Jeanette Fors-Andrée

Jeanette Fors-Andrée är krishanterare, medietränare och medierådgivare. Hon har arbetat med förtroendekriser och kriskommunikation i 20 år och har en gedigen praktisk erfarenhet av komplexa kriser, mediala granskningar och medieträning av talespersoner inför de mest kritiska situationerna. Hon lotsar dagligen organisationer genom förtroendekriser och förhindrar eller dämpar mediedrev. Tidigare kommer hon från en unik roll på en branschorganisation inom Svenskt Näringsliv där hon dagligen stöttade svenska bolag och ledningsgrupper med akut krishantering och medieträning. Dessförinnan har hon en bakgrund som PR- och kriskonsult på global PR-byrå. Hon har också i sju år studerat förtroendekriser och kriskommunikation på akademisk nivå som forskare vid Uppsala universitet och beskrivs som Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare. Jeanette föreläser och intervjuas ofta i media som krisexpert.

Medierna gräver gärna sin egen grav, bara klickfrekvensen är tillräckligt hög


Den offentliga skampålens pris

Det har nu gått tre år sedan jag debatterade med Uppdrag gransknings Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson på SVT-scenen i Almedalen. Tre år sedan jag hävdade att dagens sensations- och förnedringsjournalistik fungerar som en offentlig skampåle där individer offras. Jag ifrågasatte Uppdrag gransknings beskrivning av medieträning – att medieträning skulle handla om att hjälpa företagsledare och makthavare att ducka och förvränga sanningen. Så är det förstås inte. Som medietränare hjälper jag den som granskas att navigera i journalistikens spelregler, hitta sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel. Att ge tydliga och raka svar, prata om komplexa frågor och undvika de värsta fallgroparna. För när förtroendet står på spel krävs ett gediget arbete.

Jag menade också att lika viktigt som att granska makthavare och offentliga personer är det att ställa sig frågor som: “När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och hur kan vi skildra problem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?” Journalistkåren måste vara betydligt mer självkritisk. 

Sedan dess har det hänt en del. Jag blev inbjuden till Uppdrag gransknings redaktion på ett seminarium där jag fördjupade mina argument.

2017 och 2018 tog jag debatten om mediernas förkastliga hantering av #metoo och mediehusens hyckleri och brist på självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd. I samband med Benny Fredrikssons bortgång skrev jag en debattartikel med rubriken Vi måste prata om mediernas roll och den offentliga skampålen. Jag medverkade också i en panel efter uthängningen av Fredrik Virtanen. 2018 skrev Uppdrag gransknings Ulf Johansson och Nils Hanson en debattartikel där de bland annat säger att “en person ska betraktas som oskyldig om inte motsatsen bevisas” och att “en person ska inte behöva bevisa sin egen oskuld”. Uppdrag granskning var den enda redaktionen som vågade granska mediernas hantering av #metoo och krävde kvalitetssäkring hos redaktionerna efter dikeskörningar i bevakningen. Sedan dess har också Janne Josefsson berört temat i debattartiklar och i sitt Sommarprat. I en intervju 2019 säger han bland annat ”Jag har bäddat för förnedring” och “Jag har gått för långt, har gjort fel”. Tänk om fler journalister kunde visa samma självkritik som Janne Josefsson.

Men mycket mer måste ske. Vi måste fortsätta prata om medias roll och den offentliga skampålens pris. 

För i större utsträckning än tidigare fungerar journalistiken idag som både åklagare och domare. Men domar fälls utan att bevis anses vara något relevant. Mediedrev och förnedringsjournalistik fungerar som en offentlig avrättning där karriärer och liv förstörs. Stadsteaterns Benny Fredrikssons bortgång är tyvärr ett oerhört tragiskt exempel på det. Vår tids skampåle kan bokstavligen släcka liv. Individer står avklädda. Förlöjligade och förnedrade. De döms till evig skam. Det bekymrar mig att enskilda individer baserat på anonyma källor och generella berättelser hängs ut. Och det oroar mig hur klumpiga uttalanden, mänskliga misstag och människans ofullkomlighet alltför ofta får oproportionerliga konsekvenser. Oproportionerliga straff. 

“Kriget mot journalistiken – Så kan förtroendet för journalistiken upprätthållas i en tid av attacker från världens mäktigaste man och ett framväxande socialt medielandskap.” Det var rubriken till ett av DN:s seminarier i Almedalen 2018. Så gott som samtliga redaktionella chefer på de större mediehusen var närvarande och nickade instämmande när Alan Rusbridger, som beskrivs som en av vår tids ledande publicister med sina 20 år som chefredaktör för brittiska The Guardian, konstaterade att mediehusen tappar i tillit. Att förtroendet för medierna räddas genom att omdefiniera medias roll. Genom att släppa taget om tabloidjournalistiken, lära av tidigare misstag och leverera relevant journalistik i en tid där faktabaserad nyhetspublicering är viktigare än någonsin. 

Att nicka instämmande är en sak. Vad som händer i praktiken är något helt annat. I praktiken är dubbelmoralen hos etablerade medier total. Var är de insiktsfulla och seriösa samtalen om misstag och lärdomar? Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, duckar. Och hur journalister, i den grävande journalistikens namn, kan fortsätta trampa på den som redan ligger ner utan att någon redaktionell chef säger stopp. 

Expressens Thomas Mattsson försvarade namnpubliceringarna under #metoo med argumentet att pressetik inte handlar om en exakt vetenskap och att offentliga personer ska tåla granskning. Offentliga personer ska tåla granskning. Men jag menar att pressetik absolut inte får handla om godtycke och att medierna inte ska fungera som en offentlig skampåle med offentlig avrättning som affärsidé. Journalister ska inte fälla domar – det är rättssystemets roll. 

Jag tror att mediehusen genomgår en identitetskris där de i jakten efter att hänga offentliga profiler, i jakten efter sensationsrubriker och snabba klick, tappat greppet om sin egen roll och tagit sig friheten att fälla domar. Det handlar ofta om ledare och makthavare som inte är dömda eller åtalade för brott, men som av medierna behandlas och framställs som kriminella. Jag tror att mediedreven och försvagningen av medierna är två sidor av samma mynt. Mindre redaktioner, hårdare konkurrens, snabba publiceringar och jakten efter att vara först spär på drevmentaliteten. Samtidigt saknar medierna förståelse för vad mediedrev faktiskt gör med de som drabbas. 

Jag menar inte att chefer i näringslivet och offentliga personer inte ska exponeras. Tvärtom har journalistik en central roll i ett demokratiskt samhälle. Många granskningar är berättigade och nödvändiga. Flera kriser är självförvållade. Vissa förtroendekriser uppstår av bristande krishantering med taggarna utåt och ledare som tror sig kunna mediehantering. Bedrägeri, kriminalitet och oegentligheter ska få konsekvenser. Men att utkräva ansvar är en sak – att göra förnedringsjournalistik med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Att granska en sakfråga och skildra den från olika vinklar och perspektiv är en sak – att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsrubriker är något annat. 

I mitt jobb som krishanterare och medietränare ser jag hur flera av mina kunder år för år upplever en tilltagande förnedring och personfixering. I takt med det ökar också motståndet för att prata med media. Det är skrämmande att medierna inte ser att drevmentaliteten går rakt emot samhällsnyttan – brutaliseringen skapar en rädsla som hämmar utveckling och företag och representanter för organisationer ställer sig frågan “Varför ska jag överhuvudtaget ställa upp på den typen av intervju när det inte finns en uppsida?” 

Om inte medierna tar de här frågorna på större allvar kommer fler personer att drivas till självmord, mediernas roll fortsätta att urholkas och populistiska krafter få större fotfäste. Som det gamla ordspråket att människan gärna gräver sin egen grav, bara timpenningen är tillräckligt hög – medierna gräver gärna sin egen grav, bara klickfrekvensen är tillräckligt hög. 

Delar av det här inlägget är tidigare publicerat som debattinlägg på SVT Opinion.

Per Schlingmann, jag, Sophia Djiobaridis, Janne Josefsson och Karin Mattisson på SVT-scenen i Almedalen.

Läs gärna mer:

Lämna ett svar

Medietränare: att hantera kriser och mediala granskningar


Som medietränare och krishanterare möter jag ofta företag och ledningsgrupper som springer medias agenda istället för att hålla i sin egen. Som låter paniken och rädslan diktera hur man agerar.

Det händer fantastiska saker när du kan navigera i medielogiken. När du inser att du faktiskt äger din egen agenda, kan ställa dina egna villkor och sätta dina egna gränser. Det är bland annat då du förvandlas från intervjuoffer till intervjuperson och kan ta ett samlat grepp om din kris- och mediehantering.

Nästa tillfälle för min online-kurs Krishantering och kriskommunikation – att hantera kriser och mediala granskningar är 10 juni. Anmäl dig gärna. Utbildningen riktar sig till dig som arbetar strategiskt eller operativt med krishantering, kriskommunikation och mediehantering eller har en ledande position som gör att du har en nyckelfunktion när krisen kommer.

Där ger jag mina allra bästa råd för effektiv mediehantering och det jag själv lär ut i mina praktiska medieträningar. Det ingår i en bra medieträning att förstå medielogiken och hur du inte faller offer för mediedramaturgin. Hur du kan vara öppen och transparent och svara på frågorna och samtidigt följa din egen agenda – inte medias. Det handlar inte om att förfina eller förvränga sanningen. Tvärtom handlar det om att gå in i kärnan av verksamheten och bygga trygga talespersoner som på ett kommunikativt sätt kan prata om verksamhetskritiska frågor. Läs mer om mina medieträningar här.

Medietränare
Medietränare Jeanette Fors-Andrée
Lämna ett svar

Paolo Robertos krishantering


Paolo Roberto inser att rättssystemets straff för sexköp är mycket mildare än den offentliga skampålens pris. Men i ett helt misslyckat försök att skapa sympati blir den offentliga avrättningen ändå ett faktum. 

Den absoluta majoriteten som blir påkomna med den typen av brott brukar sitta stilla i båten, undvika intervjuer och vägra kommentera i hopp om att inte namnges. Men Paolo Roberto vill snabbt äga sin egen berättelse, rädda det som går att rädda. Under samma natt som han blir tagen på bar gärning i en sexköpsrazzia väljer han att “tala ut”. Dagen efter sitter han i tv-soffan. Han skyller på ett självskadebeteende som han haft länge sen han blev misshandlad som barn. Han svarar tvärsäkert “ja” på frågan “Är det första gången du köper sex?” och har alltså under natten kommit till insikt att han döver hål inom sig genom att köpa en annan människas kropp.  

Skam (inte skuld, utan skam) är den mest obehagliga känslan att bära på. Känslan att vara tagen på bar gärning, dömd, offentligt avrättad, förnedrad framför familj, släkt och vänner. Skam är rädslan att inte (längre) vara älskbar. Den intensivt plågsamma känslan att vara bristfällig och därmed utstött från gemenskapen. Att det gör så ont är medärvt – det gör ont för att det handlar om överlevnad och människans grundläggande behov av acceptans och tillhörighet. Men när det gäller Paolo Roberto ser jag ingen skam i blicken. Ingen sårbarhet. Inget framstår som särskilt trovärdigt. Här finns bara ord staplade på varandra. Här finns inga äkta tecken på ånger eller empati. Bara ett misslyckat skådespeleri. Det säger jag också i en intervju i Resumé.

Tomas Rudin, med en lång karriär inom socialdemokratin och Stockholms arbetarekommun, snattade 2014 en flaska 10-årig whisky på Systembolaget i Farsta. Han betalade för två flaskor alkoholfri dryck, men inte för whiskyn. ”Han valde ut whiskyn. Han gick sedan runt en hylla och satte sig på huk och förde in whiskyn innanför jackan, och under vänstra armen”, sade en väktare. Rudin hävdade själv i polisförhör att det var ”ett misstag” att han inte hade betalat för flaskan. Man kan hävda att Rudin och hans medarbetare i Stockholms arbetarekommun dröjde för länge i sin krishantering. Under flera dagar fanns bara versionen att Rudin varit stressad och ”glömt” att betala. Att det hela var en olyckshändelse. Men tilltron till den förklaringen var låg. 

Men sen kom ett kraftfullt agerande som väckte sympati. Rudin förklarade i en TT-intervju att han varit nykter alkoholist i tio år, men börjat dricka igen under senare tid och att det hade spårat ur. Han sa att han skämdes så för sin alkoholism. I Aftonbladet sade han ”Jag skäms som en hund”, vilket sen kom att citeras flitigt i en mängd medier. Rudin förklarade att han tänkte sjukskriva sig, ta en timeout och lägga in sig för behandling mot sitt alkoholmissbruk. Rudin möttes av en våg av sympati, både från sitt parti och från allmänheten. 

Alla älskar en underdog och den som, på ett trovärdigt sätt, erkänner mänskliga fel och brister.

Tomas Rudins krishantering följer i grunden samma mönster som Gudrun Schymans, när hon i september 1996 i en TV-soffa förklarade att hon var alkoholist och tänkte lägga in sig på ett behandlingshem. Schyman valde SVT:s morgonsoffa eftersom formatet är mjukare och snällare och man tillåts ge sin egen version under lugnare former. Gårdagens TV4-intervju med Paolo Roberto var lika mjuk och snäll. Den kritik som TV4 och Jenny Strömstedt hittills fått är befogad, speciellt med tanke på att TV4 säger sig jobba hårt med värderingar. Och speciellt efter misstagen under #metoo. Jag förväntade mig mycket tuffare frågor, ett ifrågasättande och kritiska följdfrågor på Robertos svar.

Uppdatering: 2 timmar och 8 minuter in i P3 Morgonpasset pratar jag om Paolo Robertos så kallade krishantering och vad han skulle ha gjort istället. Jag pratar om offentliga ursäker och vad krishantering faktiskt handlar om.

Läs gärna mer:

Lämna ett svar

Utbildning i kriskommunikation


Utbildning: Krishantering och kriskommunikation – att hantera kriser och mediala granskningar (onlinekurs)

Hur undviker du förtroendekriser? Hur bemöter du mediala granskningar? Och hur tar du makten över dina budskap i ett allt tuffare medieklimat som drivs av sensationsrubriker och jakten efter de snabba klicken?

12 maj håller jag en online-utbildning. Anmäl dig gärna. Utbildningen riktar sig till dig som arbetar strategiskt eller operativt med krishantering, kriskommunikation och mediehantering eller har en ledande position som gör att du har en nyckelfunktion när krisen kommer.

Jag och medierna står ofta på olika sidor. Därför är det här samarbetet med Bonnier och Dagens Industri både unikt och roligt. Program och andra detaljer hittar du här.

Lämna ett svar

Kriskommunikation i coronatider


Hoppas vi ses digitalt på tisdag 28 april kl. 14.00. Då pratar vi om kriskommunikation i coronatider i Cisions livepodd ”Passion för kommunikation”. Man kommer kunna ställa frågor under livepodden, men ännu bättre om du skickar in din fråga redan nu.

I livepodden pratar vi om hur en verksamhet ska tänka kring sin kommunikation i coronatider. Hur bemöter man intern oro kring varsel och uppsägningar när man ännu inte vet omfattningen av åtgärderna? Hur ska man kommunicera kring krisen och samtidigt hålla den vanliga verksameten igång? Hur orkar man ha uthållighet i sin kriskommunikation, hur ska en kommunikationsavdelning med knappa resurser prioritera – och vad kan man lära av krisen? Mer information om livepodden och var den sänds finns här.

Lämna ett svar

Var och en har ett ansvar att inte bidra till osäkerhet


Jag tror att Sverige, precis som andra länder, har mycket att lära vad gäller krisberedskap, vägval och information till allmänheten. De olika perspektiven måste analyseras ingående efter coronakrisen. Men här och nu har var och en ett ansvar att inte bidra till osäkerhet. Därför har jag själv under de senaste veckorna varit försiktig med att recensera myndigheternas arbete och kriskommunikation. Frågor som: Är åtgärderna handlingskraftiga nog? Hur bra eller dålig var presskonferensen? Hur framgångsrik är myndigheternas kommunikation egentligen? Och vilka utmaningar står myndigheterna och politikerna inför? Det kommer en tid för utvärdering.

Jag tycker att vi ska ha stor respekt för myndigheternas och politikernas arbete. Det här handlar inte om en kris i likhet med Transportstyrelsens, Sjöfartsverkets eller Riksrevisionens där vi direkt kan utkräva ansvar. Det här är en långvarig kris som kräver uthållighet och åtgärder över en längre tid. Coronakrisen är en pandemi med en smittspridning som drabbar Sverige och världen. Vården gör sitt yttersta för att klara av trycket. Delar av näringslivet lider. Småföretag går under. I coronavirusets spår drabbas flera organisationer av ofrivilliga förändringar, varsel och uppsägningar. Vi befinner oss i ett allvarligt läge där vi behöver lita på att våra expertmyndigheter och politiker vidtar de åtgärder som är mest effektiva för samhället. Vi behöver lita på att de väger beslut och konsekvenser mot varandra, och att de utifrån det ger oss de bästa rekommendationerna.

Vi ska komma ihåg att vi har en historik där offentlig sektor har varit och fortsatt är något viktigt, som står för en stor del av trygghetssystemet i Sverige. Generellt har vi ett gott förtroende för våra myndigheter. Vi litar på att de sköter sitt jobb och vidtar de åtgärder som behövs. Det tycker jag att vi borde prata mer om för att balansera upp bilden av Sverige. Jag tror att de flesta idag litar på de åtgärder som vidtas för att minska smittspridningen i Sverige men att många hetsas upp (och hetsar upp andra) av jämförelser med andra länder – och av medier som till stor del har en ifrågasättande approach till den svenska strategin. Många har tagit sig friheten att ta på sig expertrollen. Utan att ha hela bilden, och utan att förstå komplexiteten i hanteringen av den här pandemin, är det många som kritiserar både det ena och det andra. Det är direkt kontraproduktivt och bidrar till oro och rädsla hos allmänheten. Micco Grönholm skriver om 10 tankefällor som påverkar oss under coronakrisen och gör en fantastisk beskrivning av pandemins psykologi.

Var och en har ett ansvar att inte bidra till osäkerhet. Kanske visar det sig att den svenska strategin varit framgångsrik i att begränsa smittspridningen? Kanske visar det sig att den varit effektiv för att inte helt förlama samhället, näringslivet och ekonomin? Det vet vi inte. Det är för tidigt att säga. Det vi vet är att myndigheternas strategi och retorik bygger på bland annat en tradition av tillit och förtroende. De litar på vårt sunda förnuft och kollektiva ansvar. 

Självklart finns det en del som redan nu kan göras bättre. Statsepidemiologen Anders Tegnell har själv varit öppen med att Folkhälsomyndigheten hade kunnat börja kommunicera ännu tidigare än vad de gjorde, och diskutera vad man behöver göra framåt ännu tidigare. Den bilden delar jag. I början av den här krisen var jag kritisk till Folkhälsomyndighetens passiva roll. Jag tror att den här självkritiken finns hos myndigheter, som under krisens förlopp lär sig på vägen. Framför allt är det imponerande hur myndighetsrepresentanter med full tillgänglighet ställer upp på intervjuer. Dag efter dag svarar de på samma frågor, om och om igen. Varje dag fattar de kritiska beslut, utvärderar åtgärder och omvärderar läget. Det är en fantastisk insats.

Läs gärna mer:


Lämna ett svar

Årets Kommunikationskonsult 2019


Jag vann Årets Kommunikationskonsult 2019!!! Så enormt roligt och inspirerande!

Förtroendekriser, mediala granskningar och rädslan för journalister lockar ofta fram det värsta hos oss – jag ser det som min uppgift att locka fram det bästa. Därför värmer den här motiveringen extra mycket: “för att ha jobbat med att avmystifiera medier och för att ha visat vägen fram för en ny generation pålästa och transparenta kris- och mediehanterare”.

Årets Kommunikationskonsult 2019

Lämna ett svar

Nominerad till Årets Kommunikationskonsult 2019


Fantastiskt kul och inspirerande att bli !! Jag är van att jobba under radarn. Andras framgång är min främsta framgång. Därför värmer det här extra mycket:

”Jeanette Fors-Andrée, blev ansiktet för den nya generationens krishanterare och medietränare, den som inte kommer från en karriär som självlärd murvel utan skingrar mediemystiken genom att vara påläst, uppdaterad, tillgänglig och inte minst transparent.”

Priset går till den kommunikationskonsult som under året brutit ny mark eller presterat utöver det vanliga när det gäller leverans av idé, kommunikationseffekt och påverkan.

Lämna ett svar

SAS:s agerande är själva definitionen av att vara ryggradslös


Det är oerhört olyckligt att SAS drar tillbaka en reklamfilm som helt går hand i hand med bolagets egna värderingar. Att det saknas ett mod att försvara budskapet istället för att lägga sig platt för högljudda högerpopulistiska röster. Det här är dessutom reaktioner som SAS måste ha räknat med och förberett sig på. 

Vi gillar varumärken som tar ställning. Som är tveklöst tydliga med var de står. Som inte låter ängsligheten eller andras moralpanik ta över och diktera hur man själv agerar. SAS säger att de är “stolta över vårt skandinaviska ursprung och de värderingar som präglar våra öppna, jämställda och demokratiska samhällen” och att de inte vill riskera att bli en plattform för någon annans värderingar.” Men det SAS i praktiken gör är att låta sig styras av andras värderingar. Löften bryts.

Som krishanterare ser jag många situationer där rädslan för drev eller kritik hämmar organisationsutveckling, värdegrundsarbete och varumärkesbyggande. Chefer som inte vågar fatta verksamhetskritiska beslut, trots att besluten går hand i hand med bolagets kärnvärden och går att motivera. Men en ledare som inte vågar leda – vad innebär det för näringslivet? Politiker som inte vågar föra samtal (på riktigt) – vad innebär det för demokratin? Människor som inte vågar ta risker – vad innebär det för mänskligheten?

Jag förstår kompexiteten när en kampanj används av andra för helt andra och negativa syften. Men från ett förtroendeperspektiv hade det varit bättre för SAS att försvara budskapet: “Det här är våra värderingar. Vi hoppas och tror att majoriteten av våra kunder delar de här värderingarna.” Det är vad en stark värdegrund handlar om: Att omsättas i praktiken. Det är så man bygger starka varumärken.

Uppdatering: Filmen är nu återpublicerad. Bra!

Läs gärna mer:

Lämna ett svar

Medieträning – nej, det är inte så enkelt som att bara säga som det är


I takt med att medieklimatet blir allt hårdare, den granskande journalistiken allt intensivare och kunder ställer högre krav på tydliga svar, blir medieträning desto viktigare. Samtidigt ifrågasätts medieträning (ofta av journalister) med argument som “Är det inte bara att säga som det är?”

Det finns en missuppfattning om att medieträning går ut på att lära talespersoner att dölja eller förvränga sanningen. Men så är det självklart inte. Tvärtom motverkas förtroendekriser och mediedrev genom transparens och öppenhet. Medieträning – för mig – handlar därför om att ställa de mest obekväma frågeställningarna. Även dem frågor du absolut inte vill ha. Medieträning handlar om att hjälpa dig som företagsledare eller makthavare att ge tydliga och raka svar. Om att identifiera, formulera och hitta sätt att uttrycka dina bästa budskap och argument och nå ut med din berättelse – med dina egna ord. Medieträning handlar också om att öka förståelsen för medielogiken och mediedramaturgin. Bara så kan du navigera i journalistikens spelregler och bemöta journalistens vinkel.

I mina medieträningar vill jag ge dig modet att äga din agenda, ställa dina egna villkor och sätta dina egna gränser i ett medieklimat som är tuffare än någonsin. Modet att inte underkasta dig spelregler som någon annan har etablerat och de konkreta verktygen du behöver för att påverka hur du framställs. Det händer fantastiska saker när du har verktygen för att förvandlas från intervjuoffer till intervjuperson.

Jag har lång praktisk erfarenhet av alltifrån Uppdrag Granskning och komplexa kriser i verksamheten, till förebyggande medieträningar för att bygga tryggare talespersoner. Jag arbetar brett med alltifrån en fjärdedel av bolagen på OMX S30 (där de trettio största bolagen på Stockholmsbörsen ingår) till det mindre nystartade techföretaget. Tyvärr möter jag ofta företagsledare och talespersoner som köper journalistens vinkel och går med på de mest förnedrande villkoren. Som är till lags istället för att ta tillbaka initiativet. Som hellre möter journalistens förväntningar än att dra in reportern till sin egen spelhalva. Det får ofta stora konsekvenser för den som granskas. För transparens och öppenhet, som ju är grundläggande i all bra kris- och mediehantering, har aldrig handlat om att springa medias ärenden eller lägga sig platt för journalistens spelregler.

Så nej, det är inte så enkelt som att bara säga som det är.

Sanningen är sällan så enkel

Få medieformat tillåter en komplex bild. Ofta är frågorna som behandlas mer komplexa än att rymmas i enkla och korta svar. Verkligheten är inte svart eller vit. Den är tvärtom mycket svårare än att sammanfattas i oneliners som kan skapa rubriker, sälja lösnummer och pryda löpsedlarna. Ofta förväntas du som intervjuperson ge omedelbara svar. Här och nu. Utan att ta reda på fakta, samla dig, förbereda. Annars blir du kritiserad för att inte vara öppen. Men den som vill berätta hela sin historia och ge en samlad bild brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter med sina frågor. Du misstänkliggörs. Ifrågasätts. Du känner dig som ett offer.

Som krishanterare och medietränare ser jag hur media för snabbt och för enkelspårigt söker efter en specifik vinkel istället för att försöka förstå helheten och förmedla de komplexa resonemangen. Argument som är till din fördel lyfts bort eller tonas ner. Faktorer som lyfter journalistens tes förstärks. Berättelsen vinklas. Ömsesidig irritation uppstår och intervjun går lätt överstyr. Som talesperson bidrar du omedvetet till en än häftigare mediedramaturgi. 

Därför ingår det i en bra medieträning att förstå medielogiken och hur du inte faller offer för mediedramaturgin. Hur du kan vara öppen och transparent och svara på frågorna och samtidigt följa din egen agenda – inte medias. Här behövs ofta en extern och erfaren medietränare som med ett utifrånperspektiv ställer de svåraste frågorna och hjälper talespersonerna att på ett enkelt och begripligt sätt beskriva komplexa resonemang.

Det handlar inte om att förfina eller förvränga sanningen. Tvärtom handlar det om att ställa de svåraste frågorna, gå in i kärnan av verksamheten och bygga trygga talespersoner som på ett kommunikativt sätt kan prata om verksamhetskritiska frågor. De allra flesta jag jobbar med inser att förtroendet stärks genom att ställa upp på kritiska intervjuer. Det de söker är tillvägagångssätt för att öppet svara på frågorna och samtidigt minimera risken att användas som råvara i jakten efter snabba klick. 

Reptilhjärnan och överraskningseffekten kidnappar vårt förnuft

Ofta beror de värsta reaktionerna och största misstagen i medieframträdanden på reptilhjärnan och känslan att plötsligt bli angripen. På överraskningseffekten. När reptilhjärnan tar över kan vi inte tänka klart. Kroppen är inte längre fokuserad på att leva i ytterligare tio år, utan på att överleva de närmaste tio minuterna. Oavsett om det handlar om ett lejon på savannen eller en granskande journalist. För reptilhjärnan finns nämligen inga nyanser. Det finns bara vän eller fiende. Flykt eller försvar. Liv eller död. Så för reptilhjärnan är den granskande journalisten ett lejon på savannen. Kroppen stänger då ner de funktioner som inte är kritiska för överlevnad, däribland vår förmåga att tänka rationellt. Rädsla – som i alla tider hjälpt vår art att överleva hot – kidnappar vårt förnuft och stjälper när verksamheten är som mest sårbar och förtroendet som mest skört. Man känner sig angripen och tappar förmågan att tänka logiskt. Viljan att bara försvinna – att gå och gömma sig – är så överhängande. 

Det när rädslan och paniken tar över som du gör fel saker. Säger fel saker. Ljuger. Det är då du går in i försvarsställning, stoppar huvudet i sanden, vill skälla ut journalisten och ge utlopp för din frustration. Det då du slutar tänka långsiktigt och analysera konsekvenserna av det du faktisk gör. 

Därför behövs alltid en extern medietränare som med ett utifrånperspektiv vågar vara brutalt ärlig, ifrågasätta beslut och uttrycka obehagliga sanningar. Någon som kan se de strategiskt viktiga vägval som finns, analysera konsekvenserna, ställa de mest kritiska frågor som måste besvaras och hanteras. Någon som kan förbereda dig inför det som väntar i intervjusituationen och ge dig metoderna för att påverka hur du framställs. Det finns inget moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när organisationens rykte och trovärdighet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När paniken och rädslan tar plats i ledningsrummet. När ägare, kunder och medarbetare förväntar sig transparenta och ärliga svar. Och när media kräver tydliga besked.

Det behövs ett utifrånperspektiv som bryter den mänskliga försvarsmekanismen. Hur mycket av genanta krishanteringar, ogenomtänkta uttalanden och panikartade felgrepp hade inte kunnat undvikas genom grundliga förberedelser och hållbara strategier? Hur många drev hade inte kunnat undvikas genom bättre förståelse för medielogiken och mediedramaturgin? Flera företagsskandaler är självförvållade och går att förebygga. 

Både journalister och kommunikatörer behövs

Många av mina kunder upplever att journalister är kritiska till att antalet kommunikatörer ökar och kommunikationsavdelningar blir större. Men både journalister och kommunikatörer behövs för att värna vår demokrati. Att antalet kommunikatörer i både kommuner och landsting ökar speglar medborgarnas förväntningar på närhet och tillgänglighet. Att antalet kommunikatörer ökar är inget hot mot demokratin. Det är tvärtom ett sätt att lyssna, lära sig och bli ännu bättre. På samma sätt speglar antalet kommunikatörer i näringslivet det allt hårdare medieklimatet, den intensivare medierapporteringen och kundernas krav på transparens och proaktivitet. 

Däremot förstår jag den uppgivenhet som flera journalister upplever när intervjupersoner duckar för väsentliga frågeställningar. Jag delar helt den frustrationen. Som krishanterare och medietränare kan jag känna en djup besvikelse över makthavare som slingrar sig undan. Som döljer uppenbara problem. Politiker som pratar förbi varandra och undviker raka och tydliga svar på specifika frågor. I grunden tror jag att det handlar om att slippa hållas ansvarig för det man en gång tycker och säger. Ett sätt att gardera sig. Det resulterar i makthavare som bygger murar – inte broar. Det här är förstås ett demokratiskt problem som betyder att folkvalda politiker förlöjligar sina motståndare och väljare.

Jag kan också bli lika frustrerad över råd som ”upprepa samma sak 1 000 gånger så löser det sig”. Jag kan inte försvara usla och amatörmässiga råd.

Bland de största misstagen man kan göra är att skylla på media eller gå in i en intervju med inställningen att inte svara på de mest kritiska frågorna. Papegojmetoden. Det synsättet lär jag aldrig ut i mina medieträningar, för du kommer inte undan kärnfrågan hur skicklig och sofistikerad mediehantering du än har. 

Det här blogginlägget bygger på utdrag ur min bok Äg din agenda – Så undviker du förtroendekriser, mediedrev och offentlig skampåle. Där ger jag mina allra bästa medieträningstips som skyddar ditt förtroendekapital, även i de mest känsliga och komplexa situationerna.

Läs gärna mer:

Lämna ett svar