Krisexpert

Jag har idag besvarat några frågor om ideella organisationers närvaro på Facebook. Jag fick förfrågan efter måndagens inlägg om själviska/osjälviska statusuppdateringar och FN:s nya kampanj som uppmanar till osjälvisk handling.

Frågorna kretsar kring vilken roll statusuppdateringar har i våra personliga varumärken. Bygger vi personliga varumärken genom våra statusuppdateringar? Hur kan ideella organisationer utnyttja detta? En jättespännande vinkling.

Mina svar ska användas i en tematidning om Facebook, där en av artiklarna handlar om just ideella organisationer och Facebook. Alltihopa är en del av ett slutprojekt på Poppius Journalistskola.

Här kommer ett utdrag från intervjun:

Tror du att status egentligen har med saken att göra och i så fall vilken genomslagskraft tror du att det får?

Svenska FN-förbundet kunde ha valt en helt annan vinkling i sin kampanj, eller en helt annan plattform för sin kommunikation. Att fatta beslutet om att utnyttja de fördelar som sociala medier innebär betyder också att organisationen behöver anpassa sig till hur målgruppen på Facebook respektive Twitter fungerar.

Självklart vill FN, precis som andra ideella organisationer och till och med vinstdrivande företag, skapa förändring. Ofta handlar kampanjer om förändring i attityd eller faktisk handling. Men för att åstadkomma en sådan förändring måste organisationen anpassa sin kommunikation och utgå från redan invanda beteenden. Det tycker jag att Svenska FN-förbundet har lyckas bra med.

Är det så att man bygger sitt privata varumärke, genom vilka statusuppdateringar man gör?

Ja, det här är ett sätt att bygga personliga varumärken.

Kommunikationen på Facebook kretsar kring statusuppdateringar. Statusuppdateringar speglar individens personliga varumärke, även om användaren själv inte tänker i dem banorna eller är medveten om de konsekvenser ett enstaka uttalande kan föra med sig.

Oavsett om användaren är medveten eller omedveten om konsekvenserna, tror jag att de flesta på Facebook vill framstå på ett speciellt sätt. Var och en skapar sin personliga stil och sitt eget språk för att göra ett visst intryck på andra.

Smarta organisationer vet hur användarna fungerar och hittar sätt för att dra fördel av användarnas beteende. Ur organisationens perspektiv är det fantastiskt om folk vill bygga sina personliga varumärken tillsammans med organisationens (så kallad co-branding). Ur organisationens perspektiv är det fantastiskt om folk identifierar sig med tjänsten eller produkten.

Vad tycker du om ideella organisationers närvaro i sociala medier? Vad är fördelarna kontra nackdelarna? Kan det påverka trovärdigheten, i så fall hur?

Självklart är det positivt att fler ideella organisationer engagerar sig i sociala medier. Det är ju där många rör sig, och därmed är det också så organisationerna ökar sin trovärdighet. Men för att lyckas måste organisationerna förstå spelreglerna.

Exempelvis är det viktigt att förstå att word-of-mouth får en enorm spridning, vilket gör det lätt för organisationer och företag att tappa kontrollen om allvarlig kritik skulle spridas. Negativa kommentarer sprids idag snabbare än någonsin tidigare. Organisationerna som engagerar sig på Facebook måste därför vara aktiva för att upptäcka faran innan det blir en kris. Organisationerna måste övervaka befintliga diskussioner och snabbt bemöta frågor, funderingar och kritik. Man måste helt enkelt stå för vad man lovar, även i sociala medier.

Vad gillar du bäst med kampanjen om den osjälviska statusuppdateringen? Kunde de ha gjort det på något annat sätt?

Det bästa med just den kampanjen är att Svenska FN-förbundet spelar på själviska/osjälviska statusuppdateringar. Uttalat. Explicit. Det skapar diskussion om huruvida vi är själviska i våra statusuppdateringar, och det i sig skapar publicitet och spridning.

Vi vet att våra statusuppdateringar är mer eller mindre själviska. Varje person skriver det som gynnar honom eller henne bäst. Det finns förstås en skala från den mest själviska statusuppdateringen — som rena announcements — till den mindre själviska statusuppdateringen — som att dela med sig av länkar, idéer och tips. Men när en explicit diskussion om detta uppstår tror jag att flera väljer att ansluta sig till den goda gärningen (den statusuppdatering som tydligt gynnar flera andra), och det är det viktigaste. Det är det som gör skillnad.

Har du något bra exempel på någon annan organisation som använder facebook på ett bra sätt?

Jag tycker att Unicef använder Facebook på ett bra sätt. Till exempel hade Unicef kring förra julen en satsning som innebar att man gav bort sin julklapp till behövande barn. Istället för att önska sig en massa saker från nära och kära, kunde man önska sig insättning på Unicefs konto för att hjälpa organisationens mål.

I fredagens Expressen publicerades en väldigt intressant artikel som jämför Twitter med runstenar. I artikeln Twitter är 2000-talets runstenar dras paralleller mellan runstenarnas obegripliga språk och kommunikationen på Twitter. ”Texten på runstenarna kanske inte var det viktiga. Det viktiga var att man var med. Precis som man i dag är med på Facebook eller Twitter”, säger Marco Bianchi, vars avhandling ligger till grund för Expressens artikel.

I artikeln intervjuas jag om hur viktigt det är för våra politiker att finnas på Twitter. Är det viktigt att bara finnas för närvarons skull, utan att öppna upp för dialog? Som jag säger kort i artikeln är det avgörande att använda Twitter och inte bara finnas där. På så sätt är det inte konstigare än att använda vilken kommunikationskanal som helst. Anger man ett telefonnummer måste man vara beredd på att svara på samtalen, lämnar man en mejl-adress måste man vara beredd på att svara på inkommande frågor. Det handlar om delaktighet och grundläggande vett och etikett.

Trots att jag tycker att kommunikationen på Twitter inte kan likställas vid att resa en runsten bara för sakens skull, tycker jag att artikeln väcker många intressanta tankar, så läs den i sin helhet här.

I fredags (22 januari) kom det nya numret av Computer Sweden ut, med mig på omslaget. I artikeln Twitter tappar mark kommenterar jag varför utvecklingen av Twitter i Sverige inte gått som man hade tänkt sig. Det blev förstås stora diskussioner, både på Twitter och i bloggosfären. Även SVT hakade på.

Det är lustigt hur diskussionerna kring den här arikeln ser ut. Det finns de som håller med och stödjer resonemanget, och det finns de som tar en försvarsställning. De som håller med är till exempel de som testat och inte ser någon poäng med plattformen. De som tar en försvarsställning är de konsulter som tycker att de ”äger” Twitter och inte kan erkänna varför det går som det går.

Jag är själv ett stort fan av Twitter och använder det nästan dagligen för att utbyta idéer och tips. Men jag kan förstå de som menar att det är tydligt vilka som har varit där längst, att det är svårt att som helt ny ta sig in i gänget, och att det kan vara svårt att framföra åsikter som säger emot de som tror sig äga stället. Och det tycker jag är tråkigt. Det hämmar utvecklingen och skrämmer bort nya användare.Läs mer om diskussionen kring artikeln här:

Sociala medier–Varför vill få problematisera?

Sociala medier ett paradigmskifte