Medieträning handlar om att identifiera, formulera och hitta sätt att uttrycka dina bästa budskap och argument. Medieträning handlar också om att öka förståelsen för medielogiken och mediedramaturgin. Det är bland annat så du förvandlas från ett intervjuoffer till en intervjuperson. Här behövs alltid en extern och erfaren medietränare som med ett utifrånperspektiv kan identifiera journalistens potentiella vinkel och som inför kamera kan ställa de absolut värsta frågorna, identifiera de absolut bästa svaren och träna dig i att svara på de mest knepiga frågeställningarna med dina huvudbudskap i fokus. I mina medieträningar bygger jag trygga och intressanta talespersoner som på ett begripligt och förtroendeingivande sätt kan prata om sin verksamhet och bemöta en pågående granskning med bästa resultat. Jag har en gedigen praktisk erfarenhet av alltifrån Uppdrag Granskning och komplexa kriser i verksamheten, till förebyggande medieträningar för att bygga tryggare talespersoner som kan äga sin egen agende i ett medieklimat som är tuffare än någonsin. Jag arbetar brett med alltifrån en fjärdedel av bolagen på OMX S30 (där de trettio största bolagen på Stockholmsbörsen ingår) till det mindre nystartade techföretaget. Jag anlitas med andra ord av alltifrån globala varumärken, börsnoterade bolag och högt uppsatta chefer i näringslivet – till tillväxtbolag, idéburna verksamheter, branschorganisationer, kommunal verksamhet och offentliga personer. Läs mer om mina medieträningar här.
Det är en konst att be om ursäkt och den behöver du behärska för att det inte ska sluta lika illa som det gjorde för Matilda Djerf och många med henne. Jag skriver i Dagens Industri om varför offentliga ursäkter faller platt och vad en riktig ursäkt egentligen handlar om.
En central del i krishantering handlar om konsten att be om ursäkt. Erkänn felet om du gjort fel. Be om ursäkt om det finns något att be om ursäkt för. Att be om förlåtelse är grundläggande för oss människor, inte bara i krishantering. Därför är det olyckligt att många ursäkter faller helt platt, och att det går inflation på offentliga ursäkter som inte betyder något. Det är också olyckligt att uttrycket ”att göra en pudel”, som ju har en negativ klang, används synonymt med att be om ursäkt. Inte minst av journalister. Det underminerar ursäktens betydelse.
För mig är ”att göra en pudel” eller ”att pudla” likställt med en platt ursäkt som inte betyder något. En misslyckad offentlig avbön. Det är att säga förlåt i största allmänhet utan att mena det. Som ett slags universallösning i hopp om att komma undan. Det finns klassiker som ”förlåt att du tog illa upp” och ”jag är ledsen att du upplevt det så”.
Så bemötte influeraren Matilda Djerf Aftonbladets granskning om arbetsmiljöproblem på klädmärket Djerf Avenue: “Jag tar dessa anklagelser på stort allvar, och om mina handlingar har fått någon att känna sig illa behandlad, ber jag uppriktigt om ursäkt.” Denna tillintetsägande krishantering resulterade i en eskalerande förtroendekris och ett stort tapp i antal följare på sociala medier. Så gjorde även influeraren Margaux Dietz efter att ha filmat och gjort underhållning av en utslagen man i trapphuset – och låtit sin son peta på den blodige personen. I SVT-dokumentären ”Kan vi förlåta Margaux?” tyckte Dietz synd om sig själv för den bojkott hon utsatts för som resultat av sitt agerande. Hon saknade en genuin självinsikt, vilket ledde till än mer kritik.
Jag har arbetat med förtroendekriser i 20 år. Som krishanterare och medierådgivare anlitas jag när misstag har begåtts, problem har uppdagats och olämpliga beteenden har avslöjats. Bland mina viktigaste lärdomar är:
Vi är inte felfria. Vi kan inte helt gardera oss för egna, eller andras, misstag. Men det är när vi har gjort fel som vi har möjligheten att göra rätt.
Ursäkter handlar inte om att bli förlåten i offentligheten – det är att bädda för ett misslyckande. Ursäkter ska förstås rikta sig till de drabbade och handla om ansvar. Du måste genom konkreta åtgärder visa att du är att lita på.
Glöm idén att du kan bli förlåten i offentligheten. Det är inte kollektivet “offentligheten” du har sårat eller svikit – därför är det heller inte offentligheten som ska förlåta. Att be om ursäkt innebär istället att du tar på dig den del av ansvaret du med rätta kan lastas för. Ursäkten måste därför uttrycka vad du ber om ursäkt för och vad du gör för att korrigera misstaget, ändra ditt beteende och se till att samma felsteg inte upprepas. Så gjorde socialdemokraten Tomas Rudin efter att ha snattat en flaska tioårig whisky på Systembolaget. I en exemplarisk krishantering förklarade han att han varit nykter alkoholist i tio år, men börjat dricka igen under senare tid och att det hade spårat ur. Han sa att han skämdes så för sin alkoholism. I en intervju sa han: ”Jag skäms som en hund”, vilket kom att citeras flitigt i en mängd medier. Rudin förklarade att han tänkte sjukskriva sig, ta en timeout och lägga in sig för behandling mot sitt alkoholmissbruk. Han möttes av en våg av sympati, både från sitt parti och från allmänheten.
Så gjorde även Bianca Ingrosso och hennes bolag Caia Cosmetics som efter en kritiserad julkalender visade förståelse för kritiken, lyssnade på de besvikna rösterna och lovade att de ska göra sitt yttersta för att inte göra sina kunder besvikna igen. Ett år senare levererade företaget en julkalender som överträffade förväntningarna. Även Kim Yi-bae, vd för flygbolaget Jeju Air, hade en framgångsrik krishantering efter att 179 personer omkom i en krasch: ”Oavsett orsaken till olyckan känner jag mig som vd ansvarig. Vi på Jeju Air kommer att göra vårt yttersta för att ta reda på orsaken och stödja passagerarnas familjer. Jag ber för de som miste livet i olyckan. Och jag vill framföra mina djupaste ursäkter till de sörjande.”
Det är med andra ord inte avslöjandet eller händelsen i sig som skapar förtroendekrisen, utan snarare hur du hanterar situationen du står inför. Det är för det mesta din krishantering, eller brist på krishantering, som skapar de allvarligaste reaktionerna. Det är när du lägger fokus på ansvar och handlingskraft som du har en chans att göra rätt – och göra rätt saker snabbt. De sista stegen i influeraren Matilda Djerfs krishantering bör ha kommit först. Alldeles för sent konstaterade hon att hon inte var redo att bli den ledare och kollega hon vill vara. Alldeles för sent angav hon en rad åtgärder som nu vidtas för att förbättra arbetsmiljön.
Så nästa gång du eller din verksamhet vill be om förlåtelse, följ då mina tre kriterier för en trovärdig ursäkt som skyddar och bygger förtroende:
Så ber du om ursäkt – tre grundläggande kriterier
Definiera problemet. Beskriv vad du ber om ursäkt för.
Ange konkreta åtgärder. När du ber om ursäkt för något, måste också något korrigeras.
Känn empati med dem du sårat och rikta dig till dem du på något sätt åsamkat skada.
Swedbanks tidigare VD Birgitte Bonnesen döms för grovt svindleri till fängelse i ett år och tre månader, meddelade Svea hovrätt igår. I hovrättens dom framgår att det är två intervjuer med Svenska Dagbladet och TT som gjordes i samband med att Swedbank presenterade sin rapport för det tredje kvartalet 2018, som avgjorde den fällande domen. ”Ja. Vi hittade ingenting. Vi har gått igenom alla kunder som var med i mediernas rapportering om Danske Bank och ingen av dem är, eller har varit, kunder i Swedbank. Inte en enda”, hade Bonnesen svarat på den direkta frågan om vad banken hade hittat efter att ha gått igenom transaktioner med Danske Bank.
Efter att SVT:s Uppdrag granskning 2019 avslöjat att Swedbank kan ha använts för penningtvätt i Baltikum fick Bonnesen sparken. 2022 åtalades hon för att ha spridit vilseledande uppgifter om Swedbanks åtgärder mot penningtvätt i Estland.
Det är på många sätt en historisk dom som presenterades under gårdagen. Inte minst för börsbolagen.
Betyder domen att börsbolag ska ducka mediala granskningar och undvika att uttala sig?
Självklart inte.
Tvärtom betyder domen att du behöver vara ännu mer beredd på att bli granskad och veta hur du ska bete dig för att undvika att kriser och publiceringar utvecklas till regelrätta skandaler. Johan Wendel skriver i Dagens industri: “Självfallet lär kommunikationskonsulter och presschefer säga att denna dom inte påverkar bolagets kommunikation. Något annat besked från dessa aktörer skulle nämligen vara ett tyst medgivande om att man ibland glider på sanningen.”
Jag arbetar brett med alltifrån en fjärdedel av bolagen på OMX S30 (där de trettio största bolagen på Stockholmsbörsen ingår) till det mindre nystartade techföretaget. Jag lotsar dagligen organisationer genom förtroendekriser med målet att snabbt ringa in faran och begränsa skadan. Jag vågar påstå att det är Swedbanks krishantering, eller totala brist på krishantering, som orsakade de allvarligaste konsekvenserna. Jag vågar också påstå att framgångsrik krishantering och medieträning inte går ut på att lära företagsledare att dölja eller förvränga sanningen. Tvärtom handlar det om att hjälpa ledningen och/eller styrelsen att skydda bolagets förtroendekapital. Det görs inte genom att “ibland glider på sanningen”.
På bara ett år rasade Swedbanks anseende från 34 till 7 på Kantar Sifos anseendeindex. Det är ett svindlande tapp som varje börs-VD vill undvika. Samma dag som UG:s avslöjande kom sjönk Swedbanks aktie med drygt 13 procent. Dagen efter föll aktien ytterligare 9,3 procent. Lärdomen som jag hoppas att varje börsbolag tar med sig är att det ofta inte är avslöjandet eller händelsen i sig som skapar förtroendekrisen, utan snarare hur du hanterar situationen du står inför.
Det är för det mesta din krishantering, eller brist på krishantering, som skapar de allvarligaste reaktionerna. Och så länge du inte hanterar sakfrågan, eskalerar förtroendekrisen. Din krishantering har med andra ord en avgörande betydelse för hur litet eller stort förtroendegapet blir. Därför är det oerhört viktigt att snabbt ringa in faran och genom medvetna strategier begränsa skadan.
En anna lärdom är förstås: Ljug aldrig. Du behöver inte säga hela sanningen, men det du säger ska vara sant. Det är en av mina viktigaste tumregler. Det finns mycket ett börsbolag inte kan eller vill prata om. Sekretess och konfidentialitet ska respekteras. Men det finns samtidigt mycket en företagsledare kan och bör prata om och framför allt göra för att förtjäna ett förtroende.
I november sände Uppdrag granskning inslaget “Intervju – nej tack!” där ansvarig utgivare Axel Björklund uttrycker sin oro över att fler av de som granskas väljer att inte ställa upp på intervju. Det är en utveckling som till viss del bekymrar även mig. En fri och oberoende journalistik är en hörnpelare i vår demokrati. Den grävande journalistiken blottlägger missförhållanden, orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Granskningar som Swedbank och misstänkta penningtvättsaffärer i Baltikum, Telia Sonera och mutskandalen, avslöjandet om Panamahärvan och intervjun med Islands premiärminister Sigmundur David Gunnlaugsson om huruvida han mörkat miljoner i skatteparadis – en konfrontation som ledde till att premiärministern tvingades lämna sin post – är granskande journalistik när den är som bäst.
Den granskande journalistiken behövs. Nu mer än någonsin. När ansvarig utgivare Axel Björklund under ett helt program utger sig för att reflektera kring varför makthavare avböjer intervju och vilket ansvar UG-redationen själv bär, förväntade jag mig därför en insiktsfull självrannsakan, en djupgående analys av de ohederliga metoder som avskräcker och vad han som ansvarig utgivare ska göra för att förmå fler makthavare och företagsledare att ställa upp på ansvarsintervjuer. Men de nyfikna frågorna och de insiktsfulla svaren uteblir. Ingen självinsikt om den bitvis självförvållade utvecklingen. Närgående frågeställningar som UG:s reportrar brukar förvänta sig att andra ska svara på, ställs inte. Programmet faller helt platt. Dubbelmoralen är så uppenbar. Det är skrämmande hur en grävande redaktion som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, behandlar centrala frågor så lättvindigt. Mats Olin på Näringslivets medieinstitut poängterar också hur Axel Björklund, som alltså tycker att det är problematiskt att makthavare inte ställer upp på intervju, själv avböjde att låta sig intervjuas i samband med hård kritik mot programmet.
Det enda Axel Björklund gör är att befästa det jag sa till Janne Josefsson i en debatt 2017: att Uppdrag granskning, i jakten efter ett underhållningsvärde och det stora scoopet, gömmer sig bakom sin granskande roll och använder sin centrala funktion i en fungerande demokrati som argument och svepskäl för att döma människor till offentlig skam. Det är en affärsidé som UG gärna beskriver som “avslöjande av sanningen”.
Axel Björklund, här kommer lite hjälp på vägen inför framtida, och förhoppningsvis seriösa, debatter om ert eget ansvar i frågan:
Den som granskas ges inte en ärlig chans
Avslöjande reportrar hävdar gärna att de vill ge den granskade en ärlig chans att ge sina bästa budskap och argument. Axel Björklund säger att UG vill ge makthavare och företagsledare chansen att “framföra sitt försvar”. Men det stämmer inte alltid i praktiken. Det säger jag av lång praktisk erfarenhet av krishantering och medieträning i samband med mediala granskningar, ofta när Uppdrag granskning utkräver ansvar från mina uppdragsgivare. Faktum är att den grävande journalistiken bygger sin dramaturgiska iscensättning på överraskningsmomentet. Dokument som kastas fram i sittande intervju. Uppgifter som man förväntas kommentera framför rullande kamera. När mina uppdragsgivare explicit ber om de dokument som journalisten hänvisar till innan intervjun genomförs, vägrar redaktionen dela med sig av det materialet. I bästa fall får man fragment av det material som intervjun ska handla om.
Den som granskas får med andra ord ingen ärlig chans att i lugn och ro titta på underlaget för att ge en så samlad bild som möjligt. Och den som vill berätta hela sin historia och ge sina bästa argument brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter med sina frågor. Man misstänkliggörs. Ifrågasätts.
Och viktigast av allt: När Uppdrag granskning hör av sig till den granskade, har redaktionen redan bildat sig en uppfattning. Vinkeln är redan satt. Redaktionen har under flera månaders tid arbetat med research, stora delar av inslaget är färdigt. Den sista pusselbiten i programmet är den ansvarsutkrävande intervjun som ska förstärka den dramaturgiska iscensättningen. Och ofta vill redaktionen genomföra denna intervju inom en vecka, strax innan programmet ska redigeras för sändning. Det är ohederligt.
Det betyder att de faktorer som bekräftar journalistens tes förstärks och får större utrymme, och att det som motsäger tesen dämpas eller uteblir. En central del av den journalistiska processen och dess dramaturgiska iscensättning är att, genom olika metoder, befästa den skurkroll som den granskade har blivit tilldelad. Det är med andra ord inte så enkelt som att bara säga som det är.
Den som granskas behandlas som kriminell
År 2017 blev jag inbjuden att debattera med Uppdrag granskningsJanne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson på SVT-scenen i Almedalen. Debatten fick genomslag och responsen som både jag och SVT fick var oerhört positiv. Debatten blev så uppskattad att jag, samma år, blev inbjuden till Uppdrag gransknings redaktion på ett internt seminarium. Du kan läsa mer om det här. För redaktionens cirka 40 medarbetare fördjupade jag mina argument. Det är positivt och viktigt att vi kan prata om de här frågorna. Förstå varandras perspektiv. Samtidigt blev det tydligt vilken variation det finns på redaktionen – alltifrån reportern Janne Josefsson och tidigare ansvarige utgivaren Nils Hanson som visar självkritik och intresse för att diskutera, till reportrar med attityden att alla som granskas är kriminella.
Det var uttryckligen det ord som användes: ”kriminella”. Jag måste erkänna att jag där, under några sekunder, kände ett slags hopplöshet inför den attityden. Det är inte bara en osund och skrämmande människosyn. Det är också farligt att granskande journalister med den typen av makt redan i förväg har fällt domar. Det är en sak att skildra problem och oegentligheter. Men det är en helt annan sak att gå in med inställningen att sätta dit alla som granskas, för att de är ”kriminella”. Så länge denna övertygelse finns, även om det gäller ett fåtal reportrar, kommer den som granskas också att behandlas och framställas som just kriminell.
Varför tror du att någon skulle vilja ställa upp på dessa premisser, Axel Björklund?
Samtidigt går det inte att komma ifrån att bara hotet om den granskande journalistiken och dess konsekvenser kan avskräcka från korruption och bidra till avhållsamhet från lögn, fusk och brott. Bara hotet om den offentliga skampålen kan bidra till att hålla rent från maktmissbruk och moraliska övertramp. Det här är därför svåra frågor. Det är inte svart eller vitt.
Den som granskas har ingen skyldighet att ställa upp på intervju
Jag möter ofta företagsledare och andra markhavare som köper journalistens vinkel och går med på de mest förnedrande villkoren. Som vill vara till lags istället för att ta tillbaka initiativet. Som hellre möter journalistens förväntningar än att dra in reportern till sin egen spelhalva. Ofta får det stora konsekvenser för den som granskas.
Det står inte i svensk lagstiftning att du måste gå med på reporterns spelregler och underkasta dig villkor som någon annan har etablerat. Du är inte till för att möta journalistens förväntningar. Tvärtom äger du rätten att påverka förutsättningarna och hur du framställs. Du bestämmer själv hur du svarar och vad som är ett svar. Du äger också rätten att ställa dina egna villkor och sätta dina egna gränser för att inte förvandlas till ett viljelöst offer på mediedramaturgins altare.
Du behöver vara beredd på att bli granskad och veta hur du ska bete dig för att undvika att kriser och publiceringar utvecklas till regelrätta skandaler. Du behöver ringa in faran och begränsa skadan genom att identifiera den strategi som bäst skyddar ditt förtroendekapital. Och det är detta perspektiv som Uppdrag granskning inte begriper; den granskade har ingen skydighet att ställa upp på intervju. Den granskade har däremot en skyldighet att skydda förtroendet för det egna bolaget eller den egna verksamheten. Hur detta görs varierar från fall till fall. I vissa fall tjänar den granskade på att tacka ja till intervju framför kamera, vilket Axel Björklund också ger exempel på. I andra fall är fördelen större att avböja intervju.
Transparens och öppenhet ska inte förväxlas med att lägga sig platt för media och springa någon annans agenda. Tvärtom ska man agera på det sätt som bäst skyddar förtroendet och stärker verksamhetens position, även när detta resulterar i att avböja intervju. För Axel Björklund verkar detta vara omöjligt att förstå.
Den som granskas har andra alternativ för att skydda sitt förtroende
I takt med att medieklimatet brutaliserats har krishantering och medieträning blivit allt viktigare. Många företagsledare och andra personer i ledande befattningar upplever ett medieklimat som allt mer präglas av personfixering, sensationsrubriker och jakten efter de snabba klicken. Det krävs därför en medveten strategi för att bemöta mediala granskningar. I ”medveten” ligger en idé om vad som ska kommuniceras, när det ska kommuniceras och på vilket sätt.
Det Uppdrag granskning inte begriper är att spelreglerna har förändrats; från att vara en gäst i journalistens story till att äga sina budskap i egna kanaler där man tillåts utveckla sina argument. Det är en maktförskjutning som medierna bitvis bidragit till. Du kan förekomma en granskning och därmed etablera ditt narrativ innan granskningen eller avslöjandet publiceras. Du kan avböja intervju men formulera ditt samlade svar i ett mejl. Du kan skicka kundbrev och förklara hur du ser på det som har hänt. Du kan publicera ett bemötande i ett pressmeddelande för att säkerställa att det är dina egna ord som kommer fram. Det finns en mängd olika sätt för företag och makthavare att bygga och skydda sitt förtroendekapital. UG sitter inte på facit. UG är inte det självklara svaret. Bland många frågor som den granskade ställer sig är: Vilka vägval har vi? Och vad tjänar vi mest på? Detta diskuterade jag nyligen i en panel tillsammans med bland andra Thomas Mattsson när jag medverkade i Medieledarnas AW, ett forum för ledare och chefer inom mediebranschen.
Uppdrag granskning behöver fundera över sitt ansvar, liksom organisationer och deras företrädare måste ha sunda förhållningssätt till journalister. Det som journalister ofta uppfattar som brist på transparens och öppenhet handlar ofta i själva verket om organisationens sätt att göra rätt och samtidigt anpassa sig till medias spelregler. Det som journalisten upplever som motstånd, kan i själva verket handla om den granskades försök att hantera det allt tuffare medieklimatet.
Det är en förlust att Nils Hanson, tidigare ansvarig utgivare, lämnat Uppdrag granskning. Under hans tid märkte jag och mina uppdragsgivare en positiv förändring i metoder och attityd. Om inte Axel Björklund tar de här frågorna på större allvar kommer mediernas roll fortsätta att urholkas och populistiska krafter få större fotfäste. Samtidigt kommer fler att ställa sig frågan: ”Varför ska jag överhuvudtaget ställa upp på en intervju när det inte finns någon uppsida?”
Annons i Dagens Industri, uppdatering 23 januari 2024
Uppdrag gransknings ansvarige utgivare Axel Björklund beter sig på samma sätt som de han kritiserar. Han har kategoriskt valt att ducka debatt. Jag har förgäves sökt svar på min omfattande kritik. Det får mig att idag försöka nå honom via en helsidesannons i Dagens industri. Det är ett grepp som Axel Björklund själv använde för snart ett år sedan när han i en annons i Dagens industri riktade sig till Ericssons vd Börje Ekholm: ”I månader har vi förgäves sökt dig för en intervju om Ericssons kontakter med IS. Nu försöker vi här istället. Du verkar ju läsa Dagens industri.”
Min helsidesannons i Dagens Industri.
Med annonsen vill jag att Axel Björklund bjuder in till ett riktigt samtal – något som han hittills vägrat. En fri och oberoende journalistik är en hörnpelare i vår demokrati. Den granskande journalistiken behövs. Nu mer än någonsin. Men för Axel Björklund verkar frågan om den granskande journalistikens roll inte vara viktig nog för en seriös debatt. Därför nöjer han sig med att bjuda in till ett “informationsmöte” i SVT-huset i Göteborg den 15 mars.
Att bjuda in kommunikatörer, krishanterare och pr-konsulter till ”informationsmöte om metoderna och myterna” är både förminskande och tondövt. Det är ett hån. Jag och mina uppdragsgivare vet mycket väl hur UG:s redaktion jobbar. Så skriver jag i annonsen som riktar sig direkt till Axel Björklund.
Att en redaktion med så hög svansföring bjuder in till ”informationsmöte” på hemmaplan, befäster det jag sa till Janne Josefsson i en SVT-debatt 2017: att Uppdrag granskning, i jakten efter ett underhållningsvärde och det stora scoopet, gömmer sig bakom sin granskande roll och använder sin centrala makt som argument och svepskäl för att döma människor till offentlig skampåle. Det är en affärsidé som Uppdrag granskning gärna beskriver som “jakten efter sanningen”.
Vad hände sen? Uppdatering 10 mars 2024
Jag vill tacka alla för den fantastiska responsen jag fick, både efter bogginlägget ovan och efter min helsidesannons i Dagens industri. Tack för samtalen och mejlen och all kärlek. Ni är helt fantastiska.
Jag har av flera uppdragsgivare som jag hjälp i samband med Uppdrag granskning, och av andra verksamheter som granskats av UG-redaktionen, fått konkreta exempel att lyfta fram i ett eventuellt samtal med Uppdrag granskning. Jag har en lång lista av konkreta situationer där den som granskats inte har getts en ärlig chans. En lista på förkastliga metoder i jakten efter att framställa företagsledare och individer som kriminella. Men jag har tyvärr, än idag, inte hört något från Uppdrag granskning.
Axel Björklund, du lyfte den centrala frågan: Varför vill få prata med er? Om du verkligen är nyfiken på svaret ser jag fram emot en konstruktiv diskussion. En ärlig debatt sker med jämlika premisser. Det är något Nils Hanson gjorde så bra när han bjöd in mig till en seriös debatt.
Här debatterar jag med Uppdrag gransknings Janne Josefsson på SVT-scenen i Almedalen 2017
Cancelkulturen är inget annat än en hänsynslös folkdomstol. Det är ett beteende som kan liknas vid gruppjakt och grundlagsskyddad mobbning. Cancelkulturen handlar inte om rättvisa, som flera verkar tycka, eftersom utfrysningen och straffet ofta är oproportionerligt i förhållande till det påstådda felsteget eller moraliska övertrampet. Men hur kommer det sig att Sverige är världens mest extrema land när det kommer till lynchmobb och pöbelmentalitet? Hur kommer det sig att vi, i yttrandefrihetens namn, tar oss friheter som inte är våra?
Cancelkulturen är inget annat än en hänsynslös folkdomstol. Så skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Ibland får jag höra att ”det är väl rätt åt den som gjort bort sig att bli lynchad”. Men vad säger en sådan inställning om vår människosyn?
Nej, cancelkulturen handlar inte om rättvisa eftersom utfrysningen och straffet ofta är oproportionerligt i förhållande till det påstådda felsteget eller moraliska övertrampet. Dessutom handlar cancelkulturen inte om skuld – den handlar om att döma andra till evig skam. En av de mest grundläggande principerna i rättsväsendet är att den tilltalade är oskyldig tills motsatsen är bevisad. Men för lynchmobben finns det en omöjlig bevisbörda på den anklagade. Det är ofta ett moment 22. Om du försvarar dig kommer allt du säger att användas mot dig och du bidrar på så sätt, omedvetet, till att spä på dramaturgin. Men om du inte förnekar anklagelserna är du per automatik skyldig. Det är skrämmande hur den kollektiva moralpaniken och den växande ängslan inte på lång väg står i proportion till hoten som de kritiserade varumärkena eller individerna representerar. Hur pöbelmentaliteten snabbt tar över och finner tillfredsställelse i att sparka på den som redan ligger ner.
”Skampåle, i äldre tider även kallad stupa, spöpåle och kåk, var en pelare av trä eller sten, vid vilken förr i tiden förbrytare offentligen undergick så kallad schavottering, det vill säga utställdes att skämmas eller straffas med spö eller ris.” Så beskrivs ordet ”skampåle”, och så tvingades brottslingar schavottera tills skampålen avskaffades 1855 och straffet ansågs vara inhumant.
Men skampålen är tillbaka. Skillnaden från hur det var på 1800-talet är att du idag inte behöver vara brottsling för att dömas till offentlig avrättning och offentlig skam. Skillnaden är att du är helt rättslös.
Jag menar inte att bolag, varumärken, makthavare eller influencers inte ska exponeras. Jag menar inte att misstag, omdömeslöst beteende eller klumpiga uttalanden inte ska få konsekvenser. Flera kriser är självförvållade. När influeraren Margaux Dietz filmade och gjorde underhållning av en utslagen man i trapphuset – och lät sin son peta på den blodige personen – valde flera företag att bryta samarbetet med henne. Det är helt korrekt ur företagens perspektiv eftersom det skadar deras förtroende att fortsätta samarbetet. Det är också helt förståeligt och naturligt att hennes följare blir besvikna och kritiserar beteendet. Den efterföljande SVT-dokumentären ”Kan vi förlåta Margaux?” resulterade i att följarna började fly eftersom känslan i dokumentären är att hon saknar självinsikt och att hennes argument inte håller. Konsekvenserna av hennes beteende är med andra ord tydliga och omfattande.
Men det är en helt annan sak att bedriva gruppjakt, trycka ner den som redan ligger på botten, hota och önska hennes son illa. Det kan i praktiken ses som grundlagsskyddad mobbning. Det är just den svans av lynchmobbare som jag är högst kritisk till.
Journalisten Fredrik Virtanen anmäldes 2010 av Cissi Wallin för våldtäkt. Förundersökningen lades ner och Virtanen friades då. För precis så fungerar svenskt rättsväsende. Om en förundersökning läggs ner eller du i en rättegång frias så ska du också betraktas som oskyldig. Detta accepterades inte av Cissi Wallin och alla hennes tusentals fans på sociala medier. När #metoo-rörelsen inleddes hösten 2017 med New York Times gediget underbyggda avslöjande av Hollywood-mogulen Harvey Weinsteins sexuella trakasserier, valde Cissi Wallin så småningom att offentliggöra namnet och tillsammans med sin lynchmobb drev hon en häxjakt. För detta fälldes hon senare för grovt förtal av Virtanen, för de inlägg hon publicerade om honom. Men för Virtanen var detta starten på slutet. Han förlorade anställningen på Aftonbladet. Han förlorade sin inkomst. Dömdes till offentlig skam. Försökte skydda sina barn från att se löpsedlarna riktade mot honom på Arlanda, när han flydde mediedrevet i landet.
Det är viktigt att de som utsätts för sexuella övergrepp får sina fall prövade i rättsliga processer. Som arbetsgivare har man ett ansvar att gå till botten med misstankar och anklagelser om sexuella trakasserier och agera därefter. Men öppna gruppjakter och grundlagsskyddad mobbning är något helt annat. Du kanske tänker: ”Att några enskilda offras på vägen, i feminismens namn, är väl ett pris som samhället ska betala?” Nej, människors liv bör inte användas som valuta för att gynna någon rörelse.
Sverige är världens mest extrema land
Jag jobbar kontinuerligt med krishantering och medieträning för globala varumärken. Jag jobbar också med koncernchefer och andra profiler i näringslivet med ansvar för olika marknader. Det är tydligt att de strategier som är framgångsrika på andra marknader inte fungerar i Sverige. Sverige kräver helt enkelt mer anpassade metoder eftersom pöbelmentaliteten och lynchmobben är mer brutal. När jag arbetar med individer som riskerar att bli “cancelede”, krävs det mer genomtänkta strategier för att förhindra ett karaktärsmord i Sverige än i andra länder.
Sverige är med andra ord världens mest extrema land. Vissa kan bli provocerade när de hör mig säga så. Kanske är det samma individer som tycker att det är “rättvist” att hänga ut andra och bidra till den offentliga skampålen. Men sanningen är att vi inte är ”landet lagom” eller “mellanmjölk”. Vi svenskar pratar gärna om jantelagen, om att inte sticka ut eller tro att vi är bättre än någon annan. Men vi glömmer bort att Sverige är det land i världen som är mest unikt när det gäller sekulära/rationella värderingar och självuttryck. Det tror jag bidrar till det allt mer uppskruvade tonläget och varför Sverige sticker ut i jämförelse med andra länder, till och med i jämförelse med USA där polariseringen är stor.
Det globala forskarnätverket World Values Survey (WVS) har sedan 1980-talet undersökt människors värderingar i totalt 100 länder. Resultatet redovisas bland annat i en så kallad kulturkarta. Kulturkartan kombinerar ett antal värderingar summerade i två dimensioner: (1) en skala som går från religiösa värderingar och respekt för auktoriteter, till sekulära och rationella värderingar, och (2) en skala som mäter synen på livet från ren överlevnad till självförverkligande. I det avseendet är Sverige världens mest extrema land och toppar alla index. Det är också åt det hållet många av världens länder tenderar att förflytta sig. Men svenskar har under en längre tid befunnit sig på en stadig första plats.
Svenskar följer inte auktoriteter som kyrka, religion eller familj. Vi formas av, och värdesätter, transparens, jämställdhet, och press- och yttrandefrihet som centrala delar av en fungerande demokrati och ett öppet samhälle. Vi har en individualisering som handlar om att individen går före gruppen. Individens självförverkligande och identitet är viktigare än gruppens. Vi uppmuntras till att hitta oss själva och förverkliga våra drömmar. Vår syn på vad som är rätt och fel skiljer sig mycket från andras. Vi kräver och förväntar oss inte bara det som är juridiskt korrekt – de moraliska och etiska aspekterna är oerhört viktiga. Vi har också en tradition av starka medier, även statliga medier, men som varit relativt frikopplade med en viss självständighet.
I mindre sekulariserade samhällen kommer de rådande dogmerna, religionerna och auktoriteter att vara grunden för dömandena. Men i avsaknaden av religiösa och andra gemensamma stöttepelare kommer mer sekulariserade samhällen att döma snarare utifrån den nu rådande allmänna uppfattningen. Den kollektiva moralpaniken.
Vi tar oss friheter som inte är våra
Jag tror att våra sekulära och rationella värderingar har bidragit till den brutaliserade cancelkulturen. Jag tror att vi använder demokrati och yttrandefrihet som svepskäl för att lyncha. Fler och fler tar sig rätten att hota, namnge andra och bedriva smutskastningskampanjer i yttrandefrihetens namn med argument som “jag äger ju rätten till min egen berättelse” och “vi lever i ett fritt land, jag får säga vad jag vill”.
Vi tar oss friheter eftersom vi så länge blivit lovade friheter. Vi tar oss friheter som inte är våra, i yttrandefrihetens namn, och vår frihet vräker sig på andra. Principen att “med friheter och rättigheter kommer också ansvar”, är som bortblåst.
Jag ser redan nu hur rädslan att bli ”canceled” eller utfryst, rädslan att tvingas genomlida offentlig skam och förödmjukelse, hämmar utveckling. Vi vågar inte uttrycka oss. Vi vågar inte ta risker. Cancelkulturen hämmar de offentliga samtalen och därmed samhällsutveckling. Jag ser redan nu hur vi, på grund av rädslan för lynchmobben och pöbelmentaliteten, får det svårare att hitta förtroendevalda, kommunala chefer och nyckelpersoner inom det privata näringslivet som vill ställa upp på spelreglerna. Skampålens pris är helt enkelt för högt.
Precis som vi en gång i tiden avskaffade schavottering, behöver vi avskaffa vår nya tids skampåle. Det görs inte i lagstiftningen. Det görs hos var och en. Det är var och ens ansvar att hålla fast vid principen ”oskyldig till dess att motsatsen har bevisats”, att inte bidra till att hänga ut andra och därmed bidra till personliga tragedier. För det du tror är dina “rättigheter” är någon annans förbannelse.
Det här blogginlägget bygger på utdrag ur min bok Äg din agenda – Så undviker du förtroendekriser, mediedrev och offentlig skampåle. Med den här boken vill jag ge dig mina allra bästa verktyg för att hantera ett allt mer brutaliserat medieklimat och samtidigt undvika att kriser och publiceringar utvecklas till regelrätta skandaler. Jag ger dig 18 års erfarenhet av förtroendekriser och kriskommunikation summerade i handfasta metoder och förhållningssätt.
Mats Löfvings död är en oerhörd tragedi. Högt uppsatta myndighetschefer ska tåla interna och externa granskningar. Eventuella tjänstefel ska utredas och få konsekvenser. Men handlingskraft har aldrig handlat om att dryfta personalärenden i media, spä på mediedramaturgin och utsätta de berörda individerna för obeskrivliga påfrestningar. Mats Löfvings död kan inte skyllas på mediedrev – däremot kan den skyllas på en misslyckad intern hantering.
Högt uppsatta myndighetschefer ska tåla interna och externa granskningar. Eventuella tjänstefel ska utredas och få konsekvenser. Makthavare ska exponeras. Arbetsgivarens ansvar när en medarbetare är under utredning är att säkerställa en förutsättningslös analys, utan skygglappar och utan att hamna i en destruktiv försvarsställning. Det handlar om att bestyrka eller falsifiera misstankar eller anklagelser. Arbetsgivarens ansvar är också att, om analysen visar att felsteg har begåtts, agera handlingskraftigt och vidta de åtgärder som behövs, till exempel att skilja personen från sin nuvarande tjänst. Att utkräva ansvar som står i proportion till krisens dignitet är med andra ord centralt i all bra krishantering.
Men handlingskraft har aldrig handlat om att dryfta personalärenden i media. Transparens har aldrig handlat om att kasta enskilda individer för vargarna, oavsett chefens position. Öppenhet ska inte förväxlas med att presentera interna utredningar som kränker enskildas integritet – offentligt, på presskonferenser – innan enskilda samtal har skett och innan beslut om åtgärder har fattats. Det tillvägagångssättet förlänger mediebevakningen, spär på mediedramaturgin och utsätter de berörda individerna för obeskrivliga påfrestningar.
Efter onsdagens oerhört sorgliga besked om polischefen Mats Löfvings bortgång återstår frågor om vad som egentligen hände och vilket stöd han fick av sin arbetsgivare. Mats Löfving hittades död i sin bostad samma dag som utredaren Runar Viksten presenterade utredningen och på en presskonferens rekommenderade rikspolischefen Anders Thornberg att överväga att skilja Löfving från sin anställning eller befattning. Att något som bör hanteras med största respekt för de involverade kan skötas så lättvindigt är obegripligt och ytterst anmärkningsvärt.
Men en sak är säker; Mats Löfvings död kan inte skyllas på mediedrev som många påstår.
Till skillnad från den granskande journalistiken och den traditionella nyhetsjournalistiken utmärks mediedrev av att flera ledande redaktioner mobiliserar sina krafter i jakten efter att fälla samma byte. Det krävs en kollektiv jaktinstinkt där ett antal medier följer den redaktion som ursprungligen hade scoopet. På så sätt uppstår drevet i den fortsatta dramaturgin kring avslöjandet och den massiva hets som skapas i den osunda konkurrensen mellan mediehusen. Under pågående drev är det heller ingen som ifrågasätter den grovt onyanserade bilden. Sådana publicistiska gruppjakter kan i praktiken ses som grundlagsskyddad vuxenmobbning och kan kosta enskilda individer livet. Benny Fredrikssons bortgång, som jag skrev om 2018, är ett oerhört tragiskt exempel på mediedrevens konsekvenser och den offentliga skampålens pris.
Men i Mats Löfvings fall har det inte funnits något mediedrev. Istället är Löfvings bortgång ett sorgligt exempel på en misslyckad intern hantering. Ett exempel på vad som kan hända när ledningens rädsla för interna och externa påtryckningar dikterar – eller förblindar – arbetsgivarens agerande. Och en påminnelse om att bakom varje kris, oavsett karaktär, finns en människa som inte ska avrättas offentligt. Som inte ska dömas till offentlig skam.
Uppdatering: Det har varit tyst från rikspolischefen Anders Thornberg efter Mats Löfvings död, något som väckt kritik, inte minst bland journalister. Men jag ser flera skäl till att vänta med att uttala sig i media. I SVT Nyheter beskriver jag två av skälen.
I takt med att medieklimatet brutaliserats har krishantering och medieträning blivit allt viktigare. Många företagsledare och andra personer i ledande befattningar upplever ett medieklimat som allt mer präglas av personfixering, sensationsrubriker och jakten efter de snabba klicken. Aldrig tidigare har möjligheten för dig att berätta din story och lyfta fram dina bästa budskap och argument varit så stor som idag. Samtidigt har det aldrig varit så enkelt för ett drev att uppstå. Det är med andra ord viktigare än någonsin att äga sin egen agenda.
Ändå finns än idag högt uppsatta chefer och personer i offentligheten som vägrar ta hjälp. Direktörer och styrelseproffs med prestige och ”kan själv”-attityd som inte ser att de omedvetet spär på mediedramaturgin och själva bidrar till förtroendekrisens utveckling.
Detta drabbade till exempel Leif Östling, den tidigare Scania-vd:n och dåvarande ordförande för Svenskt Näringsliv. I samband med den omfattande Paradisläckan kom det fram att Leif Östling hade placerat miljoner i ett företag på Malta för att undvika skatt. Men Östling såg inget fel med det: ”Det här är ju ett problem med det svenska skattesystemet, det är så vansinnigt höga skatter i det här landet. Jag tycker att jag har gjort rätt för mig i Sverige, mer än de allra flesta. Ja för fan, jag har betalat för minst 1 000 skattebetalare.” Så sa han till SVT och fortsatte: ”Ja, det finns ju alltid en egoism i det hela. Man frågar sig också: Om man betalar in 20–30 miljoner om året – vad fan får jag för pengarna?”
Just de sista orden i uttalandet – ”vad fan får jag för pengarna?” – fick hård kritik och kostade Leif Östling ordförandeposten i Svenskt Näringsliv i november 2017. Det är en fullt rimlig fråga som alla skattebetalare bör ställa sig, tyckte många och försvarade Östlings agerande. Men oavsett dina intentioner i sakfrågan behöver du som levererar budskapet fundera på hur du uttrycker dig och hur du uppfattas. Du ska aldrig, oavsett hur medievan och oantastlig du tycker att du är, uttrycka dig utan eftertanke.
Det finns flera exempel på sådant förhastat och obegåvat agerande. Som tv-profilen Paolo Robertos offentliga avbön när han dagen efter att ha blivit tagen på bar gärning i en sexköpsrazzia valde att tala ut i tv-soffan, utan empati för de personer han skadat och sårat. Eller Göran Lambertz, tidigare justitiekansler och justitieråd i Högsta domstolen, som gick direkt från häktet till sin trädgård där han höll en direktsänd presskonferens och baktalade kvinnan som hade anmält honom för våldtäkt. Det var också under samma presskonferens som Göran Lambertz fällde uttalandet ”jag tafsar inte, jag kladdar lite”.
Även den mest medievana personen får med andra ord tunnelseende när problemen hopar sig, när den berömda reptilhjärnan slår till så att man inte kan tänka klart. När tungan blir torr och ångesten hamrar i bröstet. Det är då det är dags att ta hjälp.
En viktig sanning är att du aldrig ska krishantera dig själv. Det är ungefär lika konstruktivt som att plocka fram skalpellen för att operera din egen blindtarm. Prestige och ”kan själv”-attityden kan kosta dig din karriär, ditt anseende eller verksamhetens förtroendekapital.
Prestige, stolthet och högmod skadar ditt förtroendekapital
Att be om hjälp är tyvärr för flera högt uppsatta chefer förknippat med svaghet. Det finns ett slags stolthet och kanske till och med högmod hos vissa personer i ledande befattningar som hindrar dem från att ta in externa rådgivare eller lyssna på sina egna kommunikationsdirektörer och presschefer.
Prestige är starkt kopplat till respekt, och eftersom krishantering är kritiskt för verksamheten finns det hos många ett behov att vara duktig och att få bekräftelse genom att hantera den eskalerande förtroendekrisen eller mediala granskningen på egen hand. Den ”kan-själv”-attityden finns i alla yrkeskategorier. Oavsett om du är koncernchef för ett stort industribolag, presschef på en myndighet, rockstjärna, influencer med miljontals följare, kommunikationschef i en ideell verksamhet eller styrelseordförande för en bank.
Du är omedvetet rädd för att avslöjas som den vanliga dödliga människa du är. Du säger till dem runt omkring dig: ”Jag har hanterat så många kriser tidigare” eller ”Det här är ingenting jämfört med de kriser jag hanterade på mitt tidigare jobb”. Du skryter över alla svåra intervjuer du har gjort och konstaterar högt att du ”aldrig jobbar med konsulter” eftersom du ju ”klarar det här själv”. Resultatet blir många gånger förödande.
Men att be om hjälp är inte tecken på svaghet, utan tecken på styrka. Det finns inget rationellt eller moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när förtroendet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När paniken och rädslan att göra fel tar plats i ledningsrummet. När styrelsen består av ja-sägare samtidigt som ägare, kunder och medarbetare förväntar sig svar. Då behövs ett utifrånperspektiv. Ett externt stöd som vågar vara brutalt ärlig, ställa de mest kritiska frågorna, ifrågasätta beslut och uttrycka obehagliga sanningar. Som kan se de strategiskt viktiga vägval som finns, förstår hur förtroendekriser eskalerar och hur medielogiken fungerar. Någon som kan se de åtgärder som måste vidtas för att snabbt ringa in faran och begränsa skadan.
För att på riktigt komma framåt och utveckla verksamheten (och dig själv) krävs prestigelöshet. Det krävs ett mod att se till verksamhetens behov och inte dina egna. Prestige och fartblindhet kan kosta dig din karriär och ditt anseende. Det kan kosta dig bolagets förtroendekapital och kundernas tillit.
Jag beundrar de som tar hjälp
Jag kan än idag fascineras över det mänskliga beteendet när krisen kommer eller drevet går. Över psykologin bakom reaktionerna. Jag kan fascineras över hur högt uppsatta chefer i näringslivet eller offentliga personer med stor medievana plötsligt blir handfallna, rädda, panikslagna.
Många gånger kan jag också beundra dem för deras mod att våga ta hjälp och berätta för mig vad som har hänt eller vad de är anklagade för. Därmed släpper de all prestige. Därmed blottar de sin sårbarhet, rädsla och skam.
Skam – inte skuld – är en av de starkaste och mest obehagliga känslor som finns. Känslan att vara tagen på bar gärning, dömd, offentligt avrättad, förnedrad inför familj, släkt och vänner. Skam är rädslan att inte (längre) vara älskbar. Den intensivt plågsamma känslan att vara bristfällig och därmed utstött från gemenskapen. Att det gör så ont är nedärvt – det gör ont för att det handlar om överlevnad och människans grundläggande behov av acceptans och tillhörighet.
Jag ser skammen tränga igenom ögonen, ångesten hamra i bröstet. Jag ser de darrande händerna och hör den skakiga gråtfärdiga rösten. Jag har sett tårar i ledningsgruppen, vd:ar som tappar kontrollen, kristeam som sitter och jobbar flera nätter i sträck med lite sömn och stor oro, mediestrategier som måste kastas om över en natt när ny information tillkommer, kända profiler i näringslivet som ringer hem för att varna för en potentiell mediestorm. Det som sker bakom kulisserna är svårt att förstå för den som aldrig upplevt en så påfrestande situation.
Ingen krishanterare kan göra det som hänt ogjort. Däremot kan de råd du får utgöra skillnaden mellan en begränsad skada och ett livsverk som förstörs. Skillnaden mellan panikartade reaktioner som spär på mediedramaturgin och en medveten strategi där varje steg är väl genomtänkt med syftet att förhindra eller dämpa mediedrev, och undvika att bli ett viljelöst offer på mediedramaturgins altare.
Det har nu gått tre år sedan jag debatterade med Uppdrag gransknings Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson på SVT-scenen i Almedalen. Tre år sedan jag hävdade att dagens sensations- och förnedringsjournalistik fungerar som en offentlig skampåle där individer offras. Jag ifrågasatte Uppdrag gransknings beskrivning av medieträning – att medieträning skulle handla om att hjälpa företagsledare och makthavare att ducka och förvränga sanningen. Så är det förstås inte. Som medietränare hjälper jag den som granskas att navigera i journalistikens spelregler, hitta sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel. Att ge tydliga och raka svar, prata om komplexa frågor och undvika de värsta fallgroparna. För när förtroendet står på spel krävs ett gediget arbete.
Jag menade också att lika viktigt som att granska makthavare och offentliga personer är det att ställa sig frågor som: “När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och hur kan vi skildra problem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?” Journalistkåren måste vara betydligt mer självkritisk.
2017 och 2018 tog jag debatten om mediernas förkastliga hantering av #metoo och mediehusens hyckleri och brist på självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd. I samband med Benny Fredrikssons bortgång skrev jag en debattartikel med rubriken Vi måste prata om mediernas roll och den offentliga skampålen. Jag medverkade också i en panel efter uthängningen av Fredrik Virtanen. 2018 skrev Uppdrag gransknings Ulf Johansson och Nils Hanson en debattartikel där de bland annat säger att “en person ska betraktas som oskyldig om inte motsatsen bevisas” och att “en person ska inte behöva bevisa sin egen oskuld”. Uppdrag granskning var den enda redaktionen som vågade granska mediernas hantering av #metoo och krävde kvalitetssäkring hos redaktionerna efter dikeskörningar i bevakningen. Sedan dess har också Janne Josefsson berört temat i debattartiklar och i sitt Sommarprat. I en intervju 2019 säger han bland annat ”Jag har bäddat för förnedring” och “Jag har gått för långt, har gjort fel”. Tänk om fler journalister kunde visa samma självkritik som Janne Josefsson.
Men mycket mer måste ske. Vi måste fortsätta prata om medias roll och den offentliga skampålens pris.
För i större utsträckning än tidigare fungerar journalistiken idag som både åklagare och domare. Men domar fälls utan att bevis anses vara något relevant. Mediedrev och förnedringsjournalistik fungerar som en offentlig avrättning där karriärer och liv förstörs. Stadsteaterns Benny Fredrikssons bortgång är tyvärr ett oerhört tragiskt exempel på det. Vår tids skampåle kan bokstavligen släcka liv. Individer står avklädda. Förlöjligade och förnedrade. De döms till evig skam. Det bekymrar mig att enskilda individer baserat på anonyma källor och generella berättelser hängs ut. Och det oroar mig hur klumpiga uttalanden, mänskliga misstag och människans ofullkomlighet alltför ofta får oproportionerliga konsekvenser. Oproportionerliga straff.
“Kriget mot journalistiken – Så kan förtroendet för journalistiken upprätthållas i en tid av attacker från världens mäktigaste man och ett framväxande socialt medielandskap.” Det var rubriken till ett av DN:s seminarier i Almedalen 2018. Så gott som samtliga redaktionella chefer på de större mediehusen var närvarande och nickade instämmande när Alan Rusbridger, som beskrivs som en av vår tids ledande publicister med sina 20 år som chefredaktör för brittiska The Guardian, konstaterade att mediehusen tappar i tillit. Att förtroendet för medierna räddas genom att omdefiniera medias roll. Genom att släppa taget om tabloidjournalistiken, lära av tidigare misstag och leverera relevant journalistik i en tid där faktabaserad nyhetspublicering är viktigare än någonsin.
Att nicka instämmande är en sak. Vad som händer i praktiken är något helt annat. I praktiken är dubbelmoralen hos etablerade medier total. Var är de insiktsfulla och seriösa samtalen om misstag och lärdomar? Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, duckar. Och hur journalister, i den grävande journalistikens namn, kan fortsätta trampa på den som redan ligger ner utan att någon redaktionell chef säger stopp.
Expressens Thomas Mattsson försvarade namnpubliceringarna under #metoo med argumentet att pressetik inte handlar om en exakt vetenskap och att offentliga personer ska tåla granskning. Offentliga personer ska tåla granskning. Men jag menar att pressetik absolut inte får handla om godtycke och att medierna inte ska fungera som en offentlig skampåle med offentlig avrättning som affärsidé. Journalister ska inte fälla domar – det är rättssystemets roll.
Jag tror att mediehusen genomgår en identitetskris där de i jakten efter att hänga offentliga profiler, i jakten efter sensationsrubriker och snabba klick, tappat greppet om sin egen roll och tagit sig friheten att fälla domar. Det handlar ofta om ledare och makthavare som inte är dömda eller åtalade för brott, men som av medierna behandlas och framställs som kriminella. Jag tror att mediedreven och försvagningen av medierna är två sidor av samma mynt. Mindre redaktioner, hårdare konkurrens, snabba publiceringar och jakten efter att vara först spär på drevmentaliteten. Samtidigt saknar medierna förståelse för vad mediedrev faktiskt gör med de som drabbas.
Jag menar inte att chefer i näringslivet och offentliga personer inte ska exponeras. Tvärtom har journalistik en central roll i ett demokratiskt samhälle. Många granskningar är berättigade och nödvändiga. Flera kriser är självförvållade. Vissa förtroendekriser uppstår av bristande krishantering med taggarna utåt och ledare som tror sig kunna mediehantering. Bedrägeri, kriminalitet och oegentligheter ska få konsekvenser. Men att utkräva ansvar är en sak – att göra förnedringsjournalistik med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Att granska en sakfråga och skildra den från olika vinklar och perspektiv är en sak – att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsrubriker är något annat.
I mitt jobb som krishanterare och medietränare ser jag hur flera av mina kunder år för år upplever en tilltagande förnedring och personfixering. I takt med det ökar också motståndet för att prata med media. Det är skrämmande att medierna inte ser att drevmentaliteten går rakt emot samhällsnyttan – brutaliseringen skapar en rädsla som hämmar utveckling och företag och representanter för organisationer ställer sig frågan “Varför ska jag överhuvudtaget ställa upp på den typen av intervju när det inte finns en uppsida?”
Om inte medierna tar de här frågorna på större allvar kommer fler personer att drivas till självmord, mediernas roll fortsätta att urholkas och populistiska krafter få större fotfäste. Som det gamla ordspråket att människan gärna gräver sin egen grav, bara timpenningen är tillräckligt hög – medierna gräver gärna sin egen grav, bara klickfrekvensen är tillräckligt hög.
I takt med att medieklimatet blir allt hårdare, den granskande journalistiken allt intensivare och kunder ställer högre krav på tydliga svar, blir medieträning desto viktigare. Samtidigt ifrågasätts medieträning (ofta av journalister) med argument som “Är det inte bara att säga som det är?”
Det finns en missuppfattning om att medieträning går ut på att lära talespersoner att dölja eller förvränga sanningen. Men så är det självklart inte. Tvärtom motverkas förtroendekriser och mediedrev genom transparens och öppenhet. Medieträning – för mig – handlar därför om att ställa de mest obekväma frågeställningarna. Även dem frågor du absolut inte vill ha. Medieträning handlar om att hjälpa dig som företagsledare eller makthavare att ge tydliga och raka svar. Om att identifiera, formulera och hitta sätt att uttrycka dina bästa budskap och argument och nå ut med din berättelse – med dina egna ord. Medieträning handlar också om att öka förståelsen för medielogiken och mediedramaturgin. Bara så kan du navigera i journalistikens spelregler och bemöta journalistens vinkel.
I mina medieträningar vill jag ge dig modet att äga din agenda, ställa dina egna villkor och sätta dina egna gränser i ett medieklimat som är tuffare än någonsin. Modet att inte underkasta dig spelregler som någon annan har etablerat och de konkreta verktygen du behöver för att påverka hur du framställs. Det händer fantastiska saker när du har verktygen för att förvandlas från intervjuoffer till intervjuperson.
Jag har lång praktisk erfarenhet av alltifrån Uppdrag Granskning och komplexa kriser i verksamheten, till förebyggande medieträningar för att bygga tryggare talespersoner. Jag arbetar brett med alltifrån en fjärdedel av bolagen på OMX S30 (där de trettio största bolagen på Stockholmsbörsen ingår) till det mindre nystartade techföretaget. Tyvärr möter jag ofta företagsledare och talespersoner som köper journalistens vinkel och går med på de mest förnedrande villkoren. Som är till lags istället för att ta tillbaka initiativet. Som hellre möter journalistens förväntningar än att dra in reportern till sin egen spelhalva. Det får ofta stora konsekvenser för den som granskas. För transparens och öppenhet, som ju är grundläggande i all bra kris- och mediehantering, har aldrig handlat om att springa medias ärenden eller lägga sig platt för journalistens spelregler.
Så nej, det är inte så enkelt som att bara säga som det är.
Sanningen är sällan så enkel
Få medieformat tillåter en komplex bild. Ofta är frågorna som behandlas mer komplexa än att rymmas i enkla och korta svar. Verkligheten är inte svart eller vit. Den är tvärtom mycket svårare än att sammanfattas i oneliners som kan skapa rubriker, sälja lösnummer och pryda löpsedlarna. Ofta förväntas du som intervjuperson ge omedelbara svar. Här och nu. Utan att ta reda på fakta, samla dig, förbereda. Annars blir du kritiserad för att inte vara öppen. Men den som vill berätta hela sin historia och ge en samlad bild brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter med sina frågor. Du misstänkliggörs. Ifrågasätts. Du känner dig som ett offer.
Som krishanterare och medietränare ser jag hur media för snabbt och för enkelspårigt söker efter en specifik vinkel istället för att försöka förstå helheten och förmedla de komplexa resonemangen. Argument som är till din fördel lyfts bort eller tonas ner. Faktorer som lyfter journalistens tes förstärks. Berättelsen vinklas. Ömsesidig irritation uppstår och intervjun går lätt överstyr. Som talesperson bidrar du omedvetet till en än häftigare mediedramaturgi.
Därför ingår det i en bra medieträning att förstå medielogiken och hur du inte faller offer för mediedramaturgin. Hur du kan vara öppen och transparent och svara på frågorna och samtidigt följa din egen agenda – inte medias. Här behövs ofta en extern och erfaren medietränare som med ett utifrånperspektiv ställer de svåraste frågorna och hjälper talespersonerna att på ett enkelt och begripligt sätt beskriva komplexa resonemang.
Det handlar inte om att förfina eller förvränga sanningen. Tvärtom handlar det om att ställa de svåraste frågorna, gå in i kärnan av verksamheten och bygga trygga talespersoner som på ett kommunikativt sätt kan prata om verksamhetskritiska frågor. De allra flesta jag jobbar med inser att förtroendet stärks genom att ställa upp på kritiska intervjuer. Det de söker är tillvägagångssätt för att öppet svara på frågorna och samtidigt minimera risken att användas som råvara i jakten efter snabba klick.
Reptilhjärnan och överraskningseffekten kidnappar vårt förnuft
Ofta beror de värsta reaktionerna och största misstagen i medieframträdanden på reptilhjärnan och känslan att plötsligt bli angripen. På överraskningseffekten. När reptilhjärnan tar över kan vi inte tänka klart. Kroppen är inte längre fokuserad på att leva i ytterligare tio år, utan på att överleva de närmaste tio minuterna. Oavsett om det handlar om ett lejon på savannen eller en granskande journalist. För reptilhjärnan finns nämligen inga nyanser. Det finns bara vän eller fiende. Flykt eller försvar. Liv eller död. Så för reptilhjärnan är den granskande journalisten ett lejon på savannen. Kroppen stänger då ner de funktioner som inte är kritiska för överlevnad, däribland vår förmåga att tänka rationellt. Rädsla – som i alla tider hjälpt vår art att överleva hot – kidnappar vårt förnuft och stjälper när verksamheten är som mest sårbar och förtroendet som mest skört. Man känner sig angripen och tappar förmågan att tänka logiskt. Viljan att bara försvinna – att gå och gömma sig – är så överhängande.
Det när rädslan och paniken tar över som du gör fel saker. Säger fel saker. Ljuger. Det är då du går in i försvarsställning, stoppar huvudet i sanden, vill skälla ut journalisten och ge utlopp för din frustration. Det då du slutar tänka långsiktigt och analysera konsekvenserna av det du faktisk gör.
Därför behövs alltid en extern medietränare som med ett utifrånperspektiv vågar vara brutalt ärlig, ifrågasätta beslut och uttrycka obehagliga sanningar. Någon som kan se de strategiskt viktiga vägval som finns, analysera konsekvenserna, ställa de mest kritiska frågor som måste besvaras och hanteras. Någon som kan förbereda dig inför det som väntar i intervjusituationen och ge dig metoderna för att påverka hur du framställs. Det finns inget moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när organisationens rykte och trovärdighet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När paniken och rädslan tar plats i ledningsrummet. När ägare, kunder och medarbetare förväntar sig transparenta och ärliga svar. Och när media kräver tydliga besked.
Det behövs ett utifrånperspektiv som bryter den mänskliga försvarsmekanismen. Hur mycket av genanta krishanteringar, ogenomtänkta uttalanden och panikartade felgrepp hade inte kunnat undvikas genom grundliga förberedelser och hållbara strategier? Hur många drev hade inte kunnat undvikas genom bättre förståelse för medielogiken och mediedramaturgin? Flera företagsskandaler är självförvållade och går att förebygga.
Både journalister och kommunikatörer behövs
Många av mina kunder upplever att journalister är kritiska till att antalet kommunikatörer ökar och kommunikationsavdelningar blir större. Men både journalister och kommunikatörer behövs för att värna vår demokrati. Att antalet kommunikatörer i både kommuner och landsting ökar speglar medborgarnas förväntningar på närhet och tillgänglighet. Att antalet kommunikatörer ökar är inget hot mot demokratin. Det är tvärtom ett sätt att lyssna, lära sig och bli ännu bättre. På samma sätt speglar antalet kommunikatörer i näringslivet det allt hårdare medieklimatet, den intensivare medierapporteringen och kundernas krav på transparens och proaktivitet.
Däremot förstår jag den uppgivenhet som flera journalister upplever när intervjupersoner duckar för väsentliga frågeställningar. Jag delar helt den frustrationen. Som krishanterare och medietränare kan jag känna en djup besvikelse över makthavare som slingrar sig undan. Som döljer uppenbara problem. Politiker som pratar förbi varandra och undviker raka och tydliga svar på specifika frågor. I grunden tror jag att det handlar om att slippa hållas ansvarig för det man en gång tycker och säger. Ett sätt att gardera sig. Det resulterar i makthavare som bygger murar – inte broar. Det här är förstås ett demokratiskt problem som betyder att folkvalda politiker förlöjligar sina motståndare och väljare.
Jag kan också bli lika frustrerad över råd som ”upprepa samma sak 1 000 gånger så löser det sig”. Jag kan inte försvara usla och amatörmässiga råd.
Bland de största misstagen man kan göra är att skylla på media eller gå in i en intervju med inställningen att inte svara på de mest kritiska frågorna. Papegojmetoden. Det synsättet lär jag aldrig ut i mina medieträningar, för du kommer inte undan kärnfrågan hur skicklig och sofistikerad mediehantering du än har.
När reptilhjärnan tar över kan vi inte tänka klart. Kroppen är inte längre fokuserad på att leva i ytterligare tio år, utan på att överleva de närmaste tio minuterna. Oavsett om det handlar om ett lejon på savannen eller en granskande journalist. För reptilhjärnan finns inga nyanser. Det finns bara vän eller fiende. Flykt eller försvar. Liv eller död. Kroppen stänger då ner de funktioner som inte är kritiska för överlevnad, däribland vår förmåga att tänka rationellt. Rädsla – som i alla tider hjälpt vår art att överleva hot – kidnappar vårt förnuft och stjälper i krishantering.
Jag kan varje dag fascineras över de personer jag möter i mitt jobb. Över deras beteende när krisen kommer eller drevet går. Jag kan fascineras över hur högt uppsatta chefer i näringslivet eller offentliga personer med stor medievana, plötsligt blir handfallna. Rädda. Paralyserade. Panikslagna. Många gånger kan jag också beundra dem. Jag kan beundra deras mod att berätta, och därmed också blotta känslan av sårbarhet, rädsla och skam. Jag beundrar också att de tar in extern hjälp, för en viktig sanning är att man aldrig ska krishantera sig själv. Det är ungefär lika konstruktivt som att plocka fram skalpellen för att operera sin egen blindtarm.
Men hur kommer det sig att personer som leder stora verksamheter så snabbt och så plötsligt blir så skakade och handlingsförlamade? Vad är det som gör att personer som till vardags är vana att fatta tuffa beslut, göra miljardaffärer, driva igenom omfattande förändringsarbete och tänka långsiktigt, plötsligt krymper ihop till ett tunt löv utan att se de strategiskt viktiga valmöjligheter som finns? Jag kan ofta se skammen som tränger genom ögonen, ångesten som hamrar i bröstet och rädslan som ger uttryck i de darrande händerna. Hur kommer det sig att starka och trygga ledare eller personer i offentligheten, plötsligt blir som vilsna barn?
Sanningen är att de vanligaste och värsta reaktionerna i krishantering har helt naturliga neuropsykologiska förklaringar.
Reptilhjärnan tar över vår förmåga att tänka rationellt
Reptilhjärnan är den mest primitiva delen av hjärnan och har som uppgift att reagera snabbt på yttre hot, oavsett om det handlar om ett lejon eller en medial granskning. För reptilhjärnan finns inga nyanser. Det finns bara vän eller fiende. Flykt eller försvar. Liv eller död.
För reptilhjärnan är den granskande journalisten ett lejon på savannen. Företagsledare och högt uppsatta chefer är vana att fatta långsiktiga komplexa beslut, men de är inte tränade i att tränga undan reptilhjärnan. Därför är företagsledare och andra makthavare inte nödvändigtvis de bäst lämpade krishanterarna.
Det är samma försvarsmekanismer som går igång. Man känner sig angripen och tappar förmågan att tänka logiskt. På samma sätt som en zebra reagerar på stressen att jagas av ett lejon, utsöndrar människokroppen adrenalin och stresshormoner och styr alla resurser mot avgörande funktioner såsom hjärtrytm, andningsförmåga och synskärpa. Kroppen är inte längre fokuserad på att leva i ytterligare tio år, utan på att överleva de närmaste tio minuterna. Kroppen stänger då ner de funktioner som inte är akuta, som matsmältning, immunförsvar och den överflödiga funktionen som kallas kognitiv förmåga.
Med andra ord: eftersom det intellektuella tänkandet inte är kritiskt för överlevnad, stängs det ner. Hjärnan är fem gånger mer känslig för hot än för belöning – vi väljer därför den lösning som ger snabbast utdelning. Vi flyr.
När problemen hopar sig, när media granskar eller mediedrevet eskalerar tar reptilhjärnan över. Viljan att bara försvinna – att gå och gömma sig – är så överhängande. Den som drabbas kan då inte tänka klart. Man ser inte ens de strategiskt viktiga vägval som finns. Man ställer inte de mest kritiska frågor som måste besvaras och hanteras. Planeringshorisonten krymper och man kan inte fatta rationella, långsiktiga beslut. Förmågan att analysera konsekvenserna av sitt eget beteende försvinner. Man kan inte samla tankarna, göra sin hemläxa, genomföra sin egen analys eller ta fram en åtgärdsplan. Man kan helt enkelt inte fatta kloka beslut. Och de beslut som fattas förhalar och försvårar krishanteringen.
Rädslan och paniken får vårt omdöme ur balans
När reptilhjärnan tar över blir det svårt att rationellt (med prefrontala cortex; den främre delen av hjärnans pannlob) reglera rädsla. När du känner rädsla eller ångest, sätts kroppen i beredskap för att ta sig an det eventuella hotet. Ditt hjärta slår allt snabbare, blodtrycket höjs och stresshormoner utsöndras. Det är den så kallade “fight-or-flight response”. Fly, fäkta eller frysa. Evolutionärt har den här reaktionen inneburit en överlevnadsfördel. Rädsla har hjälpt oss att överleva hot. Impulserna från reptilhjärnan är ofta mycket starkare än de från pannloben, eftersom de haft som uppgift att per automatik snabbt få oss bort från hotfulla situationer. Men från ett krishanteringsperspektiv ser jag hur rädsla snarare stjälper än hjälper. I ett modernt samhälle, till skillnad från på savannen, behöver det som är reflexmässigt enkelt inte alltid vara rätt för oss.
Det när rädslan och paniken tar över som du gör fel saker. Säger fel saker. Ljuger. Det är då du går in i försvarsställning, stoppar huvudet i sanden, vill skälla ut journalisten och ge utlopp för din frustration. Det då du slutar tänka långsiktigt och analysera konsekvenserna av det du faktisk gör. Det är rädslan och paniken som fick Skatteverkets chefer att sekretessbelägga dokument i samband med Uppdrag gransknings kartläggning av skatteflykt. Det är rädslan och paniken som fick Arbetsförmedlingens ledning att skicka ut ett massmejl till medarbetare om att inte prata med Uppdrag granskning inför ett reportage om Fas 3, som om det mejlet inte skulle komma ut och försvåra krishanteringen.
Redan på 1500-talet skrev tänkaren Montaigne: ”Det finns inte någon känsla som snabbare kan få vårt omdöme ur balans än rädslan.”
Rädsla kidnappar vårt förnuft, handlingsförlamar en organisation och hämmar utveckling. Det finns en rad olika rädslor som hämmar handlingskraften, som också är en av krishanteringens absolut viktigaste framgångsfaktorer. Det kan vara rädslan att misslyckas, rädslan att hållas ansvarig när vidtagna åtgärder visar sig vara otillräckliga, rädslan att hängas ut. Offras. Rädslan för mediedrev. Rädslan att fatta “onödigt många” beslut som man sedan ångrar – för “de behövdes ju inte”. Vi tenderar då att känna oss mer bekväma med det som är bekant, med det som uppenbarligen inte har dödat oss än, än vad som är okänt eller osäkert, och som kan visa sig vara farligt.
Men faktum är att forskning visar att det vi mest ångrar är det vi inte gjort – inte det vi faktiskt gjort. Det vi tenderar att ångra mest är “varför berättade jag inte hur jag egentligen känner, varför bad jag aldrig om ursäkt, varför umgicks jag inte mer med min familj, varför tog jag inte det där jobbet, varför satsade jag inte på den där relationen”. På samma sätt ångrar flera av de chefer jag möter att de inte fattade mer handlingskraftiga beslut, att de inte gjorde mer när de kunde, att de inte reflekterade innan de agerade.
Kan vi påverka reptilhjärnan?
Rädslan, paniken och den berömda reptilhjärnan orsakar fortfarande de absolut vanligaste misstagen i krishantering. Ofta beror det alltså på överraskningseffekten och chocken i att plötsligt bli angripen – den mänskliga försvarsmekanismen gör att du agerar fatalt fel när journalister granskar dig i sömmarna, när drevet går eller misstag kommer till känna. Bristande krishantering kan förstås även orsakas av en osund företagskultur, ett förlegat ledarskap med föråldrade organisationsstrukturer och chefer som medvetet går in i tvivelaktiga affärer och mörkar uppenbara problem. Ett ledarskap som blundar för varningstecken och gömmer sig bakom skygglappar och bekvämt lägger armarna i kors. Många kriser bottnar i fartblindhet, brist på självinsikt och osunda värderingar. Men de absolut vanligaste misstagen orsakas fortfarande av vårt eget naturliga beteende och har neuropsykologiska förklaringar.
Men går det då att göra något åt reptilhjärnan för att undvika de klassiska misstagen i krishantering?
Självklart. Genom att medvetandegöra vårt beteende kan vi också träna på att göra det aktiva valet att i vissa situationer agera annorlunda, för att det gynnar oss. Om vi är medvetna om att impulserna från reptilhjärnan är starkare, kan vi öva på att motstå dem. Vi kan lära oss att påverka vilket system som ska aktiveras, utifrån det resultat vi vill uppnå. Sjukvårdspersonal och poliser har lärt sig att hålla rädsla i schack och koppla på pannloben i samband med extrem stress. Detsamma gäller den som hanterar förtroendekriser. Krishantering är väldigt komplexa processer som få har praktisk erfarenhet av, men med erfarenhet kommer en rad olika lärdomar.
Låt aldrig en kris gå till spillo. Lär dig inte bara från dina egna kriser, utan även från andras. Istället för att hånfullt skratta åt andras tillkortakommanden och konstatera att “De här cheferna verkar ju aldrig lära sig av sina misstag”, ställ dig själv frågan “Vad har jag lärt mig?” och “Vad ska jag göra annorlunda nästa gång?”
Anders Borg blev av med sina viktigaste uppdrag. Allra-affären gjorde att Tomas Bodström fick sparken innan han ens tillträtt som landshövding. Vi ser skandaler passera revy i media. En del pikanta och en del ytterst allvarliga, som Telias mutor i Uzbekistan och Transportstyrelsens IT-haveri. Som mediehusens tystnadskultur och dubbelmoral när de hävdar nolltolerans och samtidigt blundar för uppenbara övergrepp. I kölvattnet av den världsomvälvande #MeToo-rörelsen ser vi nu också prov på katastrofala krishanteringar – företag och organisationer som står handfallna utan genomtänkt värdegrund.
Hur mycket av genanta krishanteringar, ogenomtänkta uttalanden och panikartade felgrepp hade inte kunnat undvikas genom krismedvetna beslut, grundliga förberedelser och hållbara strategier? Hur många drev hade inte kunnat undvikas genom bättre förståelse för medielogiken och mediedramaturgin? Vi är fullt övertygade om att flera företagsskandaler är självförvållade och går att förebygga. Och vi är fullt övertygade om att du kan minimera risken att förlora ditt anseende genom att snabbt ta kontroll över situationen istället för att springa på bollar som försvårar och förhalar mediehanteringen.
Den bästa krishanteringen är den som ser till att krisen inte uppstår. Och all bra krishantering början inifrån, genom rätt förberedelser. Därför har vi tillsammans utarbetat ett erbjudande som inte bara skapar en krockkudde som dämpar smällen, utan också dramatiskt kommer att förbättra dina möjligheter att kommunicera i fredstid, att få ut dina bästa budskap genom medias kritiska filter och använda dina egna sociala och digitala kanaler.
Gemensamt erbjuder vi:
Utveckling av krisplan och krisgruppens arbetssätt
Krisövningar med syftet att testa och förbättra krisrutinerna
Identifiering av vilka kriser som kan drabba dig
Utveckling av mediepolicy med riktlinjer för talespersoner
Medieträning för att skapa trygga ledningsgrupper och talespersoner
Strategier för att kommunicera komplexa frågor
Utveckling av budskapsplattform och Q&A för verksamhetskritiska områden
Genomlysning av organisationens värdegrund för att omsätta värderingar i praktiken
Strategiskt bollplank och “second opinion”
Utveckling av sociala medier-närvaron som fungerar som krockkudde vid kris
Utbildning och workshops
Om du trots allt ändå hamnar i kris (och de värsta kriserna är oftast oväntade) så har vi båda tillsammans sannolikt den mest gedigna erfarenheten och kompetensen att hantera den.
Paul Ronge har 20 års erfarenhet som arbetsmarknadsreporter och politisk journalist på några av Sveriges största medier och därefter 20 år som medietränare och kriskonsult. Själv är jag Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare med lång erfarenhet av förtroendekriser, komplexa kriser och mediala granskningar, bland annat från en unik roll inom Svenskt Näringsliv.
”Vi vågar påstå: Det är du och din magkänsla som avgör när det uppstått en kris. När problemen hopar sig, när den berömda reptilhjärnan slår till så att du inte kan tänka klart, när du mest av allt vill fly och gömma dig, när det känns omöjligt att kommunicera till medarbetare, kunder, medlemmar och media, när du vill skälla ut journalisterna och få utlopp för din frustration, när tungan blir torr och ångesten hamrar i bröstet. Ofta beror det på media som styrs av sin logik och sin affärsidé. Det är då det är dags att ta hjälp, för en viktig sanning är att man aldrig ska krishantera sig själv.”
Vi hjälper dig gärna när du väl befinner dig i torktumlaren. Men allra helst vill vi ge dig verktygen för att minimera den risken.
