Förra veckan skrev Karin på VA-boggen ett inlägg med titeln ”Ut med kunskapen från universiteten!” Det här ämnet är verkligen spännande! Å ena sidan diskuteras det flitigt på universiteten hur viktigt det är med tillgänglig forskning och hur viktigt det är att forskningsresultat når fram till dem som faktiskt drar nytta av den. Å andra sidan ser det annorlunda ut i praktiken. När det väl kommer till kritan blir många rädda för vad det egentligen innebär att föra en dialog med samhället.
UNT skriver: ”Kunskap från Sveriges universitet och högskolor tas inte tillräckligt till vara, vare sig i debatten eller inför politiska beslut. Anledningen är att universitetens samverkan med det omgivande samhället fortfarande har låg prioritet och status.”
VA-bloggen skriver att kommunikationssvårigheter på grund av att vi talar olika ”språk”, kulturskillnader och tradition, gör att näringsliv och akademi får svårigheter att samarbeta. I projektet ODE (OmvärldsDialog och Engagemang), som syftar till att stödja forskare i att prioritera och värdera dialog och kommunikation med det omgivande samhället, drar man slutsatsen att forskare saknar stöd och utbildning i hur man praktiskt går tillväga. ”Människor bryr sig om forskning när den förmedlas på ett sätt som de kan ta till sig. Berättelser och känslor är viktiga att använda, men det gäller att veta hur,” säger Camilla Modéer, generalsekreterare för Vetenskap och Allmänhet.
Visst stämmer det att universitetens samverkan med det omgivande samhället fortfarande har låg prioritet, och att forskare saknar utbildning i hur man praktiskt kan gå tillväga. Men som jag ser det finns det ett ännu större problem som är svårare att ta itu med. Det problemet handlar om ett slags motstånd bland forskare själva att diskutera offentligt och ta ställning till resultat. På något sätt ligger det i kulturen att publicera för de likasinnade (de som skriver eller forskar inom precis samma område), och inte för allmänheten. Det handlar snarare om att man inte vill vara öppen än om att man inte kan vara öppen.
Jag har till exempel stött på följande kommentarer: ”Vår roll är inte att ta ställning”, ”Tänk om någon tar våra idéer”, ”Bloggande är bara för konsulter”, ”Du avslöjar vår forskning”… Det här illustrerar djupt rotade inställningar och attityder bland forskare, och därför bör utbildning om samverkan med näringslivet i första hand handla om att förändra de här attityderna. Man måste diskutera vad det innebär att vara öppen och transparent i sin forskning.
Egentligen finns samma problem också internt på institutionerna, där man mest diskuterar inom den egna forskargruppen. Det är inte så ofta man träffas över områdesgränserna, och det gör att forskare också sinsemellan går miste om så mycket kunskap och erfaranheter. Forskare slåss om forskningsmedel, vilket gör att det skapas en typ av intern konkurrens. Jag har tidigare hört en statligt anställd säga att avdelningar och institutioner är så slutna att det är lättare att begära ut information som offentlig handling än att tro att man ska kunna samarbeta med sina kollegor på andra håll.
På min institution ses vi ganska ofta nu över områdesgränserna, vilket är helt fantastiskt. För ett par veckor sedan presenterade jag mitt avhandlingsämne under ett informellt lunchseminarium för kollegor inom organisationssektorn och fick då frågor som jag inte fått tidigare. Utomstående ser på ämnet med helt andra ögon än de som annars finns i ens närhet. Diskussioner berikas av tvärvetenskaplighet!
Så släpp loss lite! Släpp ut kunskapen istället för att stänga in den! Varför inte dela med oss? Varför inte skapa transparenta kunskapsbanker som alla kan dra nytta av?
3 svar”With all of the problems besetting the world, neither scientists nor society, including industry, can afford to not talk to each other.” Citatet är taget från VA-bloggens inlägg ”Hur bygga broar till näringslivet?”