I början på min semester, för cirka 5 veckor sedan, hamnade jag i en intensiv diskussion med en person över en middag. Diskussionen handlade om krishanterarens uppgift och funktion. Personen i fråga hade enligt mig en helt felaktig bild av vad en krishanterare gör i sitt professionella yrkesliv. Han hade en bestämd uppfattning: Att alla företag och organisationer som hamnar i blåsväder ljuger, skyller ifrån sig och döljer sanningen. Att individer på ledande befattningar alltid sopar felaktigheter under mattan och kommer undan genom tomma ord och fina formuleringar. Det gör att krishanterarens yrke i grunden är moraliskt och etiskt problematiskt, enligt mannen bredvid mig på restaurangen.
Men professionell krishantering har aldrig handlat om tomma ord och lite puts på ytan. Professionell krishantering handlar om att uppmana sin uppdragsgivare att gräva i sin egen skit. Oavsett om det sen görs i det offentliga eller bakom stängda dörrar, i tysthet.
Professionell krishantering handlar om att erkänna felet, be om ursäkt för det som inträffat, rätta till de fel och omständigheter som ledde till krisen och se till att samma problem inte uppstår igen. Det är ett ständigt förbättringsarbete där felaktigheter korrigeras och processer förbättras. Att det sen finns rådgivare som ger okvalificerade rekommendationer – det är ett problem. Precis som det finns kunder som inte följer sina rådgivares rekommendationer, utan väljer sin egen väg. Det finns givetvis också de företag som inte vill väl, där felaktigt beteende är satt i system och man medvetet agerar oetiskt. Det är också ett problem.
Jag har tidigare skrivit ett inlägg med rubriken Lev som du lär! där fokus ligger just på handling, etik och moral – inte meningslösa ord. Jag brukar ofta dra paralleller till individens bearbetning av en kris. Motståndet. Du känner säkert igen känslan. När vi ställs inför en svår och kritisk situation vill vi mest av allt gömma oss i ett rum istället för att konfrontera det som har hänt. För några ögonblick tror vi att problemet försvinner bara vi stänger dörren om oss. Men både du och jag vet att du någon gång måste konfronteras med det som har hänt. Och ju tidigare, desto bättre. Du kan inte leva i förnekelse, inte för alltid.
Med andra ord: Förr eller senare måste du gräva i din egen skit! Ta i frågan, vrida och vända på problemet. Göra om, göra rätt. Och det är en del av krishanterarens uppgift att ta dig i den riktningen.
1 svar