Jeanette Fors-Andrée

Jeanette Fors-Andrée är krishanterare, medietränare och medierådgivare. Hon har arbetat med förtroendekriser i 12 år och har en gedigen praktisk erfarenhet av komplexa kriser och mediala granskningar. Bland annat från en unik position inom Svenskt Näringsliv där hon dagligen stöttar svenska bolag och ledningsgrupper med akut krishantering, medieträning och strategier för mediehantering. Dessförinnan har hon en bakgrund som PR- och kriskonsult på global PR-byrå. Hon har också i sju år studerat förtroendekriser och kriskommunikation på akademisk nivå som forskare vid Uppsala universitet och beskrivs som Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare. Föreläsare, författare till bl.a. ”När drevet går” och ”Praktisk kriskommunikation” och intervjuas ofta i media som krisexpert.

Vem har mest makt? Jag debatterar med Janne Josefsson och Uppdrag Granskning


Jag debatterade med Uppdrag Gransknings grävreportrar Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis på SVT-scenen i Almedalen. Vem sätter agendan? PR-konsulten eller journalisten? Uppdrag Gransknings utgångspunkt är att PR-konsulter ger kontraproduktiva råd och att medietränare lär sina uppdragsgivare att ducka och ljuga.

Jag involveras ofta i komplex krishantering och medietränar företagsledare och chefer i samband med mediala granskningar, bland annat när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Medieträning fungerar inte såsom Uppdrag Granskning konstant påstår. Det är en del av Uppdrag Gransknings affärsidé att kritisera och förlöjliga medieträning. Det “underhållande” skådespeleriet som inledde debatten (men som inte finns med i klippet nedan) befäster just det.

Jag har tidigare beskrivit hur paniken och rädslan tar över när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Hur paniken och rädslan gör att man agerar fel. Jag har också skrivit om en verklighet som är mer komplex än att rymmas i en pressad intervju och vad som händer bakom kulisserna: känslan att inte ha någon kontroll över situationen, risken att bli missuppfattad, rädslan för mediedrev, rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Vissa förlorar jobbet och lever med ångest och hot flera månader framåt. Uppdrag Granskning bjuder in till skratt i Almedalen och gör sig lustiga över de situationerna. Men jag menar att den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Genom att förlöjliga och göra underhållning av den typen av problem förstärker Uppdrag Granskning bilden av sig själva; nämligen att de driver sin tes hela vägen, vinklar, fäller domar utan att bevis eller argument anses vara något relevant, förnedrar VD:ar och chefer, avsätter politiker, skapar en rädsla i organisationer och bidrar till ett samhälle där vi till slut inte tillåter mänskliga misstag. Uppdrag Gransknings affärsidé triggar igång drev som förstör karriärer och bidrar till den elektroniska lynchmobben i sociala medier. Hatet. Hoten som talespersonerna och deras familjer blir utsatta för. Jag vet att många ställer sig frågan “Varför ska vi ställa upp på det här spelet?”

Granskande medier har en stor makt och en central roll i ett demokratiskt samhälle för att visa på orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Men den farligaste typen av makthavare är den som inte medger sin makt. Uppdrag Granskning gömmer sig bakom en roll med metoder som kan liknas vid en medeltida giljotin som avrättar människor i nationell media, påverkar karriärer, sätter chefer i en fruktansvärd torktumlare och förnedrar dem inför släkt och vänner.

Jag är glad att debatten med Uppdrag Granskning blev nyanserad och att båda perspektiven fanns representerade. Det var en bra och nyttig debatt att ha. Det finns bra och dålig journalistik, precis som det finns bra och dålig medieträning. Och Janne Josefsson är självkritisk. Han medger stora risker med sättet på vilket de arbetar. Han medger att Uppdrag Granskning har maktmedel att förlöjliga och kränka människor och att han, tillsammans med kollegorna, i vissa reportage går för långt. Att det finns en tendens att nita istället för att förstå svårigheterna bakom. Att deras metoder som många gånger slutar med offentlig avrättning också gör att folk inte ställer upp. Samtidigt säger Karin Mattisson, som modererade debatten, att Uppdrag Granskning gärna vill ha förberedda talespersoner, vilket inte alls stämmer. Det ingår i konceptet att överrumpla för att den som medverkar ska, i panik, bidra till en än häftigare dramaturgi.

Så vem har mest makt? Både journalisten och PR-konsulten har makt; precis som både åklagaren och advokaten har makt. Det är två sidor av samma mynt. I mina medieträningar hjälper jag kunden att navigera i journalistikens spelregler, hitta sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel, att sätta en hållbar strategi istället för att springa på bollar som försvårar krishanteringen. Och det betyder enormt mycket för den som granskas. För i slutänden handlar det om att ringa in faran och minimera skadan. Det handlar om att undvika en förtroendekris. Och det görs bara genom hållbara strategier. Jag förklarar hur man bäst svarar på frågorna, hur man ger sina bästa budskap och argument, hur man bäst ber om ursäkt om misstag har begåtts, hur man respekterar media istället för att anklaga journalister för häxjakt. De som jag medietränar har med andra ord en chans.

Klippet finns på SVT Play. Där ger jag några medskick till Uppdrag Gransknings redaktion. Per Schlingmann resonerar också snyggt kring medias makt och vem som sätter agendan.

Kommentera

4 kriterier för en trovärdig ursäkt – Om United Airlines krishantering


I gårdagens P1-Morgon pratade jag om krishantering, konsten att be om ursäkt och pudlar som förvärrar krisen. Inslaget är på 7 minuter och finns i sin helhet här: Konsten att pudla sig ur en kris.

Det är en konst att be om ursäkt. Som krishanterare och medierådgivare kommer jag ofta in när misstag har begåtts, fel beslut har fattats eller förtroendekrisen ska hanteras. I SR-inslaget pratar jag om 4 kriterier som jag vill se i en hållbar och trovärdig ursäkt. Du som ber om ursäkt ska:

  • känna empati med de du sårat eller på något sätt skadat
  • visa förståelse för andras känslor, frustration eller kritik – även om du inte håller med i sak
  • förklara hur den här situationen kunde uppstå och ge dina bästa argument
  • ange konkreta åtgärder som vidtagits för att samma misstag inte ska upprepas

Ursäkten måste med andra ord uttrycka vad du ber om ursäkt för och vad du gör för att inte samma situation ska uppstå igen. Den ska innehålla både emotionella och rationella argument, vilket jag skrivit om här.

United Airlines misslyckades på samtliga punkter ovan. Den första så kallade ursäkten var platt och ingenting värd. Snarare förvärrade den kritiken och krisen eskalerade. När något har gått snett eller misstag har begåtts är det avgörande att snabbt ringa in faran och minimera den eventuella skadan på förtroendet och varumärkeslöftet. Ställ de kritiska frågorna, gör den egna analysen och agera handlingskraftigt när det behövs.

För när allt kommer omkring är det dina konkreta handlingar som väger tyngst. Du kan inte bygga eller skydda ett förtroende baserat på vad du säger, utan på vad du faktiskt gör. En av mina viktigaste tumregler är att åtgärderna och reaktionerna ska stå i proportion till hur stort problemet är. En annan tumregel är att vara tveklöst tydlig med var du står. Ta ställning – lagom ryms inte i en framgångsrik krishantering.

Videon på hur en passagerare på United Airlines slits våldsamt av det överbokade flygplanet, hur han skriker och slagits blodig i ansiktet, talar för sig själv. Ingen, absolut ingen, ska någonsin bli behandlad på det sättet. Punkt. Det bör ha varit den grundläggande utgångspunkten för United Airlines. Istället kom svepande och platta ursäkter. Och inte för hur passageraren har behandlats. Utan för att planet var överbokat.

Jämför United Airlines krishantering med hur General Motors hanterade flertalet dödsolyckor på grund av allvarliga fel i krockkuddarna. I en video ber VD Mary Barra om ursäkt, hon erkänner allvarliga brister och beskriver de åtgärder som vidtas efter att ha återkallat miljontals bilar från marknaden. Det är en konst att be om ursäkt, en konst som aldrig ska reduceras till några tomma ord. Så nästa gång du vill be om ursäkt för något som gått snett – tänk igen.


Efter flera år som anställd har jag startat egen verksamhet, Jeanette Fors-Andrée AB, för krishantering, medieträning och medierådgivning. Min största kund är min tidigare arbetsgivare – Svenskt Näringslivs branschorganisation för livsmedelsindustrin – med det fortsatta uppdraget att lotsa industriföretag genom förtroendekriser och förhindra eller dämpa mediedrev. Jag har också andra uppdrag; kunder som riskerar att få sitt förtroende skadat, hamnar i blåsväder eller blir föremål för medial granskning.

Kommentera

Kriskommunikation på Krisberedskap 2017


Den här konferensen vill du inte missa om du jobbar med kriskommunikation och krisberedskap. Kolla vilken uppslutning i programmet!

Krisberedskap 2017 är en nationell konferens som vänder sig till alla som jobbar med kriskommunikation och kris­beredskapsfrågor, både inom kommunal och statlig förvaltning men även inom den privata sektorn och näringslivet. Bland annat pratar Linda Nordgren och Frida Leander från Malmö Stad om kriskommunikation vid social oro med ett antal aktuella exempel. Själv pratar jag om hur du använder de sociala mediernas fulla potential i en eskalerande kris.

Hoppas vi ses nästa vecka i Helsingborg!

Kommentera

Kriskommunikation och sociala medier


Idag pratade jag om kriskommunikation och sociala medier på Internet i Fokus, Skånes ledande B2B-event inom webb och digital marknadsföring. Det var ett riktigt bra program med grymma talare som tillsammans täckte flera perspektiv om digitalisering kopplat till affären.

Själv pratade jag under rubriken Krishantering i sociala medier – så gör du när drevet går. Med drygt 300 personer i publiken var energin på topp!

Läs mer om Internet i Fokus här.

Kommentera

Sanningen är sällan så enkel


När journalister beskriver hur de upplever företagens krishantering är det ”att sanningen inte kommer fram direkt” som rankas högst. Det visar en ny undersökning från Aalund som ställt frågor till 450 journalister och där jag, från mitt perspektiv som krishanterare, har blivit tillfrågad att kommentera resultatet. Hela Aalunds undersökning inklusive mina reflektioner finns här som pdf.

Självklart behöver kriser hanteras snabbt för att undvika skada på förtroendet. Jag ser ofta ett problem med företag och organisationer som väntar onödigt länge med att uttala sig när de blir granskade. Samtidigt är sanningen sällan så enkel. Ett problem som är minst lika vanligt, om inte vanligare än att vänta med att svara på journalistens frågor, är att gå för snabbt fram och inte vara förberedd.

Verkligheten är mer komplex än att sammanfattas i en oneliner

Få medieformat tillåter en komplex bild. Och svar kan i många fall inte paketeras på ett sådant sätt som journalisten förväntar sig. Frågorna som behandlas är ofta mer komplexa än att rymmas i enkla och korta svar. Verkligheten är helt enkelt för svår för att uttryckas i en kort och stressad intervju där medieretoriken förutsätter korta meningar som är lätta att citera – oneliners som kan skapa rubriker, sälja lösnummer och pryda löpsedlarna. Verkligheten som utspelar sig bakom kulisserna är i själva verket ofta mer komplex än att sammanfattas i en oneliner.

Dessutom glömmer vi ofta bort att reportern som lyfter på luren för det mesta är mer insatt i den specifika kärnfrågan än vad intervjupersonen är. Reportern har lagt tid på research, tagit fram underlag och förberett frågor. Själv förväntas du som intervjuperson ge omedelbara svar. Här och nu. Utan att ta reda på fakta. Annars blir du kritiserad för att inte vara öppen. Men den som vill berätta hela sin historia och ge en samlad bild brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter och attackerar med sina frågor. Ömsesidig irritation uppstår och intervjun går lätt överstyr. Som talesperson bidrar du omedvetet till en än häftigare mediedramaturgi.

Även om företagen är helt sanningsenliga så lyfts ofta delar av intervjun ur sitt sammanhang, vinklas och används till företagens nackdel. Som krishanterare ser jag ofta hur media för snabbt och för enkelspårigt söker efter en specifik vinkel istället för att försöka förstå helheten och förmedla de komplexa resonemangen. Jag ser också ett olustigt inslag i journalistiken, nämligen jakten på sensationsrubriker och ett underhållningsvärde i frågor som handlar om affärsstrategiska vägval och svåra beslut. Få professionella personer i ledande befattning vill vara en del av tabloidpress.

Addera också aspekten att du som talesperson inte har kontroll över intervjusituationen. Du känner att du inte styr över resultatet. Du är bara en gäst i journalistens story. Risken att du blir missuppfattad är stor, du får sällan korrigera innehållet och du har absolut ingen aning om hur din medverkan kommer att klippas och hur du kommer att framstå. Rädslan för mediedrev, där bevis inte anses vara något relevant, är stor. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Vissa förlorar jobbet. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Resultatet blir förstås att företagen måste tänka till och ta fram en strategi för hur man bäst når ut med sina bästa budskap och argument och samtidigt minimera de risker jag beskriver ovan. Det som journalisten uppfattar som brist på transparens och öppenhet kan i själva verket handla om företagens sätt att navigera i journalistikens spelregler. Ett sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel. För företaget som granskas är det avgörande att helt förutsättningslöst analysera den uppkomna situationen, ställa sig frågan ”Var har journalisten rätt?”, ta reda på fakta, åtgärda eventuella problem och möta kunder och media.

I en eskalerande kris är det alltid en balansgång mellan att vara snabb och sätta sig in i frågan för att fatta hållbara beslut. En balansgång mellan att vara tillgänglig och arbeta systematiskt med kärnfrågan för att inte springa på bollar som försvårar och förhalar krishanteringen. En balansgång mellan transparens och sekretess. I många fall är det mer prioriterat att inte stressa upp sig, att inte agera i panik, att göra en grundlig analys för att med facit i hand agera handlingskraftigt.

För när allt kommer omkring är det dina konkreta handlingar som väger tyngst. Du kan inte bygga eller skydda ett förtroende baserat på vad du säger, utan på vad du faktiskt gör.

Men på samma sätt som det finns bra och dålig journalistik så finns det också bra och dålig krishantering. Det finns organisationer som i ren panik och rädsla för media agerar fatalt fel. Som i ren självbevarelsedrift stoppar ner huvudet i sanden och helt självförvållat hamnar i en destruktiv försvarsställning. Det finns också osunda företagskulturer. Fartblinda ledare som tappar fotfästet. Högt uppsatta chefer som skyller på media och anklagar journalister för häxjakt. Som döljer problem och ljuger när sanningen hinner ikapp. Ansvariga personer som går in i en intervju med inställningen att inte besvara de absolut svåraste frågorna, eller som inte är förberedda på journalistens vinkel. Det är ett farligt och tyvärr vanligt misstag att tro att granskningar och avslöjanden går att vifta bort, för du hinner aldrig ikapp stormen. När drevet väl går är du skyldig tills du har bevisat motsatsen – det är den krassa verkligheten. Det är så mediedramaturgin fungerar, oavsett hur orättvist och vidrigt du tycker att det är.

Internkommunikationen och ledningen är ofta största bristerna

“Dålig intern kommunikation” och “ledningen” som ju i undersökningen kommer på femte respektive åttonde plats över upplevda orsaker till bristande krishantering, är i själva verket mycket viktigare än så. Den interna kommunikationen är väldigt ofta ett grundproblem. De allra flesta åtgärder som identifieras under en krisövning eller utbildning handlar om förbättringar i internkommunikationen, ansvarsfördelningen och ledarskapet. Orsaken till att problem ibland inte tas på allvar eller att krishanteringen tar längre tid än vad den behöver göra bottnar allt för ofta i bristande interna rutiner och synsätt. Det må finnas en krisplan och en sammansatt krisgrupp, men krisplanen ligger långt ner i byrålådan och fångar inte verksamhetens faktiska utmaningar. Kommunikationsavdelningen kan vara bakbunden, med en ledning som inte lyssnar. En ledning som inte sätter förtroendefrågor tillräckligt högt upp på agendan.

Jag har sett fall där ledarskapet på ett föredömligt sätt tagit organisationen från ett kritiskt läge till ett stabilt, och till och med stärkt, läge. Jag har också sett fall där ett bristande ledarskap satt käppar i hjulen, försvårat krishanteringen och gjort förtroendekrisen än värre. Här kan du läsa mer om hur du undviker förtroendekriser.

Kommentera

Därför startar jag egen krisbyrå


Nu händer det!! Efter flera år som anställd startar jag Jeanette Fors-Andrée AB, Sveriges vassaste kris- och medierådgivning. Min första och största kund kommer att vara min tidigare arbetsgivare. På uppdrag av Livsmedelsföretagen ska jag fortsätta stötta de enskilda bolagen inom livsmedelsindustrin. Skillnaden är att jag nu också kan välja andra uppdrag.

Det här känns otroligt spännande, men också extremt läskigt. Faktum är att det kan vara det läskigaste beslutet jag någonsin fattat. Jag lämnar tryggheten med en fast anställning. Tar klivet ut i det okända. Det pirrar i magen av spänning och förväntan. Men också skräck. Och förstås en massa ”tänk om-tankar”. Jag har under flera år fått frågan från vänner och bekanta: “När är det dags för dig att köra eget?” Vissa har till och med aktivt peppat och pushat på. Men jag har då känt en trygghet i att vara anställd, en trygghet i att ha en fast punkt och en fast inkomst. Folk har sagt till mig: “Om någon klarar att stå på egna ben så är det du, du som har ett så starkt varumärke.” Men jag har inte sett det så själv.

De senaste tre åren har varit de mest givande och meningsfulla i min 12-åriga karriär med förtroendekriser. Jag älskar min arbetsgivare. Jag älskar den roll jag har och de människor jag arbetar med. Jag har en unik position inom Svenskt Näringsliv där jag dagligen stöttar svenska bolag med akut krishantering, medieträning och strategier för mediehantering. Jag jobbar nära ledningsgrupper. I ledningsgrupper. Där det händer. Som strategiskt eller operativt stöd till talespersoner och krisgrupper. Eller som krisledare där kompetens saknas för att styra upp förtroendekrisen. Som chef för kris- och mediehantering på Svenskt Näringslivs branschorganisation för livsmedelsindustrin lotsar jag dagligen organisationer genom förtroendekriser och förhindrar eller dämpar mediedrev – något som starkt har bidragit till att öka förtroendet för hela industrin (från 63% till 85% som har högt förtroende).

Samtidigt vill jag också kunna välja andra uppdrag. Andra industrier. Idéburna verksamheter. Verksamheter där jag tror att mina erfarenheter kan göra lika stor skillnad. En del förfrågningar vill jag helt enkelt inte tacka nej till.

Jag drivs av att bygga och skydda förtroenden, och försvara värderingar och löften. Jag drivs av att bygga sunda företagskulturer och ett ledarskap som tål intern och extern granskning, och där varumärkeslöften omsätts i praktiken. Jag vill se starka bolag och varumärken som håller det de lovar. Som förtjänar ett förtroende. Som tar ett samlat grepp när Uppdrag Granskning knackar på dörren istället för att låta paniken och rädslan för media diktera organisationens agerande. All framgångsrik krishantering börjar inifrån.

Efter 12 års erfarenhet har jag en övertygelse: chefer och organisationer som hamnar i blåsväder är inte mer än människor. Krishantering är svåra processer som få har praktisk erfarenhet av. Även den mest medievana personen får tunnelseende när problemen hopar sig, när den berömda reptilhjärnan slår till så att du inte kan tänka klart. När du mest av allt vill fly. När den mänskliga försvarsmekanismen gör att du vill stänga dörren om dig, lägga locket på och ljuga när sanningen hinner ikapp. När du vill skälla ut journalisterna och få utlopp för din frustration. När tungan blir torr och ångesten hamrar i bröstet. Det är då svårt att göra allting rätt. Och det är också därför som man behöver ta hjälp av någon med praktisk erfarenhet av så komplexa processer som krishantering, för sanningen är att man aldrig ska krishantera sig själv. Det är ungefär lika konstruktivt som att plocka fram skalpellen för att operera sin egen blindtarm.

Från 1 mars går jag alltså över till egen regi. Jag kommer att fortsätta arbeta med Sveriges godaste och härligaste bransch; livsmedelsindustrin. Men jag kommer också att välja ut andra uppdrag. Hårt granskade bolag och utsatta branscher. Och jag ska fortsätta göra det jag gillar allra mest: Att komma in i organisationer vars rykte och trovärdighet står på spel och jobba hårt under extrem press. Det finns inget så stimulerande som att mobilisera alla krafter här och nu för att skydda en verksamhets förtroende och se konkreta resultat.

Hör gärna av dig!

Kommentera

Kriskommunikation i offentlig verksamhet


På konferensen Sociala medier i offentlig verksamhet 24-25 januari pratar jag om kriskommunikation och förtroendekriser:

  • Krishanteringens grunder och framgångsfaktorer
  • Hur använder du de sociala mediernas fulla potential i en kris?
  • Hur gör du när drevet går?
  • Exempel på lyckad kriskommunikation inom offentlig verksamhet

Hoppas vi ses! Du kan anmäla dig och se det fullständiga programmet här.

Kommentera

Krishantering för kommunikationschefer


Förra veckan var det dags för mitt första föredrag på chefsnätverket Close. Salen var full med ett härligt gäng kommunikationschefer från privat och offentlig verksamhet. Under tre timmar pratade jag om krishantering och förtroendekriser och diskussionerna var på topp. Om du är sugen på ett professionellt mötesforum så tycker jag definitivt att du ska ta kontakt med Close.

Krishanteringsexpert

Kommentera

När drevet går i sociala medier


Igår deltog jag som talare på Internetdagarna för att prata om hur du bäst använder de sociala mediernas fulla potential i en kris. Under titeln ”När drevet går i sociala medier” gav jag en rad handfasta råd och verktyg som deltagarna kan använda i sitt operativa arbete.

Spåret ”Baksidan av den digitala vardagen” arrangerades av det fantastiska teamet Sarah Larsson Bernhardt och Deeped Strandh och innehöll flera väldigt intressanta tankar. Ta en titt här.

kriskommunikationsexpert

kriskommunikationsexpert

Kommentera

Talare på Internetdagarna


Hur gör man när drevet går i sociala medier? Hur använder man de sociala mediernas fulla potential på bästa möjliga sätt i en kris? På Internetdagarna den 22 november ger jag mina bästa råd och rekommendationer. Hoppas vi ses där, på Stockholm Waterfront. Ett utdrag ur programmet finns här nere. Gå in på Internetdagarna för att anmäla dig.

När det krisar på nätet är det fara och färde, 14.00-15.00

Företag och organisationer har senaste åren fått lära sig att det krisarbete som man förut hade behöver förändras i och med internet. Allt går blixtsnabbt, vågen av aversion är stor och stark. Jeanette Fors-Andrée är specialist på krishantering och ger en bra grund för att arbeta med nästa kris i organisationen. En panel med personer som arbetat genom stora kriser online kommer ge sina erfarenheter och tips.

Talare

  • Jeanette Fors-Andrée, Krishanterare och medierådgivare

    Jeanette Fors-Andrée, kriskommunikationsexpert och en av landets främsta krishanterare, ger dig sina absolut bästa tips. Deltagarna får med sig en rad olika rekommendationer som underlättar strategiska val i den egna organisationen, med fokus på att så långt det är möjligt minimera faran och använda de sociala mediernas fulla potential i en kris. Du får också möjlighet att köpa Jeanettes senaste bok ”När drevet går” till rabatterat pris.

Panel

  • Linda Nordgren, Kommunikatör

    Linda Nordgren är ansvarig för den strategiska planeringen och utvecklingen av Malmö stads kriskommunikationsarbete och går i krishändelser in som funktionsansvarig för kriskommunikationsfunktionen i den centrala krisledningen. Hon har erfarenhet av att leda, driva och planera kommunikationsarbete i hårt pressade situationer.

  • Susanna Gorne, Samordnare sociala medier

    Susanne Gorne har sedan 2013 byggt upp det framgångsrika arbete i sociala medier som Svenska kyrkan bedriver på nationell nivå, en närvaro som kännetecknas av mottagarfokus, snabbhet och en varm tonalitet. Susanne har genomfört ett förändringsarbete där en komplex och traditionsrik organisation flyttat ut till sociala medier för att kunna erbjuda ett digitalt möte och nå målet – att vara kyrka på nätet.

kriskommunikationsexpert

Kommentera