Efter Almedalens debatt med Uppdrag gransknings Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson, blev jag inbjuden till redaktionens UG-seminarium. Ett internt seminarium för redaktionens cirka 40 medarbetare där jag utvecklade och fördjupade min kritik. Närvarande var också Jan Helin, Programdirektör SVT.
Mina budskap till Uppdrag gransknings redaktion, och det mitt föredrag kretsade kring, kan sammanfattas på följande sätt:
1. Att utkräva ansvar är en sak – det gör Uppdrag granskning riktigt bra. Att göra förnedrings-tv med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Granskningar som Telia Sonera och mutskandalen, som 5 år senare leder till att bolagets förre vd åtalas misstänkt för mutbrott. Avslöjandet om Panamahärvan och intervjun med Islands premiärminister Sigmundur David Gunnlaugsson om huruvida han mörkat miljoner i skatteparadis; en konfrontation som ledde till att premiärministern tvingades lämna sin post. Det är granskande journalistik när den är som allra bäst. Eller varför inte veckans senaste avsnitt om Sjöfartsverket och helikopteraffären där Uppdrag granskning två år efter det första inslaget kan visa på fortsatta problem, ett internt missnöje och en organisation som än idag inte kan visa konkreta åtgärder som vidtas för att säkerställa att samma felaktigheter inte uppstår igen.
Granskande medier har en stor makt och har en central roll i ett demokratiskt samhälle för att visa på orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Men lika centralt är det att ställa sig frågor som: ”När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och när kan vi låta bli att sparka på den som redan ligger ner? När kan vi skildra samhällsproblem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?”
Det är inte svart eller vitt. Det är inte enkla frågor. Ibland måste granskande medier exponera makthavare. Men det får inte ske med en affärsidé som går ut på att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsjournalistik; en affärsidé som liknar kvällspressens och underhållningsbranschens.
Jan Helin undrade hur jag ser på relationen mellan ökade tittarsiffror och underhållningsinslag. Min reflektion är: Ska Public Service verkligen ägna sig åt förnedrings-tv (oavsett hur mycket det bidrar till ökade tittarsiffror)? Ska SVT, med ett uppdrag från staten och en finansiering från svenska folket, förlöjliga individer i journalistikens namn? Jag tycker inte det. Och jag kan inte se att det ligger i SVT:s uppdrag.
2. Alla som granskas är inte kriminella.
Under UG-seminariet blev det tydligt vilken variation det finns på redaktionen. Alltifrån Janne Josefsson och Nils Hanson som visar självkritik och intresse för att diskutera, till några reportrar som har attityden att alla som granskas och ställer upp på intervju är kriminella. Uttryckligen “kriminella”.
Jag måste erkänna att jag under några sekunder, på plats, kände ett slags hopplöshet inför den attityden. Det är inte bara en osund och skrämmande människosyn. Det är också farligt att granskande journalister med den typen av makt redan i förväg har fällt domar. Det är en sak att skildra problem och oegentligheter. Men det är en helt annan sak att gå in med inställningen att sätta dit alla som granskas för att de är “kriminella”. Så länge den människosynen eller övertygelsen finns, även om det är hos ett fåtal reportrar, tror jag att det också återspeglas negativt i hur den granskade framställs. Det är då inte så konstigt att människor förnedras och behandlas som just “kriminella” istället för att ges möjlighet att framföra sina bästa budskap och argument. Samma reportrar tyckte förstås att mitt yrke inte ska finnas, eftersom jag hjälper “kriminella” att komma undan och tjänar dessutom pengar på det.
Det är en förlust att Nils Hanson slutar som chef och ansvarig utgivare på Uppdrag granskning. Vi har sedan i våras haft väldigt goda samtal. I samtliga samtal har jag känt en djup och genuin vilja att ständigt utveckla och förbättra. Nils ligger bakom UG:s postitiva resa. Jag är en av de som själv har sett en märkbar förändring i metoder och tillvägagångssätt. Idag får till exempel mina kunder manus efter genomförd intervju, vilket ökar chansen att påverka utfallet. I alla fall lite. Och de stegen betyder oerhört mycket för den som granskas. Det finns en större transparens både vad gäller de metoder som använts och hur researcharbetet har genomförts. Tonen har förändrats. Metoderna har förbättrats. Värderingarna har omvärderats. Men än finns det kvar att göra. Jag hoppas att Nils efterträdare förvaltar det goda arbetet väl och att utvecklingen av Uppdrag gransknings arbetsmetoder fortsätter.
3. Underhållningsformatet motverkar samhällsnyttan.
Jag tror att alla grävande reportrar kan hålla med om att de ska bidra till samhällsnytta. Att deras roll handlar i stor utsträckning om att avslöja problem och se till att misstag korrigeras. Från det perspektivet är det viktigt att se att underhållningsformatet går rakt emot samhällsnyttan. Uppdrag gransknings metoder gör att allt färre vill ställa upp på spelregler där det inte finns någon uppsida. Spelregler där du redan i förväg känner att du har stämplats som offer eller till och med som kriminell.
Visst. Metoderna genererar smaskig tv. Men det betyder inte nödvändigtvis att misstag korrigeras. De råd som jag ger till mina kunder hjälper dem att korrigera misstagen snabbare. Där hamnar jag och Uppdrag granskning i motstridiga intressen. Jag vill att min kunder ska gör en grundlig analys för att med facit i hand agera handlingskraftigt och korrigera eventuella fel. Uppdrag granskning hetsar till intervju, helst på en gång, utan att lämna utrymme för vare sig analys eller handlingskraft. Bör inte en granskande journalist vara riktigt nöjd och anse att målet är uppnått om den som granskas faktiskt har rättat till problemet redan innan intervjun ägt rum?
4. Det som uppfattas som brist på öppenhet handlar ofta om mänskliga mekanismer, om organisationens sätt att navigera i Uppdrag gransknings spelregler och bemöta den grävande reporterns vinklar.
All bra krishantering handlar om att ta ett samlat och systematiskt grepp. Om att ringa in faran och minimera skadan på förtroendet och verksamheten. Och det görs bara genom en hållbar strategi som bygger på transparens. Men transparens betyder inte att springa på bollar som försvårar och förhalar krishanteringen. Transparens betyder inte att lägga sig platt för Uppdrag gransknings metoder och spelregler. Och transparens betyder inte att man ska låta paniken och rädslan diktera sitt agerande.
Frågorna som behandlas är ofta mer komplexa än vad journalisten tror. Reportern är ofta mer insatt i den specifika kärnfrågan än den som granskas. Reportern har lagt tid på research, tagit fram underlag och förberett frågor. Själv förväntas du som intervjuperson ge omedelbara svar. Här och nu. Utan att ta reda på fakta. Annars blir du kritiserad för att inte vara öppen. Men den som vill berätta hela sin historia och ge en samlad bild brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter och attackerar med sina frågor. Du misstänkliggörs. Ifrågasätts. Du känner dig som ett offer. Argument som är till din fördel lyfts bort eller tonas ner. Berättelsen vinklas. Allt du säger kan användas till din nackdel. Som krishanterare ser jag ofta hur media för snabbt och för enkelspårigt söker efter en specifik vinkel istället för att försöka förstå helheten och förmedla de komplexa resonemangen. Även de granskande medierna som har all potential att fördjupa sig i frågor och lyfta fram aspekter som kan vara till fördel för den som granskas.
Addera också rädslan för mediedrev. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Vissa förlorar jobbet. Karriärer förstörs. Ångesten tar över. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.
Resultatet blir förstås att organisationerna måste tänka till och ta fram en strategi för hur man bäst når ut med sina bästa budskap och argument och samtidigt minimera de risker jag beskriver ovan. Det som journalisten uppfattar som brist på transparens och öppenhet kan i själva verket handla om företagens sätt att navigera i journalistikens spelregler. Ett sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel.
I en eskalerande kris är det alltid en balansgång mellan att å ena sidan vara snabb och å andra sidan sätta sig in i frågan för att fatta hållbara beslut. En balansgång mellan att vara tillgänglig och arbeta systematiskt med kärnfrågan för att inte springa på bollar som försvårar och förhalar. En balansgång mellan transparens och sekretess. I många fall är det mer prioriterat att inte stressa upp sig, att inte agera i panik, att göra en grundlig analys för att med facit i hand agera handlingskraftigt. För när allt kommer omkring är det dina konkreta handlingar som väger tyngst. Du kan inte bygga eller skydda ett förtroende baserat på vad du säger, utan på vad du faktiskt gör.
5. Den bästa krishanteringen är den som inte syns. Den som ser till att krisen inte uppstår.
Jag kan bli lika frustrerad som Uppdrag gransknings reportrar när en PR-konsult ger rådet att ta intervjun utomhus vid ett tågspår (för att inte höras) eller upprepa samma sak 1 000 gånger. Papegojmetoden. Eller konsulter som säger “Det blåser över, ligg lågt”. Jag kan inte försvara usla råd som ges av amatörer. Tvärtom bör kommuner och myndigheter dra lärdomar av tidigare inslag i Uppdrag Granskning. De bör lära sig svara rakare på frågor, granska sig själva och korrigera eventuella brister och fel.
Amatörmässiga rådgivare ska inte anlitas. Att de anlitas beror till stor del på dåligt omdöme. Men också en rädsla för den kritik som uppstår när Uppdrag granskning och andra medier skapar rubriker om myndigheter som lägger skattebetalarnas pengar på dyra konsulter. Det finns inget moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när organisationens rykte och trovärdighet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När paniken och rädslan att göra fel tar plats i ledningsrummet. När ägare, kunder, medarbetare och allmänhet förväntar sig transparenta och ärliga svar. Och när media kräver tydliga besked. För revisionsfrågor är det helt naturligt att man tar hjälp av en erfaren revisor. För juridisk konsultation rådfrågar alla seriösa bolag en kunnig jurist. För mediala granskningar bör det vara lika naturligt att rådfråga en erfaren kris- och medierådgivare.
