Kriskommunikation

Kriskommunikation och krishantering handlar om att analysera vad som faktiskt hänt, erkänna felet om man gjort fel, be om ursäkt om det finns något att be om ursäkt för, åtgärda de omständigheter som ledde till krisen och se till att samma problem inte uppstår igen. Det kräver förståelse för transparens, medielogik och mediedramaturgi samt allmänhetens förväntningar på öppenhet och korrekt agerande. Det kräver också professionella medieframträdanden med tydliga budskap och argument. Bland de vanligaste misstagen företagsledare och andra makthavare begår är att gömma sig när krisen är som hetast. Ledare som vägrar ställa upp på intervjuer, som mörkar tvivelaktiga affärer och ljuger när sanningen hinner ikapp, som stänger dörrarna om sig och duckar för svåra frågor. Chefer och beslutsfattare som i panik lägger locket på och helt självförvållat hamnar i en destruktiv försvarsställning. En försvarsställning som befäster att du har gjort något fel. Toppdirektörer som under grundlig journalistisk granskning anklagar media för häxjakt, lögner och avlyssning – utan självkritik. På den här bloggen om kriskommunikation och krishantering ger jag dig mina absolut bästa råd och verktyg för att undvika förtroendekriser och bemöta mediala granskningar. Mina råd och metoder finns också utvecklade i min nya bok Äg din agenda – Så undviker du förtroendekriser, mediedrev och offentlig skampåle.

Näringslivet bättre på att hantera corona än andra kriser


Näringslivet har under det senaste halvåret befunnit sig i en påfrestande situation. Flera branscher har lidit stora förluster. I corona-virusets spår har bolag drabbats av ofrivilliga förändringar, varsel och uppsägningar. På många marknader har pandemin satt företag i en påtvingad lockdown. Småföretag har gått under. 

Det här är en kris som på många sätt är exceptionell. Vi befinner oss i en situation som ingen verksamhet tidigare upplevt. Men trots att pandemin inte liknar något annat, har många företag hanterat den riktigt bra. Och, skulle jag säga, till och med bättre än vad man hanterat tidigare kriser. Hur kommer det sig? 

Den centrala skillnaden (från ett krishanteringsperspektiv) mellan corona-krisen och andra kriser jag jobbat med, är att den klassiska mediedramaturgin (Goliat, David och Experten) har varit så gott som helt frånvarande. Här finns inget företag som gjort fel eller som misstänkliggörs. Krisen är inte självförvållad. Det externa trycket från kunder, journalister och allmänhet som direkt utkräver ansvar har nästan saknats helt. Corona-krisen handlar istället om yttre omständigheter som med full kraft lamslagit världen och tvingat näringslivet att agera. Alla, inklusive medierna, har haft samma fiende; viruset. Och offret har varit detsamma; individen. 

Är det så att näringslivet agerar bättre i samhällskriser än i självförvållade eller medialt drivna kriser? Är det så att det största hotet annars är vi själva? Alltså våra egna försvarsmekanismer som kommer fram när journalister granskar företaget i sömmarna, när drevet går eller misstag kommer till känna. Ja, min erfarenhet är att företag är betydligt bättre på att hantera en pandemi eller ett bombhot än kriser där företaget gjort fel eller anklagas för att ha gjort fel. 

Det finns mycket att lära från corona-krisen. Men jag vill här fokusera på tre framgångsfaktorer som är så självklara i all krishantering men som så många i näringslivet har utmaningar med i medialt drivna eller självförvållade kriser:

All framgångsrik krishantering börjar inifrån

All bra krishantering börjar inifrån, med ett gott internt arbete. Under corona-krisen har många verksamheter agerat både strukturerat, snabbt och kraftfullt. Jag har under det senaste corona-halvåret stöttat en rad olika företag i deras strategier och kriskommunikation. Samtliga bolag, oavsett marknad, har haft en sak gemensamt: De har fokuserat på rätt saker, gjort det viktigaste först. Eftersom medietrycket på enskilda verksamheter har varit begränsat har företags- och koncernledningar haft arbetsro att, helt naturligt, fokusera på rätt prioriteringar. Fokusera på medarbetarna och den interna oron. På att snabbt göra en riskanalys, utvärdera hur verksamheten påverkas och vilka ytterligare konsekvenser som är att vänta, för att sen väga olika alternativ mot varandra och fatta de klokaste besluten. Flera organisationer var tidiga med att aktivera sina krisgrupper för att arbeta fokuserat med kontinuerlig riskvärdering, nödvändiga åtgärder och intern kommunikation. 

Tänk om näringslivet kunde arbeta lika strukturerat och systematiskt med mediala granskningar och eskalerande förtroendekriser, som man gjort under corona-krisen? Tänk om företagsledningar kunde ta ett lika samlat grepp när misstag har skett, istället för att låta paniken eller rädslan för media diktera vägen framåt? Det skulle hända fantastiska saker. För hur tufft det än har varit under det här halvåret, har många bolag hanterat situationen riktigt bra. 

Så nästa gång krisen kommer, gör det viktigaste först. Bemöt inte granskningar med taggarna utåt. Börja inifrån. Gör först din egen analys, helt förutsättningslöst och utan skygglappar, för att sen vidta de åtgärder som behövs och ta fram den strategi som faktiskt begränsar förtroendeskadan snarare än fördjupar den. Spring inte åt olika håll. Och spring inte på bollar som försvårar och förhalar din egen krishantering. 

Ta hand om dina medarbetare

Under det här corona-halvåret har jag på nära håll sett ett fantastiskt engagemang för medarbetarna och den interna kommunikationen. Ledare och chefer har med full empati varit lyhörda för personalens oro och låtit allvaret i situationen avspeglas i både åtgärderna och kommunikationen. Att hålla medarbetare informerade har varit en självklarhet. 

Men hur ser det ut i andra kriser? Faktum är att många skandaler vi ser börjar med interna läckor. Källor som matar journalister med interna dokument, dokument som av medierna presenteras som avslöjanden. Missnöjd personal är bolagets största akilleshäl, medan nöjda medarbetare är de bästa varumärkesambassadörerna. Ändå är internkommunikation en utmaning för väldigt många och något som under en eskalerande kris ofta glöms bort eller prioriteras ner. Det ser jag dessvärre allt för ofta.

Så ta hand om din personal. Skapa en sund och öppen kultur som tål intern och extern granskning. En kultur som skapar delaktighet, tillåter misstag och meningsskiljaktighet och där medarbetare känner att de kan framföra missnöje och oro utan att bestraffas. En blame-kultur som letar syndabockar däremot, skapar destruktiva organisationer, för de kommer att skuldbelägga individer istället för att korrigera faktiska problem, dra lärdomar av det som har hänt och bli ännu bättre.

Ledarskap, ledarskap och ledarskap

Under corona-halvåret har vi sett flera exempel på starkt ledarskap. Det kanske främsta exemplet är det sätt som Johan Carlson backar upp Anders Tegnell. Som istället för att offra sin medarbetare på grund av externt tryck, säger till lynchmobben att sluta mobba. Det är ledarskap. 

Det finns mycket att lära från ledarskapet på Folkhälsomyndigheten, till exempel hur viktigt det är att stå stadigt när det blåser. Att fullfölja den strategi man själv tror ger de bästa möjliga effekterna, trots det externa trycket. Modet att inte vika sig efter vart vinden blåser. Det ingår i ledarens roll att hantera de mest obekväma situationerna, fatta de svåraste besluten och våga står för dem besluten.

IKEA:s koncernchef Jesper Brodin och SAS vd Rickard Gustafson är också bra exempel på starkt ledarskap under corona-krisen. De har båda på ett föredömligt sätt visat ödmjukhet inför den svåra situation som medarbetarna och världen befinner sig i. De har med empati stått på medarbetarnas sida. Och de har båda haft fokus på handlingskraften och budskapet, och med tydlighet svarat på medias frågor. 

Ofta är ledarskapet den avgörande faktorn för om krishanteringen blir framgångsrik eller i värsta fall slutar i en katastrof. Jag har sett fall där ledarskapet på ett föredömligt sätt tagit organisationen från ett kritiskt läge till ett stabilt, och till och med stärkt, läge. Jag har också sett fall där ett bristande och förlegat ledarskap satt käppar i hjulen, försvårat krishanteringen och gjort förtroendekrisen än värre. 

Så nästa gång en kris är under uppsegling, ha modet att inte springa medias eller lynchmobbens agenda. Ha modet att inte offra enskilda individer innan du själv analyserat kritiken och baserat på fakta tagit ställning. När media hänvisar till anonyma källor är det arbetsgivarens ansvar att gå till botten med varje enskilt påstående, att bestyrka eller falsifiera de generella berättelserna. Under tiden analysen pågår måste det finnas ett mod att säga “vi dömer ingen ohörd” och “vi dömer ingen baserat på rykten och generella berättelser”. Den egna analysen är alltid – ja alltid – förutsättningen för en framgångsrik krishantering, oavsett krisens karaktär.

Lär av det ni gjort bra under pandemin och ta med framgångsfaktorerna till kommande kriser. Lyssna också gärna på Cisions podcast Passion för kommunikation där jag pratar om kriskommunikation i corona-tider. Avsnittet är ett av de fem populäraste hittills under 2020. Även i Resumés krispanel ger jag en del konkreta rekommendationer om varselkommunikation och svarar på frågor om utmaningar för kommunikatörer under corona-krisen. I Dagens Medicin beskriver jag vikten av utvärdering efter corona-krisen och hur framför allt organisationer inom vården kan läka. 

Läs gärna mer:

Lämna ett svar

Medierna gräver gärna sin egen grav, bara klickfrekvensen är tillräckligt hög


Den offentliga skampålens pris

Det har nu gått tre år sedan jag debatterade med Uppdrag gransknings Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson på SVT-scenen i Almedalen. Tre år sedan jag hävdade att dagens sensations- och förnedringsjournalistik fungerar som en offentlig skampåle där individer offras. Jag ifrågasatte Uppdrag gransknings beskrivning av medieträning – att medieträning skulle handla om att hjälpa företagsledare och makthavare att ducka och förvränga sanningen. Så är det förstås inte. Som medietränare hjälper jag den som granskas att navigera i journalistikens spelregler, hitta sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel. Att ge tydliga och raka svar, prata om komplexa frågor och undvika de värsta fallgroparna. För när förtroendet står på spel krävs ett gediget arbete.

Jag menade också att lika viktigt som att granska makthavare och offentliga personer är det att ställa sig frågor som: “När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och hur kan vi skildra problem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?” Journalistkåren måste vara betydligt mer självkritisk. 

Sedan dess har det hänt en del. Jag blev inbjuden till Uppdrag gransknings redaktion på ett seminarium där jag fördjupade mina argument.

2017 och 2018 tog jag debatten om mediernas förkastliga hantering av #metoo och mediehusens hyckleri och brist på självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd. I samband med Benny Fredrikssons bortgång skrev jag en debattartikel med rubriken Vi måste prata om mediernas roll och den offentliga skampålen. Jag medverkade också i en panel efter uthängningen av Fredrik Virtanen. 2018 skrev Uppdrag gransknings Ulf Johansson och Nils Hanson en debattartikel där de bland annat säger att “en person ska betraktas som oskyldig om inte motsatsen bevisas” och att “en person ska inte behöva bevisa sin egen oskuld”. Uppdrag granskning var den enda redaktionen som vågade granska mediernas hantering av #metoo och krävde kvalitetssäkring hos redaktionerna efter dikeskörningar i bevakningen. Sedan dess har också Janne Josefsson berört temat i debattartiklar och i sitt Sommarprat. I en intervju 2019 säger han bland annat ”Jag har bäddat för förnedring” och “Jag har gått för långt, har gjort fel”. Tänk om fler journalister kunde visa samma självkritik som Janne Josefsson.

Men mycket mer måste ske. Vi måste fortsätta prata om medias roll och den offentliga skampålens pris. 

För i större utsträckning än tidigare fungerar journalistiken idag som både åklagare och domare. Men domar fälls utan att bevis anses vara något relevant. Mediedrev och förnedringsjournalistik fungerar som en offentlig avrättning där karriärer och liv förstörs. Stadsteaterns Benny Fredrikssons bortgång är tyvärr ett oerhört tragiskt exempel på det. Vår tids skampåle kan bokstavligen släcka liv. Individer står avklädda. Förlöjligade och förnedrade. De döms till evig skam. Det bekymrar mig att enskilda individer baserat på anonyma källor och generella berättelser hängs ut. Och det oroar mig hur klumpiga uttalanden, mänskliga misstag och människans ofullkomlighet alltför ofta får oproportionerliga konsekvenser. Oproportionerliga straff. 

“Kriget mot journalistiken – Så kan förtroendet för journalistiken upprätthållas i en tid av attacker från världens mäktigaste man och ett framväxande socialt medielandskap.” Det var rubriken till ett av DN:s seminarier i Almedalen 2018. Så gott som samtliga redaktionella chefer på de större mediehusen var närvarande och nickade instämmande när Alan Rusbridger, som beskrivs som en av vår tids ledande publicister med sina 20 år som chefredaktör för brittiska The Guardian, konstaterade att mediehusen tappar i tillit. Att förtroendet för medierna räddas genom att omdefiniera medias roll. Genom att släppa taget om tabloidjournalistiken, lära av tidigare misstag och leverera relevant journalistik i en tid där faktabaserad nyhetspublicering är viktigare än någonsin. 

Att nicka instämmande är en sak. Vad som händer i praktiken är något helt annat. I praktiken är dubbelmoralen hos etablerade medier total. Var är de insiktsfulla och seriösa samtalen om misstag och lärdomar? Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, duckar. Och hur journalister, i den grävande journalistikens namn, kan fortsätta trampa på den som redan ligger ner utan att någon redaktionell chef säger stopp. 

Expressens Thomas Mattsson försvarade namnpubliceringarna under #metoo med argumentet att pressetik inte handlar om en exakt vetenskap och att offentliga personer ska tåla granskning. Offentliga personer ska tåla granskning. Men jag menar att pressetik absolut inte får handla om godtycke och att medierna inte ska fungera som en offentlig skampåle med offentlig avrättning som affärsidé. Journalister ska inte fälla domar – det är rättssystemets roll. 

Jag tror att mediehusen genomgår en identitetskris där de i jakten efter att hänga offentliga profiler, i jakten efter sensationsrubriker och snabba klick, tappat greppet om sin egen roll och tagit sig friheten att fälla domar. Det handlar ofta om ledare och makthavare som inte är dömda eller åtalade för brott, men som av medierna behandlas och framställs som kriminella. Jag tror att mediedreven och försvagningen av medierna är två sidor av samma mynt. Mindre redaktioner, hårdare konkurrens, snabba publiceringar och jakten efter att vara först spär på drevmentaliteten. Samtidigt saknar medierna förståelse för vad mediedrev faktiskt gör med de som drabbas. 

Jag menar inte att chefer i näringslivet och offentliga personer inte ska exponeras. Tvärtom har journalistik en central roll i ett demokratiskt samhälle. Många granskningar är berättigade och nödvändiga. Flera kriser är självförvållade. Vissa förtroendekriser uppstår av bristande krishantering med taggarna utåt och ledare som tror sig kunna mediehantering. Bedrägeri, kriminalitet och oegentligheter ska få konsekvenser. Men att utkräva ansvar är en sak – att göra förnedringsjournalistik med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Att granska en sakfråga och skildra den från olika vinklar och perspektiv är en sak – att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsrubriker är något annat. 

I mitt jobb som krishanterare och medietränare ser jag hur flera av mina kunder år för år upplever en tilltagande förnedring och personfixering. I takt med det ökar också motståndet för att prata med media. Det är skrämmande att medierna inte ser att drevmentaliteten går rakt emot samhällsnyttan – brutaliseringen skapar en rädsla som hämmar utveckling och företag och representanter för organisationer ställer sig frågan “Varför ska jag överhuvudtaget ställa upp på den typen av intervju när det inte finns en uppsida?” 

Om inte medierna tar de här frågorna på större allvar kommer fler personer att drivas till självmord, mediernas roll fortsätta att urholkas och populistiska krafter få större fotfäste. Som det gamla ordspråket att människan gärna gräver sin egen grav, bara timpenningen är tillräckligt hög – medierna gräver gärna sin egen grav, bara klickfrekvensen är tillräckligt hög. 

Delar av det här inlägget är tidigare publicerat som debattinlägg på SVT Opinion.

Per Schlingmann, jag, Sophia Djiobaridis, Janne Josefsson och Karin Mattisson på SVT-scenen i Almedalen.

Läs gärna mer:

Lämna ett svar

Paolo Robertos krishantering


Paolo Roberto inser att rättssystemets straff för sexköp är mycket mildare än den offentliga skampålens pris. Men i ett helt misslyckat försök att skapa sympati blir den offentliga avrättningen ändå ett faktum. 

Den absoluta majoriteten som blir påkomna med den typen av brott brukar sitta stilla i båten, undvika intervjuer och vägra kommentera i hopp om att inte namnges. Men Paolo Roberto vill snabbt äga sin egen berättelse, rädda det som går att rädda. Under samma natt som han blir tagen på bar gärning i en sexköpsrazzia väljer han att “tala ut”. Dagen efter sitter han i tv-soffan. Han skyller på ett självskadebeteende som han haft länge sen han blev misshandlad som barn. Han svarar tvärsäkert “ja” på frågan “Är det första gången du köper sex?” och har alltså under natten kommit till insikt att han döver hål inom sig genom att köpa en annan människas kropp.  

Skam (inte skuld, utan skam) är den mest obehagliga känslan att bära på. Känslan att vara tagen på bar gärning, dömd, offentligt avrättad, förnedrad framför familj, släkt och vänner. Skam är rädslan att inte (längre) vara älskbar. Den intensivt plågsamma känslan att vara bristfällig och därmed utstött från gemenskapen. Att det gör så ont är medärvt – det gör ont för att det handlar om överlevnad och människans grundläggande behov av acceptans och tillhörighet. Men när det gäller Paolo Roberto ser jag ingen skam i blicken. Ingen sårbarhet. Inget framstår som särskilt trovärdigt. Här finns bara ord staplade på varandra. Här finns inga äkta tecken på ånger eller empati. Bara ett misslyckat skådespeleri. Det säger jag också i en intervju i Resumé.

Tomas Rudin, med en lång karriär inom socialdemokratin och Stockholms arbetarekommun, snattade 2014 en flaska 10-årig whisky på Systembolaget i Farsta. Han betalade för två flaskor alkoholfri dryck, men inte för whiskyn. ”Han valde ut whiskyn. Han gick sedan runt en hylla och satte sig på huk och förde in whiskyn innanför jackan, och under vänstra armen”, sade en väktare. Rudin hävdade själv i polisförhör att det var ”ett misstag” att han inte hade betalat för flaskan. Man kan hävda att Rudin och hans medarbetare i Stockholms arbetarekommun dröjde för länge i sin krishantering. Under flera dagar fanns bara versionen att Rudin varit stressad och ”glömt” att betala. Att det hela var en olyckshändelse. Men tilltron till den förklaringen var låg. 

Men sen kom ett kraftfullt agerande som väckte sympati. Rudin förklarade i en TT-intervju att han varit nykter alkoholist i tio år, men börjat dricka igen under senare tid och att det hade spårat ur. Han sa att han skämdes så för sin alkoholism. I Aftonbladet sade han ”Jag skäms som en hund”, vilket sen kom att citeras flitigt i en mängd medier. Rudin förklarade att han tänkte sjukskriva sig, ta en timeout och lägga in sig för behandling mot sitt alkoholmissbruk. Rudin möttes av en våg av sympati, både från sitt parti och från allmänheten. 

Alla älskar en underdog och den som, på ett trovärdigt sätt, erkänner mänskliga fel och brister.

Tomas Rudins krishantering följer i grunden samma mönster som Gudrun Schymans, när hon i september 1996 i en TV-soffa förklarade att hon var alkoholist och tänkte lägga in sig på ett behandlingshem. Schyman valde SVT:s morgonsoffa eftersom formatet är mjukare och snällare och man tillåts ge sin egen version under lugnare former. Gårdagens TV4-intervju med Paolo Roberto var lika mjuk och snäll. Den kritik som TV4 och Jenny Strömstedt hittills fått är befogad, speciellt med tanke på att TV4 säger sig jobba hårt med värderingar. Och speciellt efter misstagen under #metoo. Jag förväntade mig mycket tuffare frågor, ett ifrågasättande och kritiska följdfrågor på Robertos svar.

Uppdatering: 2 timmar och 8 minuter in i P3 Morgonpasset pratar jag om Paolo Robertos så kallade krishantering och vad han skulle ha gjort istället. Jag pratar om offentliga ursäker och vad krishantering faktiskt handlar om.

Läs gärna mer:

Lämna ett svar

Var och en har ett ansvar att inte bidra till osäkerhet


Jag tror att Sverige, precis som andra länder, har mycket att lära vad gäller krisberedskap, vägval och information till allmänheten. De olika perspektiven måste analyseras ingående efter coronakrisen. Men här och nu har var och en ett ansvar att inte bidra till osäkerhet. Därför har jag själv under de senaste veckorna varit försiktig med att recensera myndigheternas arbete och kriskommunikation. Frågor som: Är åtgärderna handlingskraftiga nog? Hur bra eller dålig var presskonferensen? Hur framgångsrik är myndigheternas kommunikation egentligen? Och vilka utmaningar står myndigheterna och politikerna inför? Det kommer en tid för utvärdering.

Jag tycker att vi ska ha stor respekt för myndigheternas och politikernas arbete. Det här handlar inte om en kris i likhet med Transportstyrelsens, Sjöfartsverkets eller Riksrevisionens där vi direkt kan utkräva ansvar. Det här är en långvarig kris som kräver uthållighet och åtgärder över en längre tid. Coronakrisen är en pandemi med en smittspridning som drabbar Sverige och världen. Vården gör sitt yttersta för att klara av trycket. Delar av näringslivet lider. Småföretag går under. I coronavirusets spår drabbas flera organisationer av ofrivilliga förändringar, varsel och uppsägningar. Vi befinner oss i ett allvarligt läge där vi behöver lita på att våra expertmyndigheter och politiker vidtar de åtgärder som är mest effektiva för samhället. Vi behöver lita på att de väger beslut och konsekvenser mot varandra, och att de utifrån det ger oss de bästa rekommendationerna.

Vi ska komma ihåg att vi har en historik där offentlig sektor har varit och fortsatt är något viktigt, som står för en stor del av trygghetssystemet i Sverige. Generellt har vi ett gott förtroende för våra myndigheter. Vi litar på att de sköter sitt jobb och vidtar de åtgärder som behövs. Det tycker jag att vi borde prata mer om för att balansera upp bilden av Sverige. Jag tror att de flesta idag litar på de åtgärder som vidtas för att minska smittspridningen i Sverige men att många hetsas upp (och hetsar upp andra) av jämförelser med andra länder – och av medier som till stor del har en ifrågasättande approach till den svenska strategin. Många har tagit sig friheten att ta på sig expertrollen. Utan att ha hela bilden, och utan att förstå komplexiteten i hanteringen av den här pandemin, är det många som kritiserar både det ena och det andra. Det är direkt kontraproduktivt och bidrar till oro och rädsla hos allmänheten. Micco Grönholm skriver om 10 tankefällor som påverkar oss under coronakrisen och gör en fantastisk beskrivning av pandemins psykologi.

Var och en har ett ansvar att inte bidra till osäkerhet. Kanske visar det sig att den svenska strategin varit framgångsrik i att begränsa smittspridningen? Kanske visar det sig att den varit effektiv för att inte helt förlama samhället, näringslivet och ekonomin? Det vet vi inte. Det är för tidigt att säga. Det vi vet är att myndigheternas strategi och retorik bygger på bland annat en tradition av tillit och förtroende. De litar på vårt sunda förnuft och kollektiva ansvar. 

Självklart finns det en del som redan nu kan göras bättre. Statsepidemiologen Anders Tegnell har själv varit öppen med att Folkhälsomyndigheten hade kunnat börja kommunicera ännu tidigare än vad de gjorde, och diskutera vad man behöver göra framåt ännu tidigare. Den bilden delar jag. I början av den här krisen var jag kritisk till Folkhälsomyndighetens passiva roll. Jag tror att den här självkritiken finns hos myndigheter, som under krisens förlopp lär sig på vägen. Framför allt är det imponerande hur myndighetsrepresentanter med full tillgänglighet ställer upp på intervjuer. Dag efter dag svarar de på samma frågor, om och om igen. Varje dag fattar de kritiska beslut, utvärderar åtgärder och omvärderar läget. Det är en fantastisk insats.

Läs gärna mer:


Lämna ett svar

SAS:s agerande är själva definitionen av att vara ryggradslös


Det är oerhört olyckligt att SAS drar tillbaka en reklamfilm som helt går hand i hand med bolagets egna värderingar. Att det saknas ett mod att försvara budskapet istället för att lägga sig platt för högljudda högerpopulistiska röster. Det här är dessutom reaktioner som SAS måste ha räknat med och förberett sig på. 

Vi gillar varumärken som tar ställning. Som är tveklöst tydliga med var de står. Som inte låter ängsligheten eller andras moralpanik ta över och diktera hur man själv agerar. SAS säger att de är “stolta över vårt skandinaviska ursprung och de värderingar som präglar våra öppna, jämställda och demokratiska samhällen” och att de inte vill riskera att bli en plattform för någon annans värderingar.” Men det SAS i praktiken gör är att låta sig styras av andras värderingar. Löften bryts.

Som krishanterare ser jag många situationer där rädslan för drev eller kritik hämmar organisationsutveckling, värdegrundsarbete och varumärkesbyggande. Chefer som inte vågar fatta verksamhetskritiska beslut, trots att besluten går hand i hand med bolagets kärnvärden och går att motivera. Men en ledare som inte vågar leda – vad innebär det för näringslivet? Politiker som inte vågar föra samtal (på riktigt) – vad innebär det för demokratin? Människor som inte vågar ta risker – vad innebär det för mänskligheten?

Jag förstår kompexiteten när en kampanj används av andra för helt andra och negativa syften. Men från ett förtroendeperspektiv hade det varit bättre för SAS att försvara budskapet: “Det här är våra värderingar. Vi hoppas och tror att majoriteten av våra kunder delar de här värderingarna.” Det är vad en stark värdegrund handlar om: Att omsättas i praktiken. Det är så man bygger starka varumärken.

Uppdatering: Filmen är nu återpublicerad. Bra!

Läs gärna mer:

Lämna ett svar

Medieträning – nej, det är inte så enkelt som att bara säga som det är


I takt med att medieklimatet blir allt hårdare, den granskande journalistiken allt intensivare och kunder ställer högre krav på tydliga svar, blir medieträning desto viktigare. Samtidigt ifrågasätts medieträning (ofta av journalister) med argument som “Är det inte bara att säga som det är?”

Det finns en missuppfattning om att medieträning går ut på att lära talespersoner att dölja eller förvränga sanningen. Men så är det självklart inte. Tvärtom motverkas förtroendekriser och mediedrev genom transparens och öppenhet. Medieträning – för mig – handlar därför om att ställa de mest obekväma frågeställningarna. Även dem frågor du absolut inte vill ha. Medieträning handlar om att hjälpa dig som företagsledare eller makthavare att ge tydliga och raka svar. Om att identifiera, formulera och hitta sätt att uttrycka dina bästa budskap och argument och nå ut med din berättelse – med dina egna ord. Medieträning handlar också om att öka förståelsen för medielogiken och mediedramaturgin. Bara så kan du navigera i journalistikens spelregler och bemöta journalistens vinkel.

I mina medieträningar vill jag ge dig modet att äga din agenda, ställa dina egna villkor och sätta dina egna gränser i ett medieklimat som är tuffare än någonsin. Modet att inte underkasta dig spelregler som någon annan har etablerat och de konkreta verktygen du behöver för att påverka hur du framställs. Det händer fantastiska saker när du har verktygen för att förvandlas från intervjuoffer till intervjuperson.

Jag har lång praktisk erfarenhet av alltifrån Uppdrag Granskning och komplexa kriser i verksamheten, till förebyggande medieträningar för att bygga tryggare talespersoner. Jag arbetar brett med alltifrån en fjärdedel av bolagen på OMX S30 (där de trettio största bolagen på Stockholmsbörsen ingår) till det mindre nystartade techföretaget. Tyvärr möter jag ofta företagsledare och talespersoner som köper journalistens vinkel och går med på de mest förnedrande villkoren. Som är till lags istället för att ta tillbaka initiativet. Som hellre möter journalistens förväntningar än att dra in reportern till sin egen spelhalva. Det får ofta stora konsekvenser för den som granskas. För transparens och öppenhet, som ju är grundläggande i all bra kris- och mediehantering, har aldrig handlat om att springa medias ärenden eller lägga sig platt för journalistens spelregler.

Så nej, det är inte så enkelt som att bara säga som det är.

Sanningen är sällan så enkel

Få medieformat tillåter en komplex bild. Ofta är frågorna som behandlas mer komplexa än att rymmas i enkla och korta svar. Verkligheten är inte svart eller vit. Den är tvärtom mycket svårare än att sammanfattas i oneliners som kan skapa rubriker, sälja lösnummer och pryda löpsedlarna. Ofta förväntas du som intervjuperson ge omedelbara svar. Här och nu. Utan att ta reda på fakta, samla dig, förbereda. Annars blir du kritiserad för att inte vara öppen. Men den som vill berätta hela sin historia och ge en samlad bild brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter med sina frågor. Du misstänkliggörs. Ifrågasätts. Du känner dig som ett offer.

Som krishanterare och medietränare ser jag hur media för snabbt och för enkelspårigt söker efter en specifik vinkel istället för att försöka förstå helheten och förmedla de komplexa resonemangen. Argument som är till din fördel lyfts bort eller tonas ner. Faktorer som lyfter journalistens tes förstärks. Berättelsen vinklas. Ömsesidig irritation uppstår och intervjun går lätt överstyr. Som talesperson bidrar du omedvetet till en än häftigare mediedramaturgi. 

Därför ingår det i en bra medieträning att förstå medielogiken och hur du inte faller offer för mediedramaturgin. Hur du kan vara öppen och transparent och svara på frågorna och samtidigt följa din egen agenda – inte medias. Här behövs ofta en extern och erfaren medietränare som med ett utifrånperspektiv ställer de svåraste frågorna och hjälper talespersonerna att på ett enkelt och begripligt sätt beskriva komplexa resonemang.

Det handlar inte om att förfina eller förvränga sanningen. Tvärtom handlar det om att ställa de svåraste frågorna, gå in i kärnan av verksamheten och bygga trygga talespersoner som på ett kommunikativt sätt kan prata om verksamhetskritiska frågor. De allra flesta jag jobbar med inser att förtroendet stärks genom att ställa upp på kritiska intervjuer. Det de söker är tillvägagångssätt för att öppet svara på frågorna och samtidigt minimera risken att användas som råvara i jakten efter snabba klick. 

Reptilhjärnan och överraskningseffekten kidnappar vårt förnuft

Ofta beror de värsta reaktionerna och största misstagen i medieframträdanden på reptilhjärnan och känslan att plötsligt bli angripen. På överraskningseffekten. När reptilhjärnan tar över kan vi inte tänka klart. Kroppen är inte längre fokuserad på att leva i ytterligare tio år, utan på att överleva de närmaste tio minuterna. Oavsett om det handlar om ett lejon på savannen eller en granskande journalist. För reptilhjärnan finns nämligen inga nyanser. Det finns bara vän eller fiende. Flykt eller försvar. Liv eller död. Så för reptilhjärnan är den granskande journalisten ett lejon på savannen. Kroppen stänger då ner de funktioner som inte är kritiska för överlevnad, däribland vår förmåga att tänka rationellt. Rädsla – som i alla tider hjälpt vår art att överleva hot – kidnappar vårt förnuft och stjälper när verksamheten är som mest sårbar och förtroendet som mest skört. Man känner sig angripen och tappar förmågan att tänka logiskt. Viljan att bara försvinna – att gå och gömma sig – är så överhängande. 

Det när rädslan och paniken tar över som du gör fel saker. Säger fel saker. Ljuger. Det är då du går in i försvarsställning, stoppar huvudet i sanden, vill skälla ut journalisten och ge utlopp för din frustration. Det då du slutar tänka långsiktigt och analysera konsekvenserna av det du faktisk gör. 

Därför behövs alltid en extern medietränare som med ett utifrånperspektiv vågar vara brutalt ärlig, ifrågasätta beslut och uttrycka obehagliga sanningar. Någon som kan se de strategiskt viktiga vägval som finns, analysera konsekvenserna, ställa de mest kritiska frågor som måste besvaras och hanteras. Någon som kan förbereda dig inför det som väntar i intervjusituationen och ge dig metoderna för att påverka hur du framställs. Det finns inget moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när organisationens rykte och trovärdighet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När paniken och rädslan tar plats i ledningsrummet. När ägare, kunder och medarbetare förväntar sig transparenta och ärliga svar. Och när media kräver tydliga besked.

Det behövs ett utifrånperspektiv som bryter den mänskliga försvarsmekanismen. Hur mycket av genanta krishanteringar, ogenomtänkta uttalanden och panikartade felgrepp hade inte kunnat undvikas genom grundliga förberedelser och hållbara strategier? Hur många drev hade inte kunnat undvikas genom bättre förståelse för medielogiken och mediedramaturgin? Flera företagsskandaler är självförvållade och går att förebygga. 

Både journalister och kommunikatörer behövs

Många av mina kunder upplever att journalister är kritiska till att antalet kommunikatörer ökar och kommunikationsavdelningar blir större. Men både journalister och kommunikatörer behövs för att värna vår demokrati. Att antalet kommunikatörer i både kommuner och landsting ökar speglar medborgarnas förväntningar på närhet och tillgänglighet. Att antalet kommunikatörer ökar är inget hot mot demokratin. Det är tvärtom ett sätt att lyssna, lära sig och bli ännu bättre. På samma sätt speglar antalet kommunikatörer i näringslivet det allt hårdare medieklimatet, den intensivare medierapporteringen och kundernas krav på transparens och proaktivitet. 

Däremot förstår jag den uppgivenhet som flera journalister upplever när intervjupersoner duckar för väsentliga frågeställningar. Jag delar helt den frustrationen. Som krishanterare och medietränare kan jag känna en djup besvikelse över makthavare som slingrar sig undan. Som döljer uppenbara problem. Politiker som pratar förbi varandra och undviker raka och tydliga svar på specifika frågor. I grunden tror jag att det handlar om att slippa hållas ansvarig för det man en gång tycker och säger. Ett sätt att gardera sig. Det resulterar i makthavare som bygger murar – inte broar. Det här är förstås ett demokratiskt problem som betyder att folkvalda politiker förlöjligar sina motståndare och väljare.

Jag kan också bli lika frustrerad över råd som ”upprepa samma sak 1 000 gånger så löser det sig”. Jag kan inte försvara usla och amatörmässiga råd.

Bland de största misstagen man kan göra är att skylla på media eller gå in i en intervju med inställningen att inte svara på de mest kritiska frågorna. Papegojmetoden. Det synsättet lär jag aldrig ut i mina medieträningar, för du kommer inte undan kärnfrågan hur skicklig och sofistikerad mediehantering du än har. 

Det här blogginlägget bygger på utdrag ur min bok Äg din agenda – Så undviker du förtroendekriser, mediedrev och offentlig skampåle. Där ger jag mina allra bästa medieträningstips som skyddar ditt förtroendekapital, även i de mest känsliga och komplexa situationerna.

Läs gärna mer:

Lämna ett svar

För reptilhjärnan är journalisten ett lejon på savannen


När reptilhjärnan tar över kan vi inte tänka klart. Kroppen är inte längre fokuserad på att leva i ytterligare tio år, utan på att överleva de närmaste tio minuterna. Oavsett om det handlar om ett lejon på savannen eller en granskande journalist. För reptilhjärnan finns inga nyanser. Det finns bara vän eller fiende. Flykt eller försvar. Liv eller död. Kroppen stänger då ner de funktioner som inte är kritiska för överlevnad, däribland vår förmåga att tänka rationellt. Rädsla – som i alla tider hjälpt vår art att överleva hot – kidnappar vårt förnuft och stjälper i krishantering.

Jag kan varje dag fascineras över de personer jag möter i mitt jobb. Över deras beteende när krisen kommer eller drevet går. Jag kan fascineras över hur högt uppsatta chefer i näringslivet eller offentliga personer med stor medievana, plötsligt blir handfallna. Rädda. Paralyserade. Panikslagna. Många gånger kan jag också beundra dem. Jag kan beundra deras mod att berätta, och därmed också blotta känslan av sårbarhet, rädsla och skam. Jag beundrar också att de tar in extern hjälp, för en viktig sanning är att man aldrig ska krishantera sig själv. Det är ungefär lika konstruktivt som att plocka fram skalpellen för att operera sin egen blindtarm.

Men hur kommer det sig att personer som leder stora verksamheter så snabbt och så plötsligt blir så skakade och handlingsförlamade? Vad är det som gör att personer som till vardags är vana att fatta tuffa beslut, göra miljardaffärer, driva igenom omfattande förändringsarbete och tänka långsiktigt, plötsligt krymper ihop till ett tunt löv utan att se de strategiskt viktiga valmöjligheter som finns? Jag kan ofta se skammen som tränger genom ögonen, ångesten som hamrar i bröstet och rädslan som ger uttryck i de darrande händerna. Hur kommer det sig att starka och trygga ledare eller personer i offentligheten, plötsligt blir som vilsna barn?

Sanningen är att de vanligaste och värsta reaktionerna i krishantering har helt naturliga neuropsykologiska förklaringar.

Reptilhjärnan tar över vår förmåga att tänka rationellt

Reptilhjärnan är den mest primitiva delen av hjärnan och har som uppgift att reagera snabbt på yttre hot, oavsett om det handlar om ett lejon eller en medial granskning. För reptilhjärnan finns inga nyanser. Det finns bara vän eller fiende. Flykt eller försvar. Liv eller död.

För reptilhjärnan är journalisten ett lejon på savannen.

Det är samma försvarsmekanismer som går igång. Man känner sig angripen och tappar förmågan att tänka logiskt. På samma sätt som en zebra reagerar på stressen att jagas av ett lejon, utsöndrar människokroppen adrenalin och stresshormoner och styr alla resurser mot avgörande funktioner såsom hjärtrytm, andningsförmåga och synskärpa. Kroppen är inte längre fokuserad på att leva i ytterligare tio år, utan på att överleva de närmaste tio minuterna. Kroppen stänger då ner de funktioner som inte är akuta, som matsmältning, immunförsvar och den överflödiga funktionen som kallas kognitiv förmåga.

Med andra ord: eftersom det intellektuella tänkandet inte är kritiskt för överlevnad, stängs det ner. Hjärnan är fem gånger mer känslig för hot än för belöning – vi väljer därför den lösning som ger snabbast utdelning. Vi flyr.

När problemen hopar sig, när media granskar eller mediedrevet eskalerar tar reptilhjärnan över. Viljan att bara försvinna – att gå och gömma sig – är så överhängande. Den som drabbas kan då inte tänka klart. Man ser inte ens de strategiskt viktiga vägval som finns. Man ställer inte de mest kritiska frågor som måste besvaras och hanteras. Planeringshorisonten krymper och man kan inte fatta rationella, långsiktiga beslut. Förmågan att analysera konsekvenserna av sitt eget beteende försvinner. Man kan inte samla tankarna, göra sin hemläxa, genomföra sin egen analys eller ta fram en åtgärdsplan. Man kan helt enkelt inte fatta kloka beslut. Och de beslut som fattas förhalar och försvårar krishanteringen.

Rädslan och paniken får vårt omdöme ur balans

När reptilhjärnan tar över blir det svårt att rationellt (med prefrontala cortex; den främre delen av hjärnans pannlob) reglera rädsla. När du känner rädsla eller ångest, sätts kroppen i beredskap för att ta sig an det eventuella hotet. Ditt hjärta slår allt snabbare, blodtrycket höjs och stresshormoner utsöndras. Det är den så kallade “fight-or-flight response”. Fly, fäkta eller frysa. Evolutionärt har den här reaktionen inneburit en överlevnadsfördel. Rädsla har hjälpt oss att överleva hot. Impulserna från reptilhjärnan är ofta mycket starkare än de från pannloben, eftersom de haft som uppgift att per automatik snabbt få oss bort från hotfulla situationer. Men från ett krishanteringsperspektiv ser jag hur rädsla snarare stjälper än hjälper. I ett modernt samhälle, till skillnad från på savannen, behöver det som är reflexmässigt enkelt inte alltid vara rätt för oss.

Det när rädslan och paniken tar över som du gör fel saker. Säger fel saker. Ljuger. Det är då du går in i försvarsställning, stoppar huvudet i sanden, vill skälla ut journalisten och ge utlopp för din frustration. Det då du slutar tänka långsiktigt och analysera konsekvenserna av det du faktisk gör. Det är rädslan och paniken som fick Skatteverkets chefer att sekretessbelägga dokument i samband med Uppdrag gransknings kartläggning av skatteflykt. Det är rädslan och paniken som fick Arbetsförmedlingens ledning att skicka ut ett massmejl till medarbetare om att inte prata med Uppdrag granskning inför ett reportage om Fas 3, som om det mejlet inte skulle komma ut och försvåra krishanteringen.

Redan på 1500-talet skrev tänkaren Montaigne: ”Det finns inte någon känsla som snabbare kan få vårt omdöme ur balans än rädslan.”

Rädsla kidnappar vårt förnuft, handlingsförlamar en organisation och hämmar utveckling. Det finns en rad olika rädslor som hämmar handlingskraften, som också är en av krishanteringens absolut viktigaste framgångsfaktorer. Det kan vara rädslan att misslyckas, rädslan att hållas ansvarig när vidtagna åtgärder visar sig vara otillräckliga, rädslan att hängas ut. Offras. Rädslan för mediedrev. Rädslan att fatta “onödigt många” beslut som man sedan ångrar – för “de behövdes ju inte”. Vi tenderar då att känna oss mer bekväma med det som är bekant, med det som uppenbarligen inte har dödat oss än, än vad som är okänt eller osäkert, och som kan visa sig vara farligt.

Men faktum är att forskning visar att det vi mest ångrar är det vi inte gjort – inte det vi faktiskt gjort. Det vi tenderar att ångra mest är “varför berättade jag inte hur jag egentligen känner, varför bad jag aldrig om ursäkt, varför umgicks jag inte mer med min familj, varför tog jag inte det där jobbet, varför satsade jag inte på den där relationen”. På samma sätt ångrar flera av de chefer jag möter att de inte fattade mer handlingskraftiga beslut, att de inte gjorde mer när de kunde, att de inte reflekterade innan de agerade.

Läs gärna Micco Grönholms utmärkta text om organisationens felrädsla, hur felrädslan är inbyggd i systemet och hur den kan motverkas.

Kan vi påverka reptilhjärnan?

Rädslan, paniken och den berömda reptilhjärnan orsakar fortfarande de absolut vanligaste misstagen i krishantering. Ofta beror det alltså på överraskningseffekten och chocken i att plötsligt bli angripen – den mänskliga försvarsmekanismen gör att du agerar fatalt fel när journalister granskar dig i sömmarna, när drevet går eller misstag kommer till känna. Bristande krishantering kan förstås även orsakas av en osund företagskultur, ett förlegat ledarskap med föråldrade organisationsstrukturer och chefer som medvetet går in i tvivelaktiga affärer och mörkar uppenbara problem. Ett ledarskap som blundar för varningstecken och gömmer sig bakom skygglappar och bekvämt lägger armarna i kors. Många kriser bottnar i fartblindhet, brist på självinsikt och osunda värderingar. Men de absolut vanligaste misstagen orsakas fortfarande av vårt eget naturliga beteende och har neuropsykologiska förklaringar.

Men går det då att göra något åt reptilhjärnan för att undvika de klassiska misstagen i krishantering?

Självklart. Genom att medvetandegöra vårt beteende kan vi också träna på att göra det aktiva valet att i vissa situationer agera annorlunda, för att det gynnar oss. Om vi är medvetna om att impulserna från reptilhjärnan är starkare, kan vi öva på att motstå dem. Vi kan lära oss att påverka vilket system som ska aktiveras, utifrån det resultat vi vill uppnå. Sjukvårdspersonal och poliser har lärt sig att hålla rädsla i schack och koppla på pannloben i samband med extrem stress. Detsamma gäller den som hanterar förtroendekriser. Krishantering är väldigt komplexa processer som få har praktisk erfarenhet av, men med erfarenhet kommer en rad olika lärdomar.

Låt aldrig en kris gå till spillo. Lär dig inte bara från dina egna kriser, utan även från andras. Istället för att hånfullt skratta åt andras tillkortakommanden och konstatera att “De här cheferna verkar ju aldrig lära sig av sina misstag”, ställ dig själv frågan “Vad har jag lärt mig?” och “Vad ska jag göra annorlunda nästa gång?”

Här finns inspiration och konkreta tips på vägen:

Lämna ett svar

Mediedrev – när medierna fungerar som både åklagare och domare


I större utsträckning än tidigare fungerar journalistiken idag som både åklagare och domare. Men domar fälls utan att bevis anses vara något relevant. Mediedrev fungerar som en offentlig skampåle. En offentlig avrättning där liv och karriärer förstörs. Det är oroväckande att mänskliga misstag får oproportionerliga konsekvenser. Oproportionerliga straff. Och det är oroväckande att enskilda individer hängs ut med namn i etablerade medier och råkar illa ut oavsett om personen ifråga är rättsligt dömd eller inte. Stadsteaterns Benny Fredrikssons bortgång är tyvärr ett oerhört tragiskt exempel på det.

Det har gått ett år sedan jag debatterade med Uppdrag granskning och Janne Josefsson i Almedalen. Ett år sedan jag lyfte fram vad som händer med den som granskas – vad som faktiskt händer bakom kulisserna. Vilka konsekvenser Uppdrag gransknings värsta metoder får. Hur reportrar förlöjligar och förnedrar människor i nationell TV, sätter dem i en torktumlare och står och tittar på. Dreven som bidrar till personliga tragedier. Hatet och hoten som uppstår som resultat av hur den som granskas framställs. Den elektroniska lynchmobben som fäller domar.

Igår, den 5:e juli, medverkade jag i Resumés Almedalspanel under rubriken “När medier granskar medier – gäller samma premisser?” Där lyfte jag fram medias hantering av #metoo, fällningarna i Pressens Opinionsnämnd och vilka konsekvenser namnpubliceringar får för de som utsätts för drev. I panelen fanns även Fredrik Virtanen, journalist (tidigare Aftonbladet), Lars Truedson, vd på produktionsbolaget Tredje Statsmakten som bland annat producerar Medierna i P1, och Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet. Ingen av de tillfrågade redaktionella cheferna på de större mediehusen ville ställa upp i panelen.

Mina argument i panelen finns här nere. Samtalet finns i sin helhet här. Resumé har även skrivit om debatten.

Mediehusen saknar självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd

Det är anmärkningsvärt att etablerade medier inte visar större självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd. Expressens Thomas Mattsson försvarar namnpubliceringarna med argumentet att pressetik inte handlar om en exakt vetenskap och att offentliga personer ska tåla granskning. Jag menar att pressetik absolut inte får handla om godtycke och att media inte ska fungera som en offentlig skampåle med offentlig avrättning som affärsidé. Journalister ska inte fälla domar – det är rättssystemets roll.

Mediehusen genomgår en identitetskris där de i jakten efter att hänga offentliga profiler, i jakten efter sensationsrubriker och snabba klick, tappat greppet om sin egen roll och tagit sig friheten att fungera som både åklagare och domare. Det handlar om individer som inte är dömda eller åtalade för brott, men som av medierna behandlas och framställs som kriminella.  

Expressens Thomas Mattsson avslutar sitt försvarstal om namnpubliceringarna med: “Vi kommer förstås att ta del av PON:s resonemang och ödmjukt ta till oss den kritik som riktas”. Det är hyckleri, för i praktiken såg jag varken Mattsson eller någon annan redaktionell chef i Almedalens enda paneldiskussion om fällningarna i Pressens Opinionsnämnd och medias hantering av #metoo. Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, duckar. Och hur media, som ställer höga krav på andras tillgänglighet, själva går och gömmer sig. Dubbelmoralen.

Det är viktigt att medierna granskar medierna. Och det är viktigt att vi har en debatt om medias roll och ansvar. Utan debatt kan vi inte dra lärdomar från tidigare misstag. Och utan lärdomar från tidigare misstag kommer samma misstag att upprepas. Därför är det skrämmande att de redaktionella cheferna på de större mediehusen inte vill diskutera och resonera. Att de lyser med sin frånvaro, både i självkritik och fysisk medverkan i debatten. I Uppdrag gransknings inslag om medias hantering av #metoo var endast Fredric Karén, Svenska Dagbladets chefredaktör och ansvarige utgivare, villig att ställa upp.  

#metoo – modet att inte springa medias agenda

Det är viktigt att de som utsätts för sexuella övergrepp får sina fall prövade i rättsliga processer. Det jag är kritisk till är medias hantering. Jag har det senaste halvåret jobbat med offentliga personer, politiker och kommunala chefer som offrats, eller varit på väg att offras, på grund av rädslan för mediedrev om #metoo. I Nyhetsmorgon lyfte jag fram arbetsgivarens mod att inte springa medias agenda. Modet att inte gå för snabbt fram. Det handlar om att tvinga fram modet att granska varje enskild anklagelse.

När media hänvisar till 20 eller 30 anonyma källor är det arbetsgivarens ansvar att gå till botten med varje enskilt påstående, att bestyrka eller falsifiera de generella berättelserna. Under tiden analysen pågår måste det finnas ett mod att säga “Vi dömer ingen ohörd” och “Vi dömer ingen baserat på rykten och generella berättelser”. Om anklagelserna kan bestyrkas, då ska arbetsgivaren agera. Då ska det finnas mekanismer för att stötta de som drabbats.

När drevet redan är igång – när du redan är stämplad som “kriminell” och det inte finns någon uppsida att ställa upp på intervju – behöver du i större utsträckning än tidigare äga din egen berättelse och berätta den på ditt sätt, med egna ord. Och i en kanal eller i ett format där du kan utveckla dina budskap och argument. Det tuffare medieklimatet gör att du annars tenderar att spä på mediedreven och helt omedvetet bidrar till att göra mediedramaturgin än häftigare.

Mediedrev och försvagningen av medierna är två sidor av samma mynt

Det är oroväckande hur försvagningen av medierna påverkar mediedreven. Mindre redaktioner, hårdare konkurrens, snabba publiceringar och jakten efter att vara först spär på drevmentaliteten. Mediekrisen och de alltmer brutala mediedreven är två sidor av samma mynt. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson tror att namnpubliceringarna under #metoo är ett undantag och att allt nu återgått till det normala. Jag håller inte med. Det som hände under #metoo är inget avsteg, utan en intensifiering av den drevmentalitet som under flera års tid trappats upp.

Ibland måste makthavare exponeras. Granskande journalistik har en central roll i ett demokratiskt samhälle. Flera granskningar är berättigade. Men att utkräva ansvar är en sak – att göra förnedringsjournalistik med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Att granska en sakfråga och skildra den från olika vinklar och perspektiv är en sak – att skuldbelägga enskilda individer i syftet att berättiga en granskning är något annat.

Lika viktigt som att granska makthavare är det att ställa sig frågor som: “När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och när kan vi låta bli att sparka på den som redan ligger ner? När kan vi skildra samhällsproblem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?” På Uppdrag gransknings interna seminarium, där jag pratade om den granskades perspektiv, undrade Jan Helin hur jag ser på relationen mellan ökade tittarsiffror och underhållningsinslag. Min reflektion var: Ska Public Service verkligen ägna sig åt förnedrings-tv, oavsett hur mycket det bidrar till ökade tittarsiffror? Ska SVT, med ett uppdrag från staten och en finansiering från svenska folket, förlöjliga individer i journalistikens namn? Jag tycker inte det. Och jag kan inte se att det ligger i SVT:s uppdrag.

Rädslan hämmar organisations- och samhällsutveckling

Att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsjournalistik kan skada enskilda individer för livet. Jag har jobbat med chefer som felaktigt anklagats i samband med #metoo, som hängts ut med namn och lösa spekulationer och som ännu inte återhämtat sig från drevet.

De alltmer brutala mediedreven medför även andra konsekvenser. De skapar en rädsla som hämmar utveckling – som strider mot allt som anses vara långsiktigt hållbart. Rädslan att göra fel blir större än viljan att göra rätt, det vill säga att testa, utveckla och lära sig. Jag tror att vi på sikt, på grund av rädslan för media, kan få svårt att få förtroendevalda, kommunala chefer och andra roller i ledande positioner att ställa upp på spelreglerna. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något – familj, släkt och vänner – är för stor. Vissa förlorar jobbet. Karriärer förstörs. Ångesten tar över. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Offentliga personer ska granskas. Men när medier successivt förflyttas från att sakligt skildra och granska sakfrågor till att alltmer kritisera bristande personlig karaktär, blir priset för högt. Sensations- och förnedringsjournalistiken skapar en rädsla som hämmar samhällsutveckling. Från det perspektivet är det viktigt att se att underhållningsformatet går rakt emot samhällsnyttan.

Uppdatering 3 september: Idag skriver jag en debattartikel på SVT Opinion med rubriken Låt oss prata om medias roll och den offentliga skampålens pris. Lärdomarna från #metoo får inte gå till spillo.

Läs också:

Lämna ett svar

Janne Josefsson vs. Özz Nûjen


När Uppdrag granskning intervjuar Özz Nûjen om att Akilov jobbat svart med att renovera hans sommarhus, tillbakavisar Özz Nûjen bestämt uppgifterna och kallar Janne Josefsson för ”creepy gubbe”. Med Özz Nûjens mantra ”Jag har inget med det här att göra – varför drar du in mig?” förblir det oklart hur det egentligen ligger till. Och med anklagelsen “Varför vill du svärta ner mitt namn – är det för att det här är ditt sista gig på SVT?” verkar Özz Nûjen för en stund sätta Janne Josefsson lite ur balans.

Det här klippet är oerhört intressant. Vem vinner egentligen debatten?

Özz sätt att gå till angrepp, gör nog att han (med familj) för en stor del av tittarna tappar kraftigt i förtroende. Man landar i slutsatsen att han säkert anlitat svart arbetskraft. Medan en annan grupp tittare sannolikt inte riktigt ser poängen med intervjun. Özz är en rätt folkkär komiker och bitvis är det kanske också det han här försöker använda till sin fördel. Men han lyckas inte. Han sätter sig själv i en helt absurd och löjlig situation.

Att Uppdrag granskning lägger ut det här klippet är intressant ur flera perspektiv. Jag har tidigare både debatterat med, och skrivit om, Uppdrag granskning. Jag har varit kritisk till en del av redaktionens metoder. Men jag har också gett redaktionen beröm för de förbättringar som har gjorts. Att UG-redaktionen publicerar den här intervjun med Özz Nûjen (som också själv filmat intervjun och spridit den som ett sätt att sänka Janne Josefsson) talar för den utveckling som har skett och den transparens som UG förespråkar.

Att som intervjuperson gå till motangrepp i den här typen av granskning är ingen bra strategi. Skyll inte på media och anklaga inte journalisten för häxjakt. Som reporter går det att sitta lugnt i båten medan angreppen pågår och intervjupersonen omedvetet bidrar till att göra mediedramaturgin än häftigare. Motangeppen befäster känslan att det finns något att dölja. Journalisten kan då luta sig tillbaka och bjuda på en show.

Trots den absurda situationen behöll Janne Josefsson till stor del sitt lugn. Men han kom av sig och ställde inte de skarpa frågor som han hade kunnat ställa. Kanske nåt i linje med det här: Om ett företag är misstänkt för skattebrott, tycker du inte att vi ska söka företagets ägare då för en kommentar? Och om en av ägarna inte svarar, ska vi då inte söka nästa? Och är det inte så att vi som allmänhet har rätt att tycka att ägarna bör känna till missförhållanden i företaget, eller i alla fall intressera sig för dem och försöka reda ut dem?

Jag kommer inte ifrån att jag känner att Janne Josefsson tappade bort sig och kunde ha tagit det längre, varit skarpare. Men jag kommer heller inte ifrån det faktum att Özz gör bort sig, kraftigt. I själva verket är intervjun ett resultat av en briljant hantering från Janne Josefssons och UG:s sida.

Läs också:

Lämna ett svar

Svenska Akademiens krishantering och den självförvållade förtroendekrisen


Det mesta är redan sagt om Svenska Akademien. Den usla krishanteringen. Den osunda tystnadsplikten. Den föråldrade traditionen att inte prata med media. Jag vill här sammanfatta några lärdomar; misstag som vilken annan organisation som helst faktiskt kan lära sig av:

1. Det är anmärkningsvärt att de som varit med i leken länge inte förstår att de, genom sin tystnad och ostrukturerade krishantering, omedvetet bidrar till en än häftigare mediedramaturgi. Att de bidrar till en fortsatt medial granskning tills tydliga besked har getts. Att journalister och allmänheten fortsätter att ställa frågor så länge det finns en anledning. Vinklarna följer på varandra som kapitlen i en spännande deckare och förtroendekrisen eskalerar.

2. Det är en myt att granskningar går att vifta bort genom att sitta stilla i båten. Och det är en myt att förtroendekriser går att rida ut genom att hänvisa till stadgar, tystnadsplikt och annan corporate bullshit. I alla organisationer förekommer balansen mellan transparens och sekretess. Det finns en rad olika faktorer som man faktiskt inte kan eller får prata om. Men till och med Säpo, Sveriges hemligaste organisation, har identifierat vad de kan prata om, och de gör det med bravur.

3. När trycket på den instängda bubblan blir tillräckligt stort, spricker bubblan. Den imploderar. Det finns ingen organisation som kan hålla emot ett tryck av den digniteten. Förr eller senare rubbas organisationen i grunden. Och den tvingas ut. Interna dokument läcker. Enskilda individer får nog, sätter press genom att lämna, tvingar fram ett agerande. Tvingar fram en förändring. En modernisering.

4. Externa, oberoende granskningar beställs av en anledning. De signalerar en vilja att bli granskad av en utomstående part, en öppenhet där inställningen är att reda ut vad som faktiskt stämmer – utan skygglappar och utan att hamna i en destruktiv försvarsställning. Oberoende granskningar ska studera frågorna på en detaljnivå som mynnar ut i konkreta rekommendationer. Samtliga rekommendationer behöver inte följas. Men de ska respekteras. Det är farligt att välja de delar som behagar och samtidigt sopa resten under mattan, för då motverkar man den öppenhet som en gång påbörjades. Att beställa en granskning och lägga locket på får motsatt effekt genom att mycket tydligt signalera korruption och dubbelmoral.

5. Syftet med den grundliga och förutsättningslösa analysen är att, med facit i hand, agera handlingskraftigt när det behövs. Reaktionerna och åtgärderna bör då stå i proportion till hur stort problemet är. ”Lagom” ryms inte i framgångsrik krishantering – du behöver vara tveklöst tydlig med var du står. Och handlingskraft måste komma nu. Inte om en vecka eller två.

6. När man har ett förtroendeuppdrag kan man inte ducka för det ansvar som ligger i rollen. Det finns något fint och väldigt viktigt i att försvara sin (och andras) oskuld. Men det finns också något viktigt i att stå för sin roll och representera den organisationen man tillhör. I det ansvaret kan det ligga att själv sluta eller att se att andra behöver sluta. Oavsett skuldfrågan. Det uppstår annars en helt absurd situation där hela organisationen blir förlamad och skadan blir enorm. Som ledamot har man ansvaret att göra det bästa för organisationen, oavsett vänskapsband och faktiskt också oavsett skuldfrågan. Det handlar inte om att offra enskilda individer. Det handlar istället om att se när förtroendet är förbrukat, ta sin roll på allvar och utifrån det göra den bästa bedömningen.

Uppdatering: På tisdagen den 10 april medverkade jag i TV4 Nyheterna och lyfta bland annat fram smutskastningskampanjen som ledamöterna har inlett mot varandra, den öppna konflikten i media och den barnsliga pajkastningen som tagit över sakfrågan. Den 10 december medverkade jag i Sveriges Radios Nobelsändning 2018, live i P1.

Läs också:

Lämna ett svar