så sätt också lämnat över taktpinnen istället för att själv ringa in faran och sätta agendan.

Det politiska spelet har tagit över sakfrågan. Sakfrågan är som bortdribblad från debatten. Det stora haveriet, och vad den här skandalen egentligen handlar om, är den obefintliga medvetenheten kring IT-säkerhet och säkerhetsskyddsfrågor. Emanuel Karlstens analys är klockren: Hur kan en myndighet skötas under så många år utan att egentligen ha kompetens eller förståelse för sakområdet? Hur kan en myndighet välja att göra avsteg från lagen och upphandlingsförfaranden och handskas så lättvindigt och arrogant med uppgifter som inte ska hamna i fel händer? Enligt de förhör som Säpo har genomfört har avsteg gjorts tidigare. Det är inte första gången. Det verkar vara en del av myndighetskulturen.

Istället för att diskutera kärnfrågan och dra lärdomar hamnar vi i den klassiska pajkastningen om vem som gjorde vad, vem som informerade vem, varför x inte informerade y, vem som bör avgå och vem som ska anmäla vem. Ett politiskt spel som gärna fäller domar och hellre avsätter ministrar än löser anmärkningsvärda brister i en av statens myndigheter.

Jag ser en lam och otydlig krishantering som inte står i proportion till krisens dignitet. Krishanteringen måste ske snabbt. Den ska vara handlingskraftig och vara tydlig både när det gäller åtgärder och ansvarsfrågan. “Lagom” funkar inte i krishantering. Du kan inte både konstatera ett haveri och samtidigt ligga kvar i hängmattan. Du kan inte konstatera ett haveri och samtidigt försvara en traditionell förvaltningskultur där väsentlig information fastnar i stuprör. I bra krishantering finns inte utrymme för mellanting. Och handlingskraft kan inte vänta en vecka eller två. Resultatet blir att du tvingas in i ett hörn. Trycket blir för stort. Du hamnar i ett underläge där det blir fel oavsett vad du gör. Du jagas ut i media istället för att själv ta ett samlat grepp. En sådan strategi slutar alltid med avgångar. Det handlar om väldigt grundläggande mekanismer i dramaturgin: Man kan inte sitta still i båten och vänta ut stormen och tro att en förtroendekris av den digniteten ska försvinna. Det förvånar mig att Sveriges regering inte förstått att krisen blir värre och fortsätter att eskalera fram till dess att tydliga besked har getts.

Här finns klippet från min medverkan i Nyhetsmorgon.

2 svar Följ diskussionen: "Tack Annelie! Ja det är skrämmande vilken låg medvetenhet det är kring de här frågorna. Konsekvensen blir att riskbedömningen också blir lidande. Det är precis de här bitarna vi behöver diskutera, men som fått alldeles för lite utrymme i debatten...."

Vem har mest makt? Jag debatterar med Janne Josefsson och Uppdrag Granskning


Jag debatterade med Uppdrag Gransknings grävreportrar Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis på SVT-scenen i Almedalen. Vem sätter agendan? PR-konsulten eller journalisten? Uppdrag Gransknings utgångspunkt är att PR-konsulter ger kontraproduktiva råd och att medietränare lär sina uppdragsgivare att ducka och ljuga.

Jag involveras ofta i komplex krishantering och medietränar företagsledare och chefer i samband med mediala granskningar, bland annat när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Medieträning fungerar inte såsom Uppdrag Granskning konstant påstår. Det är en del av Uppdrag Gransknings affärsidé att kritisera och förlöjliga medieträning. Det “underhållande” skådespeleriet som inledde debatten (men som inte finns med i klippet nedan) befäster just det.

Jag har tidigare beskrivit hur paniken och rädslan tar över när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Hur paniken och rädslan gör att man agerar fel. Jag har också skrivit om en verklighet som är mer komplex än att rymmas i en pressad intervju och vad som händer bakom kulisserna: känslan att inte ha någon kontroll över situationen, risken att bli missuppfattad, rädslan för mediedrev, rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Vissa förlorar jobbet och lever med ångest och hot flera månader framåt. Uppdrag Granskning bjuder in till skratt i Almedalen och gör sig lustiga över de situationerna. Men jag menar att den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Genom att förlöjliga och göra underhållning av den typen av problem förstärker Uppdrag Granskning bilden av sig själva; nämligen att de driver sin tes hela vägen, vinklar, fäller domar utan att bevis eller argument anses vara något relevant, förnedrar VD:ar och chefer, avsätter politiker, skapar en rädsla i organisationer och bidrar till ett samhälle där vi till slut inte tillåter mänskliga misstag. Uppdrag Gransknings affärsidé triggar igång drev som förstör karriärer och bidrar till den elektroniska lynchmobben i sociala medier. Hatet. Hoten som talespersonerna och deras familjer blir utsatta för. Jag vet att många ställer sig frågan “Varför ska vi ställa upp på det här spelet?”

Granskande medier har en stor makt och en central roll i ett demokratiskt samhälle för att visa på orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Men den farligaste typen av makthavare är den som inte medger sin makt. Uppdrag Granskning gömmer sig bakom en roll med metoder som kan liknas vid en medeltida giljotin som avrättar människor i nationell media, påverkar karriärer, sätter chefer i en fruktansvärd torktumlare och förnedrar dem inför släkt och vänner.

Jag är glad att debatten med Uppdrag Granskning blev nyanserad och att båda perspektiven fanns representerade. Det var en bra och nyttig debatt att ha. Det finns bra och dålig journalistik, precis som det finns bra och dålig medieträning. Och Janne Josefsson är självkritisk. Han medger stora risker med sättet på vilket de arbetar. Han medger att Uppdrag Granskning har maktmedel att förlöjliga och kränka människor och att han, tillsammans med kollegorna, i vissa reportage går för långt. Att det finns en tendens att nita istället för att förstå svårigheterna bakom. Att deras metoder som många gånger slutar med offentlig avrättning också gör att folk inte ställer upp. Samtidigt säger Karin Mattisson, som modererade debatten, att Uppdrag Granskning gärna vill ha förberedda talespersoner, vilket inte alls stämmer. Det ingår i konceptet att överrumpla för att den som medverkar ska, i panik, bidra till en än häftigare dramaturgi.

Så vem har mest makt? Både journalisten och PR-konsulten har makt; precis som både åklagaren och advokaten har makt. Det är två sidor av samma mynt. I mina medieträningar hjälper jag kunden att navigera i journalistikens spelregler, hitta sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel, att sätta en hållbar strategi istället för att springa på bollar som försvårar krishanteringen. Och det betyder enormt mycket för den som granskas. För i slutänden handlar det om att ringa in faran och minimera skadan. Det handlar om att undvika en förtroendekris. Och det görs bara genom hållbara strategier. Jag förklarar hur man bäst svarar på frågorna, hur man ger sina bästa budskap och argument, hur man bäst ber om ursäkt om misstag har begåtts, hur man respekterar media istället för att anklaga journalister för häxjakt. De som jag medietränar har med andra ord en chans.

Klippet finns på SVT Play. Där ger jag några medskick till Uppdrag Gransknings redaktion. Per Schlingmann resonerar också snyggt kring medias makt och vem som sätter agendan.

Kommentera

4 kriterier för en trovärdig ursäkt – Om United Airlines krishantering


I gårdagens P1-Morgon pratade jag om krishantering, konsten att be om ursäkt och pudlar som förvärrar krisen. Inslaget är på 7 minuter och finns i sin helhet här: Konsten att pudla sig ur en kris.

Det är en konst att be om ursäkt. Som krishanterare och medierådgivare kommer jag ofta in när misstag har begåtts, fel beslut har fattats eller förtroendekrisen ska hanteras. I SR-inslaget pratar jag om 4 kriterier som jag vill se i en hållbar och trovärdig ursäkt. Du som ber om ursäkt ska:

  • känna empati med de du sårat eller på något sätt skadat
  • visa förståelse för andras känslor, frustration eller kritik – även om du inte håller med i sak
  • förklara hur den här situationen kunde uppstå och ge dina bästa argument
  • ange konkreta åtgärder som vidtagits för att samma misstag inte ska upprepas

Ursäkten måste med andra ord uttrycka vad du ber om ursäkt för och vad du gör för att inte samma situation ska uppstå igen. Den ska innehålla både emotionella och rationella argument, vilket jag skrivit om här.

United Airlines misslyckades på samtliga punkter ovan. Den första så kallade ursäkten var platt och ingenting värd. Snarare förvärrade den kritiken och krisen eskalerade. När något har gått snett eller misstag har begåtts är det avgörande att snabbt ringa in faran och minimera den eventuella skadan på förtroendet och varumärkeslöftet. Ställ de kritiska frågorna, gör den egna analysen och agera handlingskraftigt när det behövs.

För när allt kommer omkring är det dina konkreta handlingar som väger tyngst. Du kan inte bygga eller skydda ett förtroende baserat på vad du säger, utan på vad du faktiskt gör. En av mina viktigaste tumregler är att åtgärderna och reaktionerna ska stå i proportion till hur stort problemet är. En annan tumregel är att vara tveklöst tydlig med var du står. Ta ställning – lagom ryms inte i en framgångsrik krishantering.

Videon på hur en passagerare på United Airlines slits våldsamt av det överbokade flygplanet, hur han skriker och slagits blodig i ansiktet, talar för sig själv. Ingen, absolut ingen, ska någonsin bli behandlad på det sättet. Punkt. Det bör ha varit den grundläggande utgångspunkten för United Airlines. Istället kom svepande och platta ursäkter. Och inte för hur passageraren har behandlats. Utan för att planet var överbokat.

Jämför United Airlines krishantering med hur General Motors hanterade flertalet dödsolyckor på grund av allvarliga fel i krockkuddarna. I en video ber VD Mary Barra om ursäkt, hon erkänner allvarliga brister och beskriver de åtgärder som vidtas efter att ha återkallat miljontals bilar från marknaden. Det är en konst att be om ursäkt, en konst som aldrig ska reduceras till några tomma ord. Så nästa gång du vill be om ursäkt för något som gått snett – tänk igen.


Efter flera år som anställd har jag startat egen verksamhet, Jeanette Fors-Andrée AB, för krishantering, medieträning och medierådgivning. Min största kund är min tidigare arbetsgivare – Svenskt Näringslivs branschorganisation för livsmedelsindustrin – med det fortsatta uppdraget att lotsa industriföretag genom förtroendekriser och förhindra eller dämpa mediedrev. Jag har också andra uppdrag; kunder som riskerar att få sitt förtroende skadat, hamnar i blåsväder eller blir föremål för medial granskning.

Kommentera

Sanningen är sällan så enkel


När journalister beskriver hur de upplever företagens krishantering är det ”att sanningen inte kommer fram direkt” som rankas högst. Det visar en ny undersökning från Aalund som ställt frågor till 450 journalister och där jag, från mitt perspektiv som krishanterare, har blivit tillfrågad att kommentera resultatet. Hela Aalunds undersökning inklusive mina reflektioner finns här som pdf.

Självklart behöver kriser hanteras snabbt för att undvika skada på förtroendet. Jag ser ofta ett problem med företag och organisationer som väntar onödigt länge med att uttala sig när de blir granskade. Samtidigt är sanningen sällan så enkel. Ett problem som är minst lika vanligt, om inte vanligare än att vänta med att svara på journalistens frågor, är att gå för snabbt fram och inte vara förberedd.

Verkligheten är mer komplex än att sammanfattas i en oneliner

Få medieformat tillåter en komplex bild. Och svar kan i många fall inte paketeras på ett sådant sätt som journalisten förväntar sig. Frågorna som behandlas är ofta mer komplexa än att rymmas i enkla och korta svar. Verkligheten är helt enkelt för svår för att uttryckas i en kort och stressad intervju där medieretoriken förutsätter korta meningar som är lätta att citera – oneliners som kan skapa rubriker, sälja lösnummer och pryda löpsedlarna. Verkligheten som utspelar sig bakom kulisserna är i själva verket ofta mer komplex än att sammanfattas i en oneliner.

Dessutom glömmer vi ofta bort att reportern som lyfter på luren för det mesta är mer insatt i den specifika kärnfrågan än vad intervjupersonen är. Reportern har lagt tid på research, tagit fram underlag och förberett frågor. Själv förväntas du som intervjuperson ge omedelbara svar. Här och nu. Utan att ta reda på fakta. Annars blir du kritiserad för att inte vara öppen. Men den som vill berätta hela sin historia och ge en samlad bild brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter och attackerar med sina frågor. Ömsesidig irritation uppstår och intervjun går lätt överstyr. Som talesperson bidrar du omedvetet till en än häftigare mediedramaturgi.

Även om företagen är helt sanningsenliga så lyfts ofta delar av intervjun ur sitt sammanhang, vinklas och används till företagens nackdel. Som krishanterare ser jag ofta hur media för snabbt och för enkelspårigt söker efter en specifik vinkel istället för att försöka förstå helheten och förmedla de komplexa resonemangen. Jag ser också ett olustigt inslag i journalistiken, nämligen jakten på sensationsrubriker och ett underhållningsvärde i frågor som handlar om affärsstrategiska vägval och svåra beslut. Få professionella personer i ledande befattning vill vara en del av tabloidpress.

Addera också aspekten att du som talesperson inte har kontroll över intervjusituationen. Du känner att du inte styr över resultatet. Du är bara en gäst i journalistens story. Risken att du blir missuppfattad är stor, du får sällan korrigera innehållet och du har absolut ingen aning om hur din medverkan kommer att klippas och hur du kommer att framstå. Rädslan för mediedrev, där bevis inte anses vara något relevant, är stor. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Vissa förlorar jobbet. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Resultatet blir förstås att företagen måste tänka till och ta fram en strategi för hur man bäst når ut med sina bästa budskap och argument och samtidigt minimera de risker jag beskriver ovan. Det som journalisten uppfattar som brist på transparens och öppenhet kan i själva verket handla om företagens sätt att navigera i journalistikens spelregler. Ett sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel. För företaget som granskas är det avgörande att helt förutsättningslöst analysera den uppkomna situationen, ställa sig frågan ”Var har journalisten rätt?”, ta reda på fakta, åtgärda eventuella problem och möta kunder och media.

I en eskalerande kris är det alltid en balansgång mellan att vara snabb och sätta sig in i frågan för att fatta hållbara beslut. En balansgång mellan att vara tillgänglig och arbeta systematiskt med kärnfrågan för att inte springa på bollar som försvårar och förhalar krishanteringen. En balansgång mellan transparens och sekretess. I många fall är det mer prioriterat att inte stressa upp sig, att inte agera i panik, att göra en grundlig analys för att med facit i hand agera handlingskraftigt.

För när allt kommer omkring är det dina konkreta handlingar som väger tyngst. Du kan inte bygga eller skydda ett förtroende baserat på vad du säger, utan på vad du faktiskt gör.

Men på samma sätt som det finns bra och dålig journalistik så finns det också bra och dålig krishantering. Det finns organisationer som i ren panik och rädsla för media agerar fatalt fel. Som i ren självbevarelsedrift stoppar ner huvudet i sanden och helt självförvållat hamnar i en destruktiv försvarsställning. Det finns också osunda företagskulturer. Fartblinda ledare som tappar fotfästet. Högt uppsatta chefer som skyller på media och anklagar journalister för häxjakt. Som döljer problem och ljuger när sanningen hinner ikapp. Ansvariga personer som går in i en intervju med inställningen att inte besvara de absolut svåraste frågorna, eller som inte är förberedda på journalistens vinkel. Det är ett farligt och tyvärr vanligt misstag att tro att granskningar och avslöjanden går att vifta bort, för du hinner aldrig ikapp stormen. När drevet väl går är du skyldig tills du har bevisat motsatsen – det är den krassa verkligheten. Det är så mediedramaturgin fungerar, oavsett hur orättvist och vidrigt du tycker att det är.

Internkommunikationen och ledningen är ofta största bristerna

“Dålig intern kommunikation” och “ledningen” som ju i undersökningen kommer på femte respektive åttonde plats över upplevda orsaker till bristande krishantering, är i själva verket mycket viktigare än så. Den interna kommunikationen är väldigt ofta ett grundproblem. De allra flesta åtgärder som identifieras under en krisövning eller utbildning handlar om förbättringar i internkommunikationen, ansvarsfördelningen och ledarskapet. Orsaken till att problem ibland inte tas på allvar eller att krishanteringen tar längre tid än vad den behöver göra bottnar allt för ofta i bristande interna rutiner och synsätt. Det må finnas en krisplan och en sammansatt krisgrupp, men krisplanen ligger långt ner i byrålådan och fångar inte verksamhetens faktiska utmaningar. Kommunikationsavdelningen kan vara bakbunden, med en ledning som inte lyssnar. En ledning som inte sätter förtroendefrågor tillräckligt högt upp på agendan.

Jag har sett fall där ledarskapet på ett föredömligt sätt tagit organisationen från ett kritiskt läge till ett stabilt, och till och med stärkt, läge. Jag har också sett fall där ett bristande ledarskap satt käppar i hjulen, försvårat krishanteringen och gjort förtroendekrisen än värre. Här kan du läsa mer om hur du undviker förtroendekriser.

Kommentera

Därför startar jag egen krisbyrå


Nu händer det!! Efter flera år som anställd startar jag Jeanette Fors-Andrée AB, Sveriges vassaste kris- och medierådgivning. Min första och största kund kommer att vara min tidigare arbetsgivare. På uppdrag av Livsmedelsföretagen ska jag fortsätta stötta de enskilda bolagen inom livsmedelsindustrin. Skillnaden är att jag nu också kan välja andra uppdrag.

Det här känns otroligt spännande, men också extremt läskigt. Faktum är att det kan vara det läskigaste beslutet jag någonsin fattat. Jag lämnar tryggheten med en fast anställning. Tar klivet ut i det okända. Det pirrar i magen av spänning och förväntan. Men också skräck. Och förstås en massa ”tänk om-tankar”. Jag har under flera år fått frågan från vänner och bekanta: “När är det dags för dig att köra eget?” Vissa har till och med aktivt peppat och pushat på. Men jag har då känt en trygghet i att vara anställd, en trygghet i att ha en fast punkt och en fast inkomst. Folk har sagt till mig: “Om någon klarar att stå på egna ben så är det du, du som har ett så starkt varumärke.” Men jag har inte sett det så själv.

De senaste tre åren har varit de mest givande och meningsfulla i min 12-åriga karriär med förtroendekriser. Jag älskar min arbetsgivare. Jag älskar den roll jag har och de människor jag arbetar med. Jag har en unik position inom Svenskt Näringsliv där jag dagligen stöttar svenska bolag med akut krishantering, medieträning och strategier för mediehantering. Jag jobbar nära ledningsgrupper. I ledningsgrupper. Där det händer. Som strategiskt eller operativt stöd till talespersoner och krisgrupper. Eller som krisledare där kompetens saknas för att styra upp förtroendekrisen. Som chef för kris- och mediehantering på Svenskt Näringslivs branschorganisation för livsmedelsindustrin lotsar jag dagligen organisationer genom förtroendekriser och förhindrar eller dämpar mediedrev – något som starkt har bidragit till att öka förtroendet för hela industrin (från 63% till 85% som har högt förtroende).

Samtidigt vill jag också kunna välja andra uppdrag. Andra industrier. Idéburna verksamheter. Verksamheter där jag tror att mina erfarenheter kan göra lika stor skillnad. En del förfrågningar vill jag helt enkelt inte tacka nej till.

Jag drivs av att bygga och skydda förtroenden, och försvara värderingar och löften. Jag drivs av att bygga sunda företagskulturer och ett ledarskap som tål intern och extern granskning, och där varumärkeslöften omsätts i praktiken. Jag vill se starka bolag och varumärken som håller det de lovar. Som förtjänar ett förtroende. Som tar ett samlat grepp när Uppdrag Granskning knackar på dörren istället för att låta paniken och rädslan för media diktera organisationens agerande. All framgångsrik krishantering börjar inifrån.

Efter 12 års erfarenhet har jag en övertygelse: chefer och organisationer som hamnar i blåsväder är inte mer än människor. Krishantering är svåra processer som få har praktisk erfarenhet av. Även den mest medievana personen får tunnelseende när problemen hopar sig, när den berömda reptilhjärnan slår till så att du inte kan tänka klart. När du mest av allt vill fly. När den mänskliga försvarsmekanismen gör att du vill stänga dörren om dig, lägga locket på och ljuga när sanningen hinner ikapp. När du vill skälla ut journalisterna och få utlopp för din frustration. När tungan blir torr och ångesten hamrar i bröstet. Det är då svårt att göra allting rätt. Och det är också därför som man behöver ta hjälp av någon med praktisk erfarenhet av så komplexa processer som krishantering, för sanningen är att man aldrig ska krishantera sig själv. Det är ungefär lika konstruktivt som att plocka fram skalpellen för att operera sin egen blindtarm.

Från 1 mars går jag alltså över till egen regi. Jag kommer att fortsätta arbeta med Sveriges godaste och härligaste bransch; livsmedelsindustrin. Men jag kommer också att välja ut andra uppdrag. Hårt granskade bolag och utsatta branscher. Och jag ska fortsätta göra det jag gillar allra mest: Att komma in i organisationer vars rykte och trovärdighet står på spel och jobba hårt under extrem press. Det finns inget så stimulerande som att mobilisera alla krafter här och nu för att skydda en verksamhets förtroende och se konkreta resultat.

Hör gärna av dig!

Kommentera

Aida Hadzialics krishantering: Rätt beslut att avgå


Aida Hadzialic, statsråd och gymnasie- och kunskapslyftsminister, meddelade idag på en pressträff att hon avgår efter att ha fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille i blodet. Hadzialics krishantering är föredömlig.  Men hon har, till min förvåning, fått hård kritik för sin avgång.

I Dagens Industri skriver PM Nilsson ”Hon hade inte behövt avgå”. Han fortsätter: ”Hon är ung och en av regeringens få fullt fungerande ministrar, och det måste finnas en gräns även för hur stora konsekvenser en promillegräns ska ha. Är det rimligt att även andra slutar sina arbeten och uppdrag för samma förseelse? Är minsta småsak skäl nog att förstöra humankapital och lovande karriärer?”

I Expressen skriver K-G Bergström ”Löfven och Hadzialic har överreagerat”. Han fortsätter: ”Aida Hadzialic har förvisso visat dåligt omdöme, när hon satt sig vid ratten bara fyra timmar efter att ha druckit två glas vin. Och visst är 0,2 promille rattfylleri enligt svensk lag. Men det är en internationellt sett mycket sträng gräns. Hon startade sin resa i Danmark, där gjorde hon inget olagligt. Där är gränsen 0,5 promille som PM Nilsson på Dagens Industri konstaterat.”

Men 0,2 promille är rattfylleri enligt svensk lag, oavsett hur sträng man tycker att den gränsen är. Det är ingen ”småsak” att bryta mot svensk lag. Att avgå är därför ingen ”överreaktion”. 

Och: Få andra är minister för gymnasieskolan. Få andra representerar allmänheten. I det ansvaret ingår att agera föredömligt. I alla lägen. I medgång och motgång. Ansvar får aldrig bli ett ihåligt löfte.

Aida Hadzialic agerade omdömeslöst när hon satte sig bakom ratten. Men i brinnande kris agerade hon helt rätt, med en föredömlig krishantering.

Jag menar att avgången var rätt beslut, av flera skäl:

  • Tar ansvar: ”Lagom” kan aldrig gå hand i hand med handlingskraft. I bra krishantering finns inget utrymme för mellanting. Du kan inte ta avstånd från en handling och samtidigt kompromissa med konsekvenserna. Hadzialic tar ansvar för sina handlingar, och hon gör det föredömligt i en presskonferens där varje mening är välformulerad. Där varje fråga besvaras. PM Nilsson skriver: ”Istället för att lämna in avskedsansökan till statsministern skulle hon ha kunnat berätta om hur lite det krävs för att överskrida gränsen, att hon härmed för all framtid aldrig ska dricka alkohol före bilkörning och göra sig själv till ett gott exempel på den svenska nolltoleransen.” Men det rådet är just en kompromiss. Lite lagom. Hennes trovärdighet hade nått botten om hon argumenterade för hur lite som krävs för att överskrida gränsen. Att vara ångerfull har då ingen som helst betydelse. En ursäkt måste alltid omsättas i en konkret, handlingskraftig åtgärd.
  • Undviker mediedrev: Genom att snabbt avgå undviker Hadzialic ett brutalt mediedrev. Hon undviker att bli slaktad i media. Att klamra sig fast hade skapat en omöjlig situation som till slut hade tvingat fram en avgång. K-G Bergström skriver: ”Jag har svårt att se avgången som något annat än överdriven rädsla för mediedrev.” Han fortsätter: ”Som journalist kan man förvisso tycka att det här är ett bra exempel på medias makt. Statsråd avgår till och med innan det blir ett mediedrev. Bara av rädsla för ett sånt. Men jag tycker faktiskt att regeringschefer ska ha modet att uthärda mediedrev. Visst blir det svettigt några dagar, men om inte orsaken till drevet är något allvarligt övertramp, så ska en statsminister ha tillräckligt kurage för att stå emot.” Kurage kan vara att stå emot ett mediedrev, som när utrikesminister Margot Wallström vägrade avgå i samband med den omdömeslösa lägenhetsaffären. Wallström fastslog att hon inte har gjort något fel. Att hon har bevis och vittnen på att allt har gått rätt till. Att hon välkomnar en undersökning. Samtidigt var granskningen befogad, och därmed också mediedrevet. För den som utsätts för ett mediedrev är det fruktansvärt outhärdligt. Jag ser det nästan dagligen i mitt jobb bakom kulisserna. Men efter snart 12 års erfarenhet av förtroendekriser vågar jag påstå att bara tanken på att avgå efter en skandal och lämna sin karriär bakom sig är ännu värre. Jag har tidigare skrivit att bland de absolut svåraste besluten att fatta i en krishantering är beslutet att ta konsekvenserna av sina handlingar. Kurage kan därför också vara att ha modet att se misstag och agera därefter. Hadzialic valde den svåra vägen.
  • Underlättar snabb comeback: Genom att på eget initiativ avgå, och inte skylla på sträng lagstiftning, underlättar Hadzialic för sin egen comeback. Hon hyllas idag på Twitter och andra kanaler för sin hantering av det som har hänt. För sin insats i politiken. För sin begåvning. De allra flesta vill se henne tillbaka i politiken och jag är säker att hon genom sin snygga exit kan göra en lika snabb comeback. Att Löfven höll Kaplan i handen var fel, men att låta Hadzialic självmant gå är rätt.
  • Skyddar sin politik: Hadzialic blev inte av med jobbet. Hon tvingades inte in i en omöjlig situation där arga röster kräver hennes avgång. Hon gjorde inte en Kaplan eller en Annelie Nordström i Kommunal. Ett mediedrev kan annars rasera personens tidigare framgångar. Plötsligt har det man en gång åstadkommit ingen som helst betydelse. Allt är liksom bortglömt. Men genom att agera rätt i brinnande kris kan man skydda sitt förtroendekapital och de insatser man tidigare gjort. Det underlättar givetvis en snabb comeback.
2 svar Följ diskussionen: "Bra skrivet Vasilis! Så rätt. Hadzialic vinner definitivt mer än hon förlorar. Allt annat hade gett anledning till mediedrev och till slut en framtvingad avgång...."

Kaplan och Miljöpartiets krishantering


Det var både nödvändigt och väntat att Mehmet Kaplan avgår och lämnar sitt uppdrag som bostadsminister. Under den senaste veckan har stor kritik riktats mot Kaplans agerande, omdöme och umgänge. Kritik har också riktats mot Kaplans, statsminister Stefan Löfvens och Miljöpartiets språkrör Åsa Romsons och Gustav Fridolins usla krishantering.

Så vilka lärdomar kan makthavare (politiker som företagsledare) dra? Bland mina bästa råd efter snart 12 års erfarenhet av förtroendekriser finns att fatta handlingskraftiga beslut och våga stå för dem:

  • Det ingår i ledarens roll att hantera de mest obekväma situationerna. Det ingår i ledarens roll att fatta de svåraste besluten och våga stå för dem. När förtroendet vacklar och marken skakar, ingår det i högsta chefens roll att stå stadigt och uttrycka de obehagliga sanningarna. Oavsett om man är statsminister, språkrör, styrelseordförande eller toppdirektör i näringslivet.
  • Det ingår i ledarens roll att göra allt i sin makt för att skydda verksamheten från ett skadat förtroende. För en VD eller styrelseordförande kan det innebära att fatta det svåra beslutet att självmant avgå. För en statsminister kan det innebära att tydligt uttrycka fullt förtroende för sin minister eller tveklöst ta avstånd från ministerns agerande. För ett språkrör kan det innebära att tydligt definiera kärnfrågan och antingen backa upp sin kollega till fullo eller kraftfullt agera.
  • ”Lagom” ingår inte i högsta chefens arbetsbeskrivning. Du kan inte både avskeda och hylla samma person. Du kan inte ta avstånd från en handling och samtidigt hänvisa till en ”samlad bedömning”. Du kan inte tveklöst ta avstånd från någons agerande och samtidigt avsluta en presskonferens med att ge ansvarig person en klapp på axeln. I bra krishantering finns inte utrymme för mellanting.
  • Du kan aldrig köpa ett förtroende – du måste förtjäna det. Och förtjäna ett förtroende gör du genom handlingskraft. Dina åtgärder måste spegla allvaret i situationen, annars fortsätter drevet. Här finns inte utrymme för en försiktighetskultur. Att värna om varandras heder och framtida karriärmöjligheter är nobelt. Men det får aldrig stå i vägen för att göra det enda rätta.
  • Handlingskraft kan inte vänta en vecka. All framgångsrik krishantering bygger på snabba beslut som grundar sig på ett gott omdöme och en väl genomtänkt strategi.
  • Ducka inte för de svåraste frågorna. Gå in med inställningen att besvara de absolut tuffaste frågorna som måste besvaras och hanteras. Att hänvisa till en ”samlad bedömning” ger inga tydliga besked. Att som språkrör sitta i morgonsoffan och försvara en nyligen sparkad ministers politiska gärning ger inga tydliga besked. Att bjuda in till pressträff som sen visar sig vara enskilda intervjuer där journalister får köa för att ställa sina frågor signalerar inte öppenhet. Jag har tidigare skrivit om den platta medieretoriken och makthavarintervjuer som ingen blir klokare på. Jag har också skrivit om paniken och ångesten som hämmar en framgångsrik krishantering, och den mänskliga försvarsmekanismen som sätter käppar i hjulet för att ta ett strukturerat grepp om det som händer.
  • Skyll aldrig på media och den ”bild som media skapat”. Se bortom medierapporteringen. Bygger ”bilden” på ett faktiskt problem? I så fall vilket? Och skyll aldrig på dina medarbetare. Som högst ansvarig för verksamheten är du också ansvarig för att sätta ribban för din personal/stab.
  • Att försöka tysta medierna i förhoppning om att dämpa kritiken signalerar att man tappat greppet. Att man är hårt pressad och inte kan tänka klart eller se de strategiskt viktiga valmöjligheterna. Planeringshorisonten krymper och man agerar enbart i panik. Det signalerar ofta att krishanteringen gått snett till från början.
1 svar Följ diskussionen: "[…] tvingades inte in i en omöjlig situation där arga röster kräver hennes avgång. Hon gjorde inte en Kaplan eller en Annelie Nordström i Kommunal. Ett mediedrev kan annars rasera personens tidigare […]..."

När Uppdrag Granskning knackar på dörren tar paniken och rädslan över


– ”Hej. SVT, Uppdrag Granskning. Vi sökte Frank.”
– ”Frank är inte här.”
– ”Eh, jo. Han gick precis in genom dörren.”

Just den situationen är tagen ur gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning och speglar hur många agerar när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Man agerar i panik och rädsla. Den paniken är också ett tecken på dålig eller total avsaknad av krishantering. Bra krishantering däremot förbereder den granskade så att han eller hon kan gå in med inställningen att besvara de mest kritiska frågorna och med egna ord förklara och ge sina bästa argument. Visa förståelse för kritiken. Ge tydliga besked. Be om ursäkt om du eller din verksamhet att gjort något fel och tala om vilka åtgärder som vidtagits för att rätta till problemet. Det är alltid mina grundläggande råd. Med ett utifrånperspektiv kan en erfaren krishanterare hjälpa dig ta ett systematiskt grepp om det som händer.

Det är ett farligt och tyvärr vanligt misstag att tro att granskningar och avslöjanden går att vifta bort genom att vänta ut stormen. Men du hinner aldrig ikapp en storm. När drevet väl går är du skyldig tills du har bevisat motsatsen – det är den krassa verkligheten. Den krassa verkligheten är också att Uppdrag Granskning och Kalla Fakta för det mesta är mer insatta i kärnfrågan än vad du själv är. De har väldigt skickliga team och lägger enormt mycket tid på research. Fakta samlas in grundligt innan redaktionen bestämmer sig för om det överhuvudtaget är värt att gå vidare och producera ett inslag. Jag har medietränat företag som granskats i 8 månader innan inslaget sänts. Den som granskas bör med andra ord ha den största respekt för allvaret i situationen och lägga stor vikt vid att själv sätta sig in i frågan istället för att hamna i en destruktiv försvarsställning och skylla på media.

Lyssna på Medierna i P1 där jag medverkar om varför bra krishantering behövs när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Vad är bra krishantering? Vad är dålig krishantering? Och varför behöver företag och offentliga myndigheter medietränas när Uppdrag Granskning ringer? Mina tankar finns också utvecklade här nere.

Jag har tidigare i Medierna P1  pratat om makthavarintervjuer och varför det ofta blir så fel. Jag har beskrivit strutsmetoden som ett mänskligt naturligt beteende – en mänsklig försvarsmekanism som måste brytas. Jag har också medverkat i P1-Morgon om krishantering inom storbolag och toppdirektörer som tappar fotfäste och förlorar självinsikt. Jag har skrivit om osunda företagskulturer, hur du bäst undviker förtroendekriser och krishanterarens roll när Uppdrag Granskning kommer.

Uppdrag Granskning – Varför behövs krishantering?

Ansvariga personer som i panik raderar bort information. Som döljer problem och ljuger rakt in i kameran. Som av besinningslös skräck fattar beslut om journalistfri zon för att hålla Uppdrag Gransknings reportrar borta och under skarp intervju sitter stumma och paralyserade utan tydliga besked, med ångest som hamrar i bröstet och blanka famlande ögonen.

När drevet går är viljan att bara försvinna så överhängande. Samtidigt är strutsmetoden en av de absolut farligaste misstagen man kan begå, för du hinner aldrig ikapp stormen. Du hamnar i en destruktiv försvarsställning som inte kan uppfattas på annat sätt än att du har gjort fel.

Ofta beror de värsta reaktionerna på överraskningseffekten och chocken i att plötsligt bli angripen – den mänskliga försvarsmekanismen gör att du agerar fatalt fel när journalister granskar dig i sömmarna, även om misstag inte har begåtts. Av reportern på Medierna i P1 fick jag en bra fråga: ”Du säger ’angripen’ – är inte det ett starkt ord?” Jo, det är ett starkt ord, men det är också så den som granskas känner. Jag har blivit uppringd av personer som blivit belägrade i sina egna hem, fångar i sina egna bostäder – det är så de har känt – medan Kalla Faktas eller Uppdrag Gransknings reporter har stått utanför och väntat på att de ska komma ut.

Jag ser det ofta i mitt praktiska arbete med företagsledare och bolag som behöver akut krishantering och rådgivning: paniken och ångesten, rädslan för att göra fel, reptilhjärnan som gör att du inte kan tänka klart. Hur du mest av allt vill fly. Känslan att inte ha kontroll över vare sig situationen eller resultatet. Rädslan för att säga fel saker som du inte kan ta tillbaka. Rädslan för att förlora ditt anseende inför alla som betyder något för dig. Släkt och vänner. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Just därför behövs en extern krishanterare som kan hjälpa dig att systematiskt och strukturerat arbeta med kärnfrågan som ställs, istället för att agera i panik.

Någon med ett utifrånperspektiv som vågar vara brutalt ärlig, ifrågasätta beslut och beteenden och uttrycka obehagliga sanningar. Någon med lång praktisk erfarenhet av så komplexa processer som krishantering och som vet hur mediedramaturgin fungerar.

Det finns inget moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när organisationens rykte och trovärdighet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När paniken och rädslan för att göra fel tar plats i ledningsrummet och krishanteringen kan avgöra framtiden. När ägare, kunder, konsumenter, medarbetare och allmänhet förväntar sig transparenta och ärliga svar. Och när media kräver tydliga besked. För revisionsfrågor är det helt naturligt att man tar hjälp av en erfaren revisor. För juridisk konsultation rådfrågar alla seriösa bolag en kunnig jurist. För mediala granskningar bör det vara lika naturligt att rådfråga en erfaren kris- och medierådgivare.

Den bästa krishanteringen är den som inte syns – den som ser till att krisen inte uppstår. Jag har varit med om intervjuer som inte sänts eller skriftliga svar som inte lett till intervju framför kamera. Och har en intervju genomförts så har det inte blivit en kritisk story. Just för att företaget har lämnat tydliga besked och förklaringar. Och just för att talespersonen har varit så bra medietränad och på ett transparens och ärligt sätt faktiskt besvarat reporterns svåraste frågor. Tyvärr finns också dålig krishantering – dålig krishantering som genom sin existens inte hjälper, snarare stjälper.

8 svar Följ diskussionen: "[…] platta medieretoriken och makthavarintervjuer som ingen blir klokare på. Jag har också skrivit om paniken och ångesten som hämmar en framgångsrik krishantering, och den mänskliga försvarsmekanismen som sätter […]..."

Margot Wallström och lägenhetsaffären


Kommunalskandalen har under en veckas tid utvecklats som en spännande följetong. Med ett okänt slut har flera olika vinklar och avslöjanden presenterats. Aftonbladets granskning är ett exempel på hur mediedramaturgin fungerar när den är som allra bäst – i en eskalerande kris kommer olika vinklar att följa på varandra och bidra till en än häftigare upptrappning av skeendet. Stormen kommer sällan ensam.

Därför är det oerhört viktigt att i ett tidigt skede förutse vilka vinklar som kan tänkas komma, granska sig själv från olika perspektiv, omedelbart åtgärda de uppenbara felen och förbereda budskap för att möta de potentiella vinklarna. Det tillhör krishanteringens absolut viktigaste grunder.

Granskningen har kommit att omfatta utrikesminister Margot Wallström. Riksenheten mot korruption har inlett en förundersökning med anledning av Wallströms lägenhetsaffär med Kommunal. ”Det finns anledning att anta att brott har förövats”, säger chefsåklagare Alf Johansson. ”Det rådet inget tvivel om att lägenheten från Kommunal ska ses som en förmån”, säger Helena Sundén, generalsekreterare på Institutet mot mutor. ”Att man får gå före i en kö eller att man får en lägenhet, det kan absolut falla inom ramen för vad lagstiftaren ser som en muta”, säger hon.

Rätt agerat i brinnande kris

Utrikesminister Margot Wallström har uttryckligen fastslagit att hon inte har gjort något fel. Att hon har bevis och vittnen på att allt har gått rätt till. ”Jag välkomnar en undersökning. Jag har ingenting att dölja och det är bra att det blir utklarat.” På frågan om hon ska ta timeout under pågående utredning svarar hon ”Jag anser inte att jag har gjort något fel och jag kommer att fortsätta med mitt arbete.”

”Det är upp till 2 års fängelse. I grova fall upp till 6 års fängelse. Vad säger du om att ha hamnat i en sådan här härva?”, frågar en TV4-reporter.

”Nu spekulerar du. Nu blir det en förundersökning. Jag har inget att dölja. Jag kommer att ge dem allt som de behöver.” svarar Margot Wallström.

Marken gungar under Wallströms fötter. Men i brinnande kris kan hon inte agera på ett bättre sätt än så. Det förutsätter att Wallström också har varit helt sanningsenlig. En makthavare som är utsatt för en granskning har en större chans att komma ur krisen med hedern i behåll om han eller hon håller sig till en och samma riktning från början till slut. Och det han eller hon säger i den riktningen ska vara sant.

Wallström har ställt upp på intervjuer istället för att ducka och skicka fram pressekreterare. Hon har lämnat ifrån sig lägenheten. Hon har svarat på frågor och haft tydliga besked istället för att avvisa frågorna som irrelevanta. Hon har hållit sig till en linje och haft genomgående tydliga budskap. Och hon välkomnar en undersökning som svart på vitt visar hur det ligger till.

Wallströms hantering av situationen bidrar också till det stöd hon hittills har från statsminister Stefan Löfven och det egna partiet. Två EU-parlamentariker har krävt att Margot Wallström tar en timeout tills dess att frågan är utredd. Men ingen partiledare, inte heller inom oppositionen, har ställt liknande krav. Till och med Moderatledaren Anna Kinberg Batra försöker lugna stridslystna partikamrater som vill fälla Margot Wallström. ”Jag tycker inte att det här är tillräcklig grund för att väcka misstroende”, säger Anna Kinberg Batra och menar att man ska vänta på resultatet av förundersökningen.

Nyckeln till Wallströms varande eller icke varande som utrikesminister är hur det egna partiet agerar, och hur oppositionen ställer sig i frågan. Hittills är förtroendet tillräckligt starkt för att Wallström inte ska stiga åt sidan.

Fel agerat från början som statsråd och utrikesminister

Margot Wallström agerar rätt i brinnande kris, givet att det hon har berättat är sanningsenligt.

Men hennes största brott ur ett krishanteringsperspektiv är att från början ge sig in i en affär som sätter henne i en sådan situation. Jag har i både böcker och artiklar skrivit om hur du bäst motverkar förtroendekriser. Den bästa krishanteringen är den som ser till att krisen inte uppstår, bland annat genom ett krismedvetet beslutsfattande och ett gott omdöme. Lev som du lär och omsätt dina värderingar i praktiken. Säg vad du gör – gör som du säger. Det handlar om etik och moral – inte tomma ord i en policy.

Som statsråd och representant för allmänheten bör man vara väldigt noga för att inte hamna i en situation där ens etik och moral ifrågasätts. Där ens värderingar faller platt. Där allmänheten upplever att man står i tacksamhetsskuld till någon.

Ett statsråd ska inte ens hamna i den situationen. För redan där uppstår faran. När drevet väl går är du skyldig tills du har bevisat motsatsen – det är den krassa verkligheten. Det är så mediedramaturgin fungerar, oavsett hur orättvist och vidrigt det är. Margot Wallström beskrivs som den i särklass mest erfarna ministern i Stefan Löfvens regering och har dessutom haft högst förtroendesiffror. Men oavsett vad som sker härnäst kommer hennes ställning att vara försvagad. Hon kommer att under många år framåt förknippas med en skandal och behöva svara på frågor om lägenhetsaffären.

Jag har också intervjuats om Margot Wallströms krishantering i Resumé.

3 svar Följ diskussionen: "[…] kurage för att stå emot.” Kurage kan vara att stå emot ett mediedrev, som när utrikesminister Margot Wallström vägrade avgå i samband med den omdömeslösa lägenhetsaffären. Wallström fastslog att hon inte […]..."