Svenska Akademien

Svenska Akademiens krishantering och den självförvållade förtroendekrisen


Det mesta är redan sagt om Svenska Akademien. Den usla krishanteringen. Den osunda tystnadsplikten. Den föråldrade traditionen att inte prata med media. Jag vill här sammanfatta några lärdomar; misstag som vilken annan organisation som helst faktiskt kan lära sig av:

1. Det är anmärkningsvärt att de som varit med i leken länge inte förstår att de, genom sin tystnad och ostrukturerade krishantering, omedvetet bidrar till en än häftigare mediedramaturgi. Att de bidrar till en fortsatt medial granskning tills tydliga besked har getts. Att journalister och allmänheten fortsätter att ställa frågor så länge det finns en anledning. Vinklarna följer på varandra som kapitlen i en spännande deckare och förtroendekrisen eskalerar.

2. Det är en myt att granskningar går att vifta bort genom att sitta stilla i båten. Och det är en myt att förtroendekriser går att rida ut genom att hänvisa till stadgar, tystnadsplikt och annan corporate bullshit. I alla organisationer förekommer balansen mellan transparens och sekretess. Det finns en rad olika faktorer som man faktiskt inte kan eller får prata om. Men till och med Säpo, Sveriges hemligaste organisation, har identifierat vad de kan prata om, och de gör det med bravur.

3. När trycket på den instängda bubblan blir tillräckligt stort, spricker bubblan. Den imploderar. Det finns ingen organisation som kan hålla emot ett tryck av den digniteten. Förr eller senare rubbas organisationen i grunden. Och den tvingas ut. Interna dokument läcker. Enskilda individer får nog, sätter press genom att lämna, tvingar fram ett agerande. Tvingar fram en förändring. En modernisering.

4. Externa, oberoende granskningar beställs av en anledning. De signalerar en vilja att bli granskad av en utomstående part, en öppenhet där inställningen är att reda ut vad som faktiskt stämmer – utan skygglappar och utan att hamna i en destruktiv försvarsställning. Oberoende granskningar ska studera frågorna på en detaljnivå som mynnar ut i konkreta rekommendationer. Samtliga rekommendationer behöver inte följas. Men de ska respekteras. Det är farligt att välja de delar som behagar och samtidigt sopa resten under mattan, för då motverkar man den öppenhet som en gång påbörjades. Att beställa en granskning och lägga locket på får motsatt effekt genom att mycket tydligt signalera korruption och dubbelmoral.

5. Syftet med den grundliga och förutsättningslösa analysen är att, med facit i hand, agera handlingskraftigt när det behövs. Reaktionerna och åtgärderna bör då stå i proportion till hur stort problemet är. ”Lagom” ryms inte i framgångsrik krishantering – du behöver vara tveklöst tydlig med var du står. Och handlingskraft måste komma nu. Inte om en vecka eller två.

6. När man har ett förtroendeuppdrag kan man inte ducka för det ansvar som ligger i rollen. Det finns något fint och väldigt viktigt i att försvara sin (och andras) oskuld. Men det finns också något viktigt i att stå för sin roll och representera den organisationen man tillhör. I det ansvaret kan det ligga att själv sluta eller att se att andra behöver sluta. Oavsett skuldfrågan. Det uppstår annars en helt absurd situation där hela organisationen blir förlamad och skadan blir enorm. Som ledamot har man ansvaret att göra det bästa för organisationen, oavsett vänskapsband och faktiskt också oavsett skuldfrågan. Det handlar inte om att offra enskilda individer. Det handlar istället om att se när förtroendet är förbrukat, ta sin roll på allvar och utifrån det göra den bästa bedömningen.

Uppdatering: På tisdagen den 10 april medverkade jag i TV4 Nyheterna och lyfta bland annat fram smutskastningskampanjen som ledamöterna har inlett mot varandra, den öppna konflikten i media och den barnsliga pajkastningen som tagit över sakfrågan.

Läs också:

Kommentera