Cancelkulturen är inget annat än en hänsynslös folkdomstol. Det är ett beteende som kan liknas vid gruppjakt och grundlagsskyddad mobbning. Cancelkulturen handlar inte om rättvisa, som flera verkar tycka, eftersom utfrysningen och straffet ofta är oproportionerligt i förhållande till det påstådda felsteget eller moraliska övertrampet. Men hur kommer det sig att Sverige är världens mest extrema land när det kommer till lynchmobb och pöbelmentalitet? Hur kommer det sig att vi, i yttrandefrihetens namn, tar oss friheter som inte är våra?
Cancelkulturen är inget annat än en hänsynslös folkdomstol. Så skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Ibland får jag höra att ”det är väl rätt åt den som gjort bort sig att bli lynchad”. Men vad säger en sådan inställning om vår människosyn?
Nej, cancelkulturen handlar inte om rättvisa eftersom utfrysningen och straffet ofta är oproportionerligt i förhållande till det påstådda felsteget eller moraliska övertrampet. Dessutom handlar cancelkulturen inte om skuld – den handlar om att döma andra till evig skam. En av de mest grundläggande principerna i rättsväsendet är att den tilltalade är oskyldig tills motsatsen är bevisad. Men för lynchmobben finns det en omöjlig bevisbörda på den anklagade. Det är ofta ett moment 22. Om du försvarar dig kommer allt du säger att användas mot dig och du bidrar på så sätt, omedvetet, till att spä på dramaturgin. Men om du inte förnekar anklagelserna är du per automatik skyldig. Det är skrämmande hur den kollektiva moralpaniken och den växande ängslan inte på lång väg står i proportion till hoten som de kritiserade varumärkena eller individerna representerar. Hur pöbelmentaliteten snabbt tar över och finner tillfredsställelse i att sparka på den som redan ligger ner.
”Skampåle, i äldre tider även kallad stupa, spöpåle och kåk, var en pelare av trä eller sten, vid vilken förr i tiden förbrytare offentligen undergick så kallad schavottering, det vill säga utställdes att skämmas eller straffas med spö eller ris.” Så beskrivs ordet ”skampåle”, och så tvingades brottslingar schavottera tills skampålen avskaffades 1855 och straffet ansågs vara inhumant.
Men skampålen är tillbaka. Skillnaden från hur det var på 1800-talet är att du idag inte behöver vara brottsling för att dömas till offentlig avrättning och offentlig skam. Skillnaden är att du är helt rättslös.
Jag menar inte att bolag, varumärken, makthavare eller influencers inte ska exponeras. Jag menar inte att misstag, omdömeslöst beteende eller klumpiga uttalanden inte ska få konsekvenser. Flera kriser är självförvållade. När influeraren Margaux Dietz filmade och gjorde underhållning av en utslagen man i trapphuset – och lät sin son peta på den blodige personen – valde flera företag att bryta samarbetet med henne. Det är helt korrekt ur företagens perspektiv eftersom det skadar deras förtroende att fortsätta samarbetet. Det är också helt förståeligt och naturligt att hennes följare blir besvikna och kritiserar beteendet. Den efterföljande SVT-dokumentären ”Kan vi förlåta Margaux?” resulterade i att följarna började fly eftersom känslan i dokumentären är att hon saknar självinsikt och att hennes argument inte håller. Konsekvenserna av hennes beteende är med andra ord tydliga och omfattande.
Men det är en helt annan sak att bedriva gruppjakt, trycka ner den som redan ligger på botten, hota och önska hennes son illa. Det kan i praktiken ses som grundlagsskyddad mobbning. Det är just den svans av lynchmobbare som jag är högst kritisk till.
Journalisten Fredrik Virtanen anmäldes 2010 av Cissi Wallin för våldtäkt. Förundersökningen lades ner och Virtanen friades då. För precis så fungerar svenskt rättsväsende. Om en förundersökning läggs ner eller du i en rättegång frias så ska du också betraktas som oskyldig. Detta accepterades inte av Cissi Wallin och alla hennes tusentals fans på sociala medier. När #metoo-rörelsen inleddes hösten 2017 med New York Times gediget underbyggda avslöjande av Hollywood-mogulen Harvey Weinsteins sexuella trakasserier, valde Cissi Wallin så småningom att offentliggöra namnet och tillsammans med sin lynchmobb drev hon en häxjakt. För detta fälldes hon senare för grovt förtal av Virtanen, för de inlägg hon publicerade om honom. Men för Virtanen var detta starten på slutet. Han förlorade anställningen på Aftonbladet. Han förlorade sin inkomst. Dömdes till offentlig skam. Försökte skydda sina barn från att se löpsedlarna riktade mot honom på Arlanda, när han flydde mediedrevet i landet.
Det är viktigt att de som utsätts för sexuella övergrepp får sina fall prövade i rättsliga processer. Som arbetsgivare har man ett ansvar att gå till botten med misstankar och anklagelser om sexuella trakasserier och agera därefter. Men öppna gruppjakter och grundlagsskyddad mobbning är något helt annat. Du kanske tänker: ”Att några enskilda offras på vägen, i feminismens namn, är väl ett pris som samhället ska betala?” Nej, människors liv bör inte användas som valuta för att gynna någon rörelse.
Sverige är världens mest extrema land
Jag jobbar kontinuerligt med krishantering och medieträning för globala varumärken. Jag jobbar också med koncernchefer och andra profiler i näringslivet med ansvar för olika marknader. Det är tydligt att de strategier som är framgångsrika på andra marknader inte fungerar i Sverige. Sverige kräver helt enkelt mer anpassade metoder eftersom pöbelmentaliteten och lynchmobben är mer brutal. När jag arbetar med individer som riskerar att bli “cancelede”, krävs det mer genomtänkta strategier för att förhindra ett karaktärsmord i Sverige än i andra länder.
Sverige är med andra ord världens mest extrema land. Vissa kan bli provocerade när de hör mig säga så. Kanske är det samma individer som tycker att det är “rättvist” att hänga ut andra och bidra till den offentliga skampålen. Men sanningen är att vi inte är ”landet lagom” eller “mellanmjölk”. Vi svenskar pratar gärna om jantelagen, om att inte sticka ut eller tro att vi är bättre än någon annan. Men vi glömmer bort att Sverige är det land i världen som är mest unikt när det gäller sekulära/rationella värderingar och självuttryck. Det tror jag bidrar till det allt mer uppskruvade tonläget och varför Sverige sticker ut i jämförelse med andra länder, till och med i jämförelse med USA där polariseringen är stor.
Det globala forskarnätverket World Values Survey (WVS) har sedan 1980-talet undersökt människors värderingar i totalt 100 länder. Resultatet redovisas bland annat i en så kallad kulturkarta. Kulturkartan kombinerar ett antal värderingar summerade i två dimensioner: (1) en skala som går från religiösa värderingar och respekt för auktoriteter, till sekulära och rationella värderingar, och (2) en skala som mäter synen på livet från ren överlevnad till självförverkligande. I det avseendet är Sverige världens mest extrema land och toppar alla index. Det är också åt det hållet många av världens länder tenderar att förflytta sig. Men svenskar har under en längre tid befunnit sig på en stadig första plats.
Svenskar följer inte auktoriteter som kyrka, religion eller familj. Vi formas av, och värdesätter, transparens, jämställdhet, och press- och yttrandefrihet som centrala delar av en fungerande demokrati och ett öppet samhälle. Vi har en individualisering som handlar om att individen går före gruppen. Individens självförverkligande och identitet är viktigare än gruppens. Vi uppmuntras till att hitta oss själva och förverkliga våra drömmar. Vår syn på vad som är rätt och fel skiljer sig mycket från andras. Vi kräver och förväntar oss inte bara det som är juridiskt korrekt – de moraliska och etiska aspekterna är oerhört viktiga. Vi har också en tradition av starka medier, även statliga medier, men som varit relativt frikopplade med en viss självständighet.
I mindre sekulariserade samhällen kommer de rådande dogmerna, religionerna och auktoriteter att vara grunden för dömandena. Men i avsaknaden av religiösa och andra gemensamma stöttepelare kommer mer sekulariserade samhällen att döma snarare utifrån den nu rådande allmänna uppfattningen. Den kollektiva moralpaniken.
Vi tar oss friheter som inte är våra
Jag tror att våra sekulära och rationella värderingar har bidragit till den brutaliserade cancelkulturen. Jag tror att vi använder demokrati och yttrandefrihet som svepskäl för att lyncha. Fler och fler tar sig rätten att hota, namnge andra och bedriva smutskastningskampanjer i yttrandefrihetens namn med argument som “jag äger ju rätten till min egen berättelse” och “vi lever i ett fritt land, jag får säga vad jag vill”.
Vi tar oss friheter eftersom vi så länge blivit lovade friheter. Vi tar oss friheter som inte är våra, i yttrandefrihetens namn, och vår frihet vräker sig på andra. Principen att “med friheter och rättigheter kommer också ansvar”, är som bortblåst.
Jag ser redan nu hur rädslan att bli ”canceled” eller utfryst, rädslan att tvingas genomlida offentlig skam och förödmjukelse, hämmar utveckling. Vi vågar inte uttrycka oss. Vi vågar inte ta risker. Cancelkulturen hämmar de offentliga samtalen och därmed samhällsutveckling. Jag ser redan nu hur vi, på grund av rädslan för lynchmobben och pöbelmentaliteten, får det svårare att hitta förtroendevalda, kommunala chefer och nyckelpersoner inom det privata näringslivet som vill ställa upp på spelreglerna. Skampålens pris är helt enkelt för högt.
Precis som vi en gång i tiden avskaffade schavottering, behöver vi avskaffa vår nya tids skampåle. Det görs inte i lagstiftningen. Det görs hos var och en. Det är var och ens ansvar att hålla fast vid principen ”oskyldig till dess att motsatsen har bevisats”, att inte bidra till att hänga ut andra och därmed bidra till personliga tragedier. För det du tror är dina “rättigheter” är någon annans förbannelse.
Det här blogginlägget bygger på utdrag ur min bok Äg din agenda – Så undviker du förtroendekriser, mediedrev och offentlig skampåle. Med den här boken vill jag ge dig mina allra bästa verktyg för att hantera ett allt mer brutaliserat medieklimat och samtidigt undvika att kriser och publiceringar utvecklas till regelrätta skandaler. Jag ger dig 18 års erfarenhet av förtroendekriser och kriskommunikation summerade i handfasta metoder och förhållningssätt.
Läs gärna mer:
- Förtroende – ditt viktigaste kapital
- Prestige och ”kan själv”-attityden bland de största misstagen i krishantering
- Medieträning – nej, det är inte så enkelt som att bara säga som det är
- Cancelkulturen är inget annat än en hänsynslös folkdomstol – så förhåller du dig till lynchmobben i sociala medier
- Paolo Robertos krishantering
- Mats Löfvings död kan inte skyllas på mediedrev
- Tänk om vi väcker den björn som sover?
- Medierna gräver gärna sin egen grav, bara klickfrekvensen är tillräckligt hög – Den offentliga skampålens pris
- Mediehusens krishantering, tystnadskultur och dubbelmoral
- Mediedrev – när medierna fungerar som både åklagare och domare
- Uppdrag granskning – att utkräva ansvar är en sak, att göra förnedrings-tv med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat