I kriser är det vanligt att man som konsument och allmänhet vill vända sig till den närmaste parten, i det här fallet Findus. Man upplever ofta att företag och organisationer flyr från sitt ansvar och skyller ifrån sig, och att företaget bara bryr sig om att tjäna pengar.
I Sverige har Findus blivit den aktör som fått symbolisera den europeiska köttskandalen. I ett tidigare inlägg beskrev jag hur Findus målats upp som den stora boven, trots en rad åtgärder och en god krishantering. Ändå kritiserar många konsumenter Findus för att inte ta sitt ansvar utan bara kräva bättre kontrollmekanismer, och för att skylla ifrån sig på underleverantörerna. Konsumenterna anklagar också Findus för att ha valt de billigaste underleverantörerna för att tjäna så mycket pengar som möjligt och för att inte använda sin makt för att åstadkomma förändringar.
Skuldfrågan är inte enkel – måste sättas i ett sammanhang
Skuldfrågan är omöjlig att avgöra i det här skedet. Det handlar om en komplex situation där Findus är en av flera aktörer. Det krävs en gedigen utredning för att komma fram till vem/vilka som egentligen bär skulden. Livsmedelsverket drar nu igång en omfattande kontroll där totalt 100 prover ska samlas in och analyseras för att sedan skickas in till EU-kommissionen.
Problemet sträcker sig utanför Sverige. Flera europeiska länder är involverade och vid ett krismöte inom EU på onsdagskvällen enades ministrar om att föreslå tusentals tester. Antalet länder som rapporterar hästkött i maten ökar och omfattar nu även Danmark, Schweiz, Norge och Tyskland.
Det här är något som är betydligt större än svenska Findus.
I torsdags pekade den franska regeringen ut köttleverantören Spanghero som ansvarig för den senaste tidens skandal. Enligt konsumentminister Benoît Hamon skulle det vara omöjligt för Spanghero att inte reagera på att köttet från Rumänien var väldigt mycket billigare än nötkött. I Storbritannien har 3 personer gripits misstänkta för inblandning i hästköttshärvan. Personerna kommer från en matberedningsindustri, Farmbox Meats, respektive Peter Boddy-slakteriet. Nu har man även hittat spår av avföringsbakterier i hamburgare, varpå köttproducenten Sven P återkallat 18 ton hamburgare och kebab från svenska grossister och butiker.
Det här handlar alltså inte enbart om brutna avtal – det handlar om (eller i vart fall kan handla om) brott.
Findus har tagit sitt ansvar
Självklart är Findus ansvariga gentemot konsumenterna för det som uppstått, både moraliskt och juridiskt. Det ansvaret har man också tagit genom att återkalla produkterna. Självklart ska konsumenterna vända sig till Findus, men på samma sätt vänder sig Findus till sina underleverantörer för att få klarhet i vad som har hänt och vem/vilka som ligger bakom.
”De drabbade livsmedelsföretagen i Sverige har varit drivande, reagerat resolut och konstant drivit kunskapsläget framåt. Ett företag i Sverige har bidragit till att avslöja skandalen, genom att tidigt skicka produkter på prover för artbestämning, snabbt dra tillbaka de aktuella produkterna och genom att ha en tät dialog med myndigheterna. Dagligvaruföretagen har också agerat ansvarsfullt och har dragit in sina produkter så snart som det var möjligt. Omsorgen om konsumenternas förtroende har varit viktigast.”
Det skriver Marie Söderqvist, vd Livsmedelsföretagen och Thomas Svaton, vd Svensk Dagligvaruhandel i DN Debatt idag.
Ansvaret för att proaktivt undvika krisen
En annan fråga är givetvis hur man kunde ha undvikit krisen från början. Även där har Findus ett ansvar. Men det har även underleverantörerna. Det handlar mer om en samhällsproblematik kring ansvarstagande och företagskultur.
För att fortsätta med samma exempel om Findus vs Toyota som i det tidigare inlägget: Det finns intressanta kulturella skillnader som påverkar synen på ansvarstagande. I västvärlden finns det en tendens att leta skuld (vilket för övrigt mitt inlägg nu ironiskt nog också handlar om). I Japan har man en tendens att ta på sig mer av hela skulden själv. Det finns exempel på ledare som tagit livet av sig efter att kriser avslöjats. Det är förstås extremt men visar ändå den stora skillnaden på hur vi ser på ansvar i olika delar av världen.
I fallet Toyota har detta även ett namn – Lean (eller TPS). Där ligger eget ansvarstagande, det vill säga att inte skylla ifrån sig, som en djupt rotad grundvärdering. Man pratar till exempel om principen om No Blame, att inte leta syndabockar eller skuldbelägga individer för problem som uppstår i verksamheten. Det skapar en lärande organisation där man går till botten med problem och hittar långsiktiga lösningar istället för att släcka tillfälliga bränder.
En effekt av Lean och dess grundpelare är att man internaliserar problemet – ledare och makthavare gör krisen till sin egen. Det finns en drivkraft att ständigt hitta förbättringsmöjligheter (kaizen, det japanska ordet för förbättring). Findus drog tillbaka sina produkter och tog sitt ansvar i den uppkomna krisen. Men i ett proaktivt arbete gäller det att hitta åtgärder för att förbättra verksamheten. Detta ska förstås göras på företagsnivå och branschnivå, och kanske även på politisk nivå.
Uppdatering 2 september 2013: Häromdagen greps två män misstänkta för bedrägeribrott i hästköttskandalen. Ytterligare två män förhörs. Den komplexa utredningen fortsätter för att kartlägga huruvida hästkött blandats i en rad livsmedelsprodukter på ett medvetet och samordnat kriminellt sätt.
5 svar Följ diskussionen: "John, tack för din kommentar! Jag håller med dig om att skuldfrågan sträcker sig längre än till hästköttet i sig. Nu har det kommit fram uppgifter om hästpreparat som kan vara skadliga för människor som inte registreras av veterinärer, kopplingar til..."