Mediedreven har blivit allt fler och allt brutalare. Samtidigt har de faktiska kriserna inte ökat i antal. Till exempel ligger Sverige på fjärde plats av 176 länder med minst korruption i den globala mätningen Corruption Perceptions Index. Men ändå finns en trend där allt fler enskilda individer (ofta i maktposition) framställs som korrupta. Det är oroväckande när mänskligt material används som råvara för att skapa sensationsjournalistik.
Det finns visserligen svensk forskning, som har analyserat medialiserade politiska skandaler under de tre decennierna från 1980-talet, som pekar på att antalet politiska skandaler i Norden har ökat. Även internationell forskning, som jämför politiska skandaler inför valen i nitton länder, visar samma trend. Här märks också ett skifte i skandalernas karaktär; fler och fler handlar om uthängning av kända enskilda politiker. (I boken Skampålen görs en bra genomgång av sådan forskning.)
Men det ökande antalet skandaler beror inte på att korruptionen och övertrampen faktiskt har ökat. Snarare beror den utvecklingen på en förändring i drevens karaktär. Paul Frigyes i Skampålen beskriver den förändringen på ett klockrent sätt: “Med tiden har de [dreven] kommit att handla om uttalanden – ofta av påstått kränkande karaktär. Det kan i och för sig visa att ord har blivit lika verkliga som handlingar, ord kanske ska ses som handlingar. Eller så pekar det mot att skandalerna inte nödvändigtvis uppstår i verkligheten och sedan reflekteras i medierna, utan att medierna själva blivit mer produktiva i att skapa skandaler.” Tobias Bromander, lektor i statsvetenskap, konstaterar att trenden under 2010-talet är en ökning i antalet skandaler inom den kategori som i forskningen kallas för pratskandaler. En pratskandal kan definieras som “en överträdelse där en person muntligt eller skriftligt uttalar sig på ett sätt som av andra människor uppfattas som olämpligt och stötande”. Pratskandaler skiljer sig från andra typer av skandaler. De handlar ofta om några ord i ett längre resonemang, där sakligt sett små felsägningar kan få oproportionerliga konsekvenser. Oproportionerliga straff. Ordval eller mänskliga misstag som avsätter vd:ar och ministrar.
Det är inte svart eller vitt. Ibland måste makthavare exponeras. Granskande journalistik har en central roll i ett demokratiskt samhälle. Flera skandaler är berättigade. Men att utkräva ansvar är en sak – att göra förnedringsjournalistik med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Att granska en sakfråga och skildra den från olika vinklar och perspektiv är en sak – att skuldbelägga enskilda individer i syftet att berättiga en granskning är något annat.
Det är oroväckande hur försvagningen av medierna påverkar mediedreven. Mindre redaktioner, hårdare konkurrens, snabba publiceringar och jakten efter att vara först spär på drevmentaliteten. Mediekrisen och de alltmer brutala mediedreven är två sidor av samma mynt. I större utsträckning än tidigare fungerar journalistiken idag som både åklagare och domare. Dreven kan liknas vid en rättegång med skillnaden att du i en massmedial rättegång anses vara skyldig tills du har bevisat motsatsen. Domar fälls utan att bevis anses vara något relevant. Och den massmediala rättegången triggar ofta en elektronisk lynchmobb utan nåd.
Flera mediedrev som jag jobbat med det senaste året beskrivs som “avslöjanden”, får oproportionerligt mycket utrymme i media och hålls vid liv genom på varandra följande vinklar som alla framställer organisationen och dess chefer som skyldiga till något som egentligen saknar grund i verkligheten. Jag har jobbat med kunder som upplevt en känsla av orättvisa. Maktlöshet. Frustration. Jag har jobbat med företag vars chefer känt sig knäckta. Livrädda inför morgondagens vinkel. Rädda för att stå avklädda och förnedrade i media när den granskande journalisten publicerar chefernas privata familjeangelägenheter som ett sätt att jaga ut företaget i hetluften och tvinga fram avgångar. Jag har jobbat med chefer som felaktigt anklagats i samband med #metoo, som hängts ut med namn och lösa spekulationer och som ännu inte återhämtat sig från drevet. Dessutom förstärker mediedreven och den offentliga skampålen rädslan att göra fel. Rädslan för att misslyckas tar liksom över allt annat och blir en bromskloss för utveckling och hållbara beslut.
När jag ser tillbaka på 2017 ser jag ett år där den här trenden blivit än mer påtaglig. Tydligast är det kanske med #metoo som, även om motiven är rätt, också mycket tydligt visar hur enskilda individer hängs ut, med mycket begränsade möjligheter att försvara sig och med djupa och ibland oreparerbara skador som följd. Jag ser också ett år där följande har blivit än mer påtagligt: Du är alltid en gäst i journalistens story, så när drevet går behöver du egna kanaler där du äger din egen berättelse och kan beskriva den på ditt sätt med dina egna ord. Du behöver en plattform där du kan ge dina bästa budskap och argument. En plattform där du själv kan utforma strategin för hur du bäst förhindrar eller dämpar mediedrev.
Uppdatering: I Nyhetsmorgon medverkade jag om nästa steg efter #metoo, företagens krishantering och rädslan för mediedrev som gör att företag tenderar att springa för fort fram. Det måste finnas ett mod att inte springa medias agenda. Att inte offra enskilda individer. Ett mod att själv granska varje enskild anklagelse. När media hänvisar till 20 eller 30 anonyma källor är det arbetsgivarens ansvar att gå till botten med varje enskilt påstående, att bestyrka eller falsifiera de generella berättelserna. Under tiden analysen pågår måste det finnas ett mod att säga “Vi dömer ingen ohörd” och “Vi dömer ingen baserat på rykten och generella berättelser”.
Läs också:
- Mediehusens krishantering, tystnadskultur och dubbelmoral
- Uppdrag granskning – att utkräva ansvar är en sak, att göra förnedrings-tv med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat
- Så undviker du förtroendekriser – mina bästa råd från 13 års arbete med förtroendekriser och kriskommunikation
- Sanningen är sällan så enkel – verkligheten är mer komplex än att sammanfattas i en oneliner
- Transportstyrelsen och den politiska förtroendekrisen