mediedrev

För reptilhjärnan är journalisten ett lejon på savannen


När reptilhjärnan tar över kan vi inte tänka klart. Kroppen är inte längre fokuserad på att leva i ytterligare tio år, utan på att överleva de närmaste tio minuterna. Oavsett om det handlar om ett lejon på savannen eller en granskande journalist. För reptilhjärnan finns inga nyanser. Det finns bara vän eller fiende. Flykt eller försvar. Liv eller död. Kroppen stänger då ner de funktioner som inte är kritiska för överlevnad, däribland vår förmåga att tänka rationellt. Rädsla – som i alla tider hjälpt vår art att överleva hot – kidnappar vårt förnuft och stjälper i krishantering.

Jag kan varje dag fascineras över de personer jag möter i mitt jobb. Över deras beteende när krisen kommer eller drevet går. Jag kan fascineras över hur högt uppsatta chefer i näringslivet eller offentliga personer med stor medievana, plötsligt blir handfallna. Rädda. Paralyserade. Panikslagna. Många gånger kan jag också beundra dem. Jag kan beundra deras mod att berätta, och därmed också blotta känslan av sårbarhet, rädsla och skam. Jag beundrar också att de tar in extern hjälp, för en viktig sanning är att man aldrig ska krishantera sig själv. Det är ungefär lika konstruktivt som att plocka fram skalpellen för att operera sin egen blindtarm.

Men hur kommer det sig att personer som leder stora verksamheter så snabbt och så plötsligt blir så skakade och handlingsförlamade? Vad är det som gör att personer som till vardags är vana att fatta tuffa beslut, göra miljardaffärer, driva igenom omfattande förändringsarbete och tänka långsiktigt, plötsligt krymper ihop till ett tunt löv utan att se de strategiskt viktiga valmöjligheter som finns? Jag kan ofta se skammen som tränger genom ögonen, ångesten som hamrar i bröstet och rädslan som ger uttryck i de darrande händerna. Hur kommer det sig att starka och trygga ledare eller personer i offentligheten, plötsligt blir som vilsna barn?

Sanningen är att de vanligaste och värsta reaktionerna i krishantering har helt naturliga neuropsykologiska förklaringar.

Reptilhjärnan tar över vår förmåga att tänka rationellt

Reptilhjärnan är den mest primitiva delen av hjärnan och har som uppgift att reagera snabbt på yttre hot, oavsett om det handlar om ett lejon eller en medial granskning. För reptilhjärnan finns inga nyanser. Det finns bara vän eller fiende. Flykt eller försvar. Liv eller död.

För reptilhjärnan är den granskande journalisten ett lejon på savannen. Företagsledare och högt uppsatta chefer är vana att fatta långsiktiga komplexa beslut, men de är inte tränade i att tränga undan reptilhjärnan. Därför är företagsledare och andra makthavare inte nödvändigtvis de bäst lämpade krishanterarna.

Det är samma försvarsmekanismer som går igång. Man känner sig angripen och tappar förmågan att tänka logiskt. På samma sätt som en zebra reagerar på stressen att jagas av ett lejon, utsöndrar människokroppen adrenalin och stresshormoner och styr alla resurser mot avgörande funktioner såsom hjärtrytm, andningsförmåga och synskärpa. Kroppen är inte längre fokuserad på att leva i ytterligare tio år, utan på att överleva de närmaste tio minuterna. Kroppen stänger då ner de funktioner som inte är akuta, som matsmältning, immunförsvar och den överflödiga funktionen som kallas kognitiv förmåga.

Med andra ord: eftersom det intellektuella tänkandet inte är kritiskt för överlevnad, stängs det ner. Hjärnan är fem gånger mer känslig för hot än för belöning – vi väljer därför den lösning som ger snabbast utdelning. Vi flyr.

När problemen hopar sig, när media granskar eller mediedrevet eskalerar tar reptilhjärnan över. Viljan att bara försvinna – att gå och gömma sig – är så överhängande. Den som drabbas kan då inte tänka klart. Man ser inte ens de strategiskt viktiga vägval som finns. Man ställer inte de mest kritiska frågor som måste besvaras och hanteras. Planeringshorisonten krymper och man kan inte fatta rationella, långsiktiga beslut. Förmågan att analysera konsekvenserna av sitt eget beteende försvinner. Man kan inte samla tankarna, göra sin hemläxa, genomföra sin egen analys eller ta fram en åtgärdsplan. Man kan helt enkelt inte fatta kloka beslut. Och de beslut som fattas förhalar och försvårar krishanteringen.

Rädslan och paniken får vårt omdöme ur balans

När reptilhjärnan tar över blir det svårt att rationellt (med prefrontala cortex; den främre delen av hjärnans pannlob) reglera rädsla. När du känner rädsla eller ångest, sätts kroppen i beredskap för att ta sig an det eventuella hotet. Ditt hjärta slår allt snabbare, blodtrycket höjs och stresshormoner utsöndras. Det är den så kallade “fight-or-flight response”. Fly, fäkta eller frysa. Evolutionärt har den här reaktionen inneburit en överlevnadsfördel. Rädsla har hjälpt oss att överleva hot. Impulserna från reptilhjärnan är ofta mycket starkare än de från pannloben, eftersom de haft som uppgift att per automatik snabbt få oss bort från hotfulla situationer. Men från ett krishanteringsperspektiv ser jag hur rädsla snarare stjälper än hjälper. I ett modernt samhälle, till skillnad från på savannen, behöver det som är reflexmässigt enkelt inte alltid vara rätt för oss.

Det när rädslan och paniken tar över som du gör fel saker. Säger fel saker. Ljuger. Det är då du går in i försvarsställning, stoppar huvudet i sanden, vill skälla ut journalisten och ge utlopp för din frustration. Det då du slutar tänka långsiktigt och analysera konsekvenserna av det du faktisk gör. Det är rädslan och paniken som fick Skatteverkets chefer att sekretessbelägga dokument i samband med Uppdrag gransknings kartläggning av skatteflykt. Det är rädslan och paniken som fick Arbetsförmedlingens ledning att skicka ut ett massmejl till medarbetare om att inte prata med Uppdrag granskning inför ett reportage om Fas 3, som om det mejlet inte skulle komma ut och försvåra krishanteringen.

Redan på 1500-talet skrev tänkaren Montaigne: ”Det finns inte någon känsla som snabbare kan få vårt omdöme ur balans än rädslan.”

Rädsla kidnappar vårt förnuft, handlingsförlamar en organisation och hämmar utveckling. Det finns en rad olika rädslor som hämmar handlingskraften, som också är en av krishanteringens absolut viktigaste framgångsfaktorer. Det kan vara rädslan att misslyckas, rädslan att hållas ansvarig när vidtagna åtgärder visar sig vara otillräckliga, rädslan att hängas ut. Offras. Rädslan för mediedrev. Rädslan att fatta “onödigt många” beslut som man sedan ångrar – för “de behövdes ju inte”. Vi tenderar då att känna oss mer bekväma med det som är bekant, med det som uppenbarligen inte har dödat oss än, än vad som är okänt eller osäkert, och som kan visa sig vara farligt.

Men faktum är att forskning visar att det vi mest ångrar är det vi inte gjort – inte det vi faktiskt gjort. Det vi tenderar att ångra mest är “varför berättade jag inte hur jag egentligen känner, varför bad jag aldrig om ursäkt, varför umgicks jag inte mer med min familj, varför tog jag inte det där jobbet, varför satsade jag inte på den där relationen”. På samma sätt ångrar flera av de chefer jag möter att de inte fattade mer handlingskraftiga beslut, att de inte gjorde mer när de kunde, att de inte reflekterade innan de agerade.

Kan vi påverka reptilhjärnan?

Rädslan, paniken och den berömda reptilhjärnan orsakar fortfarande de absolut vanligaste misstagen i krishantering. Ofta beror det alltså på överraskningseffekten och chocken i att plötsligt bli angripen – den mänskliga försvarsmekanismen gör att du agerar fatalt fel när journalister granskar dig i sömmarna, när drevet går eller misstag kommer till känna. Bristande krishantering kan förstås även orsakas av en osund företagskultur, ett förlegat ledarskap med föråldrade organisationsstrukturer och chefer som medvetet går in i tvivelaktiga affärer och mörkar uppenbara problem. Ett ledarskap som blundar för varningstecken och gömmer sig bakom skygglappar och bekvämt lägger armarna i kors. Många kriser bottnar i fartblindhet, brist på självinsikt och osunda värderingar. Men de absolut vanligaste misstagen orsakas fortfarande av vårt eget naturliga beteende och har neuropsykologiska förklaringar.

Men går det då att göra något åt reptilhjärnan för att undvika de klassiska misstagen i krishantering?

Självklart. Genom att medvetandegöra vårt beteende kan vi också träna på att göra det aktiva valet att i vissa situationer agera annorlunda, för att det gynnar oss. Om vi är medvetna om att impulserna från reptilhjärnan är starkare, kan vi öva på att motstå dem. Vi kan lära oss att påverka vilket system som ska aktiveras, utifrån det resultat vi vill uppnå. Sjukvårdspersonal och poliser har lärt sig att hålla rädsla i schack och koppla på pannloben i samband med extrem stress. Detsamma gäller den som hanterar förtroendekriser. Krishantering är väldigt komplexa processer som få har praktisk erfarenhet av, men med erfarenhet kommer en rad olika lärdomar.

Låt aldrig en kris gå till spillo. Lär dig inte bara från dina egna kriser, utan även från andras. Istället för att hånfullt skratta åt andras tillkortakommanden och konstatera att “De här cheferna verkar ju aldrig lära sig av sina misstag”, ställ dig själv frågan “Vad har jag lärt mig?” och “Vad ska jag göra annorlunda nästa gång?”

Det här blogginlägget bygger på utdrag ur min bok Äg din agenda – Så undviker du förtroendekriser, mediedrev och offentlig skampåle. 

Läs gärna mer:

Lämna ett svar

Mediedrev – när medierna fungerar som både åklagare och domare


I större utsträckning än tidigare fungerar journalistiken idag som både åklagare och domare. Men domar fälls utan att bevis anses vara något relevant. Mediedrev fungerar som en offentlig skampåle. En offentlig avrättning där liv och karriärer förstörs. Det är oroväckande att mänskliga misstag får oproportionerliga konsekvenser. Oproportionerliga straff. Och det är oroväckande att enskilda individer hängs ut med namn i etablerade medier och råkar illa ut oavsett om personen ifråga är rättsligt dömd eller inte. Stadsteaterns Benny Fredrikssons bortgång är tyvärr ett oerhört tragiskt exempel på det.

Det har gått ett år sedan jag debatterade med Uppdrag granskning och Janne Josefsson i Almedalen. Ett år sedan jag lyfte fram vad som händer med den som granskas – vad som faktiskt händer bakom kulisserna. Vilka konsekvenser Uppdrag gransknings värsta metoder får. Hur reportrar förlöjligar och förnedrar människor i nationell TV, sätter dem i en torktumlare och står och tittar på. Dreven som bidrar till personliga tragedier. Hatet och hoten som uppstår som resultat av hur den som granskas framställs. Den elektroniska lynchmobben som fäller domar.

Igår, den 5:e juli, medverkade jag i Resumés Almedalspanel under rubriken “När medier granskar medier – gäller samma premisser?” Där lyfte jag fram medias hantering av #metoo, fällningarna i Pressens Opinionsnämnd och vilka konsekvenser namnpubliceringar får för de som utsätts för drev. I panelen fanns även Fredrik Virtanen, journalist (tidigare Aftonbladet), Lars Truedson, vd på produktionsbolaget Tredje Statsmakten som bland annat producerar Medierna i P1, och Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet. Ingen av de tillfrågade redaktionella cheferna på de större mediehusen ville ställa upp i panelen.

Mina argument i panelen finns här nere. Samtalet finns i sin helhet här. Resumé har även skrivit om debatten.

Mediehusen saknar självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd

Det är anmärkningsvärt att etablerade medier inte visar större självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd. Expressens Thomas Mattsson försvarar namnpubliceringarna med argumentet att pressetik inte handlar om en exakt vetenskap och att offentliga personer ska tåla granskning. Jag menar att pressetik absolut inte får handla om godtycke och att media inte ska fungera som en offentlig skampåle med offentlig avrättning som affärsidé. Journalister ska inte fälla domar – det är rättssystemets roll.

Mediehusen genomgår en identitetskris där de i jakten efter att hänga offentliga profiler, i jakten efter sensationsrubriker och snabba klick, tappat greppet om sin egen roll och tagit sig friheten att fungera som både åklagare och domare. Det handlar om individer som inte är dömda eller åtalade för brott, men som av medierna behandlas och framställs som kriminella.  

Expressens Thomas Mattsson avslutar sitt försvarstal om namnpubliceringarna med: “Vi kommer förstås att ta del av PON:s resonemang och ödmjukt ta till oss den kritik som riktas”. Det är hyckleri, för i praktiken såg jag varken Mattsson eller någon annan redaktionell chef i Almedalens enda paneldiskussion om fällningarna i Pressens Opinionsnämnd och medias hantering av #metoo. Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, duckar. Och hur media, som ställer höga krav på andras tillgänglighet, själva går och gömmer sig. Dubbelmoralen.

Det är viktigt att medierna granskar medierna. Och det är viktigt att vi har en debatt om medias roll och ansvar. Utan debatt kan vi inte dra lärdomar från tidigare misstag. Och utan lärdomar från tidigare misstag kommer samma misstag att upprepas. Därför är det skrämmande att de redaktionella cheferna på de större mediehusen inte vill diskutera och resonera. Att de lyser med sin frånvaro, både i självkritik och fysisk medverkan i debatten. I Uppdrag gransknings inslag om medias hantering av #metoo var endast Fredric Karén, Svenska Dagbladets chefredaktör och ansvarige utgivare, villig att ställa upp.  

#metoo – modet att inte springa medias agenda

Det är viktigt att de som utsätts för sexuella övergrepp får sina fall prövade i rättsliga processer. Det jag är kritisk till är medias hantering. Jag har det senaste halvåret jobbat med offentliga personer, politiker och kommunala chefer som offrats, eller varit på väg att offras, på grund av rädslan för mediedrev om #metoo. I Nyhetsmorgon lyfte jag fram arbetsgivarens mod att inte springa medias agenda. Modet att inte gå för snabbt fram. Det handlar om att tvinga fram modet att granska varje enskild anklagelse.

När media hänvisar till 20 eller 30 anonyma källor är det arbetsgivarens ansvar att gå till botten med varje enskilt påstående, att bestyrka eller falsifiera de generella berättelserna. Under tiden analysen pågår måste det finnas ett mod att säga “Vi dömer ingen ohörd” och “Vi dömer ingen baserat på rykten och generella berättelser”. Om anklagelserna kan bestyrkas, då ska arbetsgivaren agera. Då ska det finnas mekanismer för att stötta de som drabbats.

När drevet redan är igång – när du redan är stämplad som “kriminell” och det inte finns någon uppsida att ställa upp på intervju – behöver du i större utsträckning än tidigare äga din egen berättelse och berätta den på ditt sätt, med egna ord. Och i en kanal eller i ett format där du kan utveckla dina budskap och argument. Det tuffare medieklimatet gör att du annars tenderar att spä på mediedreven och helt omedvetet bidrar till att göra mediedramaturgin än häftigare.

Mediedrev och försvagningen av medierna är två sidor av samma mynt

Det är oroväckande hur försvagningen av medierna påverkar mediedreven. Mindre redaktioner, hårdare konkurrens, snabba publiceringar och jakten efter att vara först spär på drevmentaliteten. Mediekrisen och de alltmer brutala mediedreven är två sidor av samma mynt. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson tror att namnpubliceringarna under #metoo är ett undantag och att allt nu återgått till det normala. Jag håller inte med. Det som hände under #metoo är inget avsteg, utan en intensifiering av den drevmentalitet som under flera års tid trappats upp.

Ibland måste makthavare exponeras. Granskande journalistik har en central roll i ett demokratiskt samhälle. Flera granskningar är berättigade. Men att utkräva ansvar är en sak – att göra förnedringsjournalistik med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Att granska en sakfråga och skildra den från olika vinklar och perspektiv är en sak – att skuldbelägga enskilda individer i syftet att berättiga en granskning är något annat.

Lika viktigt som att granska makthavare är det att ställa sig frågor som: “När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och när kan vi låta bli att sparka på den som redan ligger ner? När kan vi skildra samhällsproblem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?” På Uppdrag gransknings interna seminarium, där jag pratade om den granskades perspektiv, undrade Jan Helin hur jag ser på relationen mellan ökade tittarsiffror och underhållningsinslag. Min reflektion var: Ska Public Service verkligen ägna sig åt förnedrings-tv, oavsett hur mycket det bidrar till ökade tittarsiffror? Ska SVT, med ett uppdrag från staten och en finansiering från svenska folket, förlöjliga individer i journalistikens namn? Jag tycker inte det. Och jag kan inte se att det ligger i SVT:s uppdrag.

Rädslan hämmar organisations- och samhällsutveckling

Att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsjournalistik kan skada enskilda individer för livet. Jag har jobbat med chefer som felaktigt anklagats i samband med #metoo, som hängts ut med namn och lösa spekulationer och som ännu inte återhämtat sig från drevet.

De alltmer brutala mediedreven medför även andra konsekvenser. De skapar en rädsla som hämmar utveckling – som strider mot allt som anses vara långsiktigt hållbart. Rädslan att göra fel blir större än viljan att göra rätt, det vill säga att testa, utveckla och lära sig. Jag tror att vi på sikt, på grund av rädslan för media, kan få svårt att få förtroendevalda, kommunala chefer och andra roller i ledande positioner att ställa upp på spelreglerna. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något – familj, släkt och vänner – är för stor. Vissa förlorar jobbet. Karriärer förstörs. Ångesten tar över. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Offentliga personer ska granskas. Men när medier successivt förflyttas från att sakligt skildra och granska sakfrågor till att alltmer kritisera bristande personlig karaktär, blir priset för högt. Sensations- och förnedringsjournalistiken skapar en rädsla som hämmar samhällsutveckling. Från det perspektivet är det viktigt att se att underhållningsformatet går rakt emot samhällsnyttan.

Uppdatering 3 september: Idag skriver jag en debattartikel på SVT Opinion med rubriken Låt oss prata om medias roll och den offentliga skampålens pris. Lärdomarna från #metoo får inte gå till spillo.

Läs också:

Lämna ett svar

Kriserna blir inte fler men mediedreven allt hårdare


Mediedreven har blivit allt fler och allt brutalare. Samtidigt har de faktiska kriserna inte ökat i antal. Till exempel ligger Sverige på fjärde plats av 176 länder med minst korruption i den globala mätningen Corruption Perceptions Index. Men ändå finns en trend där allt fler enskilda individer (ofta i maktposition) framställs som korrupta. Det är oroväckande när mänskligt material används som råvara för att skapa sensationsjournalistik.

Det finns visserligen svensk forskning, som har analyserat medialiserade politiska skandaler under de tre decennierna från 1980-talet, som pekar på att antalet politiska skandaler i Norden har ökat. Även internationell forskning, som jämför politiska skandaler inför valen i nitton länder, visar samma trend. Här märks också ett skifte i skandalernas karaktär; fler och fler handlar om uthängning av kända enskilda politiker. (I boken Skampålen görs en bra genomgång av sådan forskning.)

Men det ökande antalet skandaler beror inte på att korruptionen och övertrampen faktiskt har ökat. Snarare beror den utvecklingen på en förändring i drevens karaktär. Paul Frigyes i Skampålen beskriver den förändringen på ett klockrent sätt: “Med tiden har de [dreven] kommit att handla om uttalanden – ofta av påstått kränkande karaktär. Det kan i och för sig visa att ord har blivit lika verkliga som handlingar, ord kanske ska ses som handlingar. Eller så pekar det mot att skandalerna inte nödvändigtvis uppstår i verkligheten och sedan reflekteras i medierna, utan att medierna själva blivit mer produktiva i att skapa skandaler.” Tobias Bromander, lektor i statsvetenskap, konstaterar att trenden under 2010-talet är en ökning i antalet skandaler inom den kategori som i forskningen kallas för pratskandaler. En pratskandal kan definieras som “en överträdelse där en person muntligt eller skriftligt uttalar sig på ett sätt som av andra människor uppfattas som olämpligt och stötande”. Pratskandaler skiljer sig från andra typer av skandaler. De handlar ofta om några ord i ett längre resonemang, där sakligt sett små felsägningar kan få oproportionerliga konsekvenser. Oproportionerliga straff. Ordval eller mänskliga misstag som avsätter vd:ar och ministrar.

Det är inte svart eller vitt. Ibland måste makthavare exponeras. Granskande journalistik har en central roll i ett demokratiskt samhälle. Flera skandaler är berättigade. Men att utkräva ansvar är en sak – att göra förnedringsjournalistik med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Att granska en sakfråga och skildra den från olika vinklar och perspektiv är en sak – att skuldbelägga enskilda individer i syftet att berättiga en granskning är något annat.  

Det är oroväckande hur försvagningen av medierna påverkar mediedreven. Mindre redaktioner, hårdare konkurrens, snabba publiceringar och jakten efter att vara först spär på drevmentaliteten. Mediekrisen och de alltmer brutala mediedreven är två sidor av samma mynt. I större utsträckning än tidigare fungerar journalistiken idag som både åklagare och domare. Dreven kan liknas vid en rättegång med skillnaden att du i en massmedial rättegång anses vara skyldig tills du har bevisat motsatsen. Domar fälls utan att bevis anses vara något relevant. Och den massmediala rättegången triggar ofta en elektronisk lynchmobb utan nåd. 

Flera mediedrev som jag jobbat med det senaste året beskrivs som “avslöjanden”, får oproportionerligt mycket utrymme i media och hålls vid liv genom på varandra följande vinklar som alla framställer organisationen och dess chefer som skyldiga till något som egentligen saknar grund i verkligheten. Jag har jobbat med kunder som upplevt en känsla av orättvisa. Maktlöshet. Frustration. Jag har jobbat med företag vars chefer känt sig knäckta. Livrädda inför morgondagens vinkel. Rädda för att stå avklädda och förnedrade i media när den granskande journalisten publicerar chefernas privata familjeangelägenheter som ett sätt att jaga ut företaget i hetluften och tvinga fram avgångar. Jag har jobbat med chefer som felaktigt anklagats i samband med #metoo, som hängts ut med namn och lösa spekulationer och som ännu inte återhämtat sig från drevet. Dessutom förstärker mediedreven och den offentliga skampålen rädslan att göra fel. Rädslan för att misslyckas tar liksom över allt annat och blir en bromskloss för utveckling och hållbara beslut.

När jag ser tillbaka på 2017 ser jag ett år där den här trenden blivit än mer påtaglig. Tydligast är det kanske med #metoo som, även om motiven är rätt, också mycket tydligt visar hur enskilda individer hängs ut, med mycket begränsade möjligheter att försvara sig och med djupa och ibland oreparerbara skador som följd. Jag ser också ett år där följande har blivit än mer påtagligt: Du är alltid en gäst i journalistens story, så när drevet går behöver du egna kanaler där du äger din egen berättelse och kan beskriva den på ditt sätt med dina egna ord. Du behöver en plattform där du kan ge dina bästa budskap och argument. En plattform där du själv kan utforma strategin för hur du bäst förhindrar eller dämpar mediedrev. 

Uppdatering: I Nyhetsmorgon medverkade jag om nästa steg efter #metoo, företagens krishantering och rädslan för mediedrev som gör att företag tenderar att springa för fort fram. Det måste finnas ett mod att inte springa medias agenda. Att inte offra enskilda individer. Ett mod att själv granska varje enskild anklagelse. När media hänvisar till 20 eller 30 anonyma källor är det arbetsgivarens ansvar att gå till botten med varje enskilt påstående, att bestyrka eller falsifiera de generella berättelserna. Under tiden analysen pågår måste det finnas ett mod att säga “Vi dömer ingen ohörd” och “Vi dömer ingen baserat på rykten och generella berättelser”.

Läs också:

Lämna ett svar

1 år med Jeanette Fors-Andrée AB


Firar 1 år med Jeanette Fors-Andrée AB och har tagit mig en stund att summera och fira framgångarna – alla de akuta krisuppdrag där kundens agerande här och nu har varit avgörande för att skydda förtroendet, varumärket eller affären. Konstaterar också att jag under det första året (1 mars 2017 till 28 februari 2018) bland annat har:

  • Jobbat med tre av Sveriges absolut största varumärken.
  • Jobbat med fyra av de största börsnoterade bolagen i Norden.
  • Jobbat i uppdrag med kund i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Lettland.
  • Jobbat med ett 10-tal individer som personligen varit i mycket utsatta lägen i samband med bevakning från SVT, DN och Uppdrag granskning. Däribland politiker, vd:ar, verksamhetschefer och högt uppsatta chefer.
  • Genomfört ett 30-tal utbildningar och krisövningar för ledningsgrupper och nyckelpersoner, varav flertalet för offentlig sektor.
  • Debatterat med Janne Josefsson i Almedalen och hållit efterföljande seminarium för Uppdrag gransknings redaktion.

Mediedreven fortsätter att bli allt fler och allt brutalare. I takt med det har också behovet av att arbeta strukturerat med krishantering ökat. Fler av mina kunder förstår vikten av hållbara strategier som förhindrar eller dämpar mediedrev – alltifrån de faktiska åtgärder som måste vidtas, till den samlade berättelsen som måste formuleras.

Ser nu fram emot år 2!

Läs också:

Lämna ett svar