En jämförelse mellan kanalernas egenskaper


I en kommentar till ett tidigare inlägg skrev jag att jag skulle återkomma med en sammanställning över olika kommunikationskanalers karaktärsdrag. Så här kommer nu en sådan!

I modellen nedan jämför jag bara några av de många kanaler genom vilka vi kommunicerar. Modellen baseras på 6 attribut: (1) non-verbal cues, alltså hur mycket kanalen möjliggör icke-verbal kommunikation och därmed förmänskligar meddelandet genom till exempel kroppsspråk, (2) information capacity, det vill säga mängden information som kan passera genom kanalen, (3) response type, alltså huruvida vi kommunicerar i realtid, (4) ease of coordination, det vill säga den tid och ansträngning som behövs för att synkronisera kommunikation mellan involverade parter, (5) level of involvement, alltså huruvida kanalen stimulerar uppmärksamhet och intresse, och (6) direction in action, som gör skillnad mellan exempelvis riktad kommunikation och masskommunikation.

Klicka på bilden nedan för att se den i större format.

Bland de nämnda attributen brukar non-verbal cues vara den mest intressanta att diskutera. Den används bland annat för att göra distinktionen mellan rika kanaler – som face-to-face – och tunna kanaler – som fax och traditionellt brev. Medan tunna kanaler tillåter en högre grad av anonymitet, erbjuder rika kanaler en mer korrekt och komplett bild av de personer som kommunicerar. Icke-verbal kommunikation gör att vi bättre kan värdera varandras ärlighet, och skilja mellan vad motparten säger och hur han eller hon verkar känna. Fysisk närvaro gör att vi genom signaler som ansiktsuttryck, kroppshållning och ögonkontakt kan tolka information bättre. Problem kan diskuteras på plats. Konflikter kan lösas och otydligheter i kommunikationen redas ut.

Men kommunikation ansikte mot ansikte är inte alltid den mest effektiva. Det krävs tid och ansträngning för att koordinera ett möte, speciellt om mötet gäller fler personer. Ju fler som involveras, desto svårare blir det att synkronisera fysiska träffar. Forskare och praktiker diskuterar därför alltid olika substitut. Innan dator-medierad kommunikation slog igenom ansåg man att telefon var det bästa substitutet. Sen kom internet med alla dess fördelar. Helt plötsligt kan alla prata med alla, när som helst och var som helst. Information på webbplatser vänder sig inte bara till ett fåtal personer, utan till en ospecificerad mängd människor. Gränserna mellan producent och konsument suddas ut; det är möjligt för vem som helst att publicera sig och för vem som helst att informera sig. Diskussionstrådar växer snabbt och tycks nästan ha ett eget liv. Kommunikationen upphör inte i och med att ett samtal mellan två parter tar slut – andra kan komma in och nya tanketrådar kan ta vid.

Nu är sociala medier ett hett fenomen. På Facebook kan vi visserligen inte se varandra, men vi kan i allra högsta grad förmedla känslor genom bilder, statusuppdateringar och länkar som beskriver våra attityder och sinnesstämningar. Den icke-verbala kommunikationen har fått en annan skepnad. Kommunikationen sker nödvändigtvis inte i realtid, men vi kan hur enkelt som helst följa vänners och bekantas åsikter och händelser. Genom nya tecken kan vi skriva kortfattat men ändå dela med oss av väldigt mycket information. Titta bara på hur Twitter fungerar: man kan bara använda sig av 140 tecken i sitt statusfält, och ändå är Twitter en enorm kunskapsbank av åsikter, länkar och tips. Vi blir mer medvetna om vad vi skriver och vad vi vill dela med oss av.

Vad säger ni? Finns det andra likheter/skillnader som ni tycker ska lyftas fram i modellen? Det var inte tänkt att det här inlägget skulle bli så långt, så jag stannar här och hänvisar istället till några tidigare inlägg om nätkommunikation och internets kommunikativa egenskaper:

Polyfoni – ett nät av synpunkter

Lämna ett svar