Paolo Roberto

Prestige och ”kan själv”-attityden bland de största misstagen i krishantering


I takt med att medieklimatet brutaliserats har krishantering och medieträning blivit allt viktigare. Många företagsledare och andra personer i ledande befattningar upplever ett medieklimat som allt mer präglas av personfixering, sensationsrubriker och jakten efter de snabba klicken. Förra veckan intervjuades jag av Dagens Industri om min nya bok och varför det är viktigare än någonsin att äga sin egen agenda. I intervjun beskriver jag en krishanteringens paradox. Aldrig tidigare har möjligheten för dig att berätta din story och lyfta fram dina bästa budskap och argument varit så stor som idag. Samtidigt har det aldrig varit så enkelt för ett drev att uppstå.

Ändå finns än idag högt uppsatta chefer och personer i offentligheten som vägrar ta hjälp. Direktörer och styrelseproffs med prestige och ”kan själv”-attityd som inte ser att de omedvetet spär på mediedramaturgin och själva bidrar till drevets utveckling.

Detta drabbade till exempel Leif Östling, den tidigare Scania-vd:n och dåvarande ordförande för Svenskt Näringsliv. I samband med den omfattande Paradisläckan kom det fram att Leif Östling hade placerat miljoner i ett företag på Malta för att undvika skatt. Men Östling såg inget fel med det: ”Det här är ju ett problem med det svenska skattesystemet, det är så vansinnigt höga skatter i det här landet. Jag tycker att jag har gjort rätt för mig i Sverige, mer än de allra flesta. Ja för fan, jag har betalat för minst 1 000 skattebetalare.” Så sa han till SVT och fortsatte: ”Ja, det finns ju alltid en egoism i det hela. Man frågar sig också: Om man betalar in 20–30 miljoner om året – vad fan får jag för pengarna?”

Just de sista orden i uttalandet – ”vad fan får jag för pengarna?” – fick hård kritik och kostade Leif Östling ordförandeposten i Svenskt Näringsliv i november 2017. Det är en fullt rimlig fråga som alla skattebetalare bör ställa sig, tyckte många och försvarade Östlings agerande. Men oavsett dina intentioner i sakfrågan behöver du som levererar budskapet fundera på hur du uttrycker dig och hur du uppfattas. Du ska aldrig, oavsett hur medievan och oantastlig du tycker att du är, uttrycka dig utan eftertanke.

Det finns flera exempel på sådant förhastat och obegåvat agerande. Som tv-profilen Paolo Robertos offentliga avbön när han dagen efter att ha blivit tagen på bar gärning i en sexköpsrazzia valde att tala ut i tv-soffan, utan empati för de personer han skadat och sårat. Eller Göran Lambertz, tidigare justitiekansler och justitieråd i Högsta domstolen, som gick direkt från häktet till sin trädgård där han höll en direktsänd presskonferens och baktalade kvinnan som hade anmält honom för våldtäkt. Det var också under samma presskonferens som Göran Lambertz fällde uttalandet ”jag tafsar inte, jag kladdar lite”. 

Även den mest medievana personen får med andra ord tunnelseende när problemen hopar sig, när den berömda reptilhjärnan slår till så att man inte kan tänka klart. När tungan blir torr och ångesten hamrar i bröstet. Det är då det är dags att ta hjälp.

En viktig sanning är att du aldrig ska krishantera dig själv. Det är ungefär lika konstruktivt som att plocka fram skalpellen för att operera din egen blindtarm. Prestige och ”kan själv”-attityden kan kosta dig din karriär, ditt anseende eller verksamhetens förtroendekapital.

Prestige, stolthet och högmod skadar ditt förtroendekapital

Att be om hjälp är för flera högt uppsatta chefer förknippat med svaghet. Det finns ett slags stolthet och kanske till och med högmod hos vissa personer i ledande befattningar som hindrar dem från att ta in externa rådgivare eller lyssna på sina egna kommunikationsdirektörer och presschefer.

Prestige är starkt kopplat till respekt, och eftersom krishantering är kritiskt för verksamheten finns det hos många ett behov att vara duktig och att få bekräftelse genom att hantera den eskalerande förtroendekrisen eller mediala granskningen på egen hand. Den ”kan-själv”-attityden finns i alla yrkeskategorier. Oavsett om du är koncernchef för ett stort industribolag, presschef på en myndighet, rockstjärna, influencer med miljontals följare, kommunikationschef i en ideell verksamhet eller styrelseordförande för en bank. 

Du är omedvetet rädd för att avslöjas som den vanliga dödliga människa du är. Du säger till dem runt omkring dig: ”Jag har hanterat så många kriser tidigare” eller ”Det här är ingenting jämfört med de kriser jag hanterade på mitt tidigare jobb”. Du skryter över alla svåra intervjuer du har gjort och konstaterar högt att du ”aldrig jobbar med konsulter” eftersom du ju ”klarar det här själv”.

Men att be om hjälp är inte tecken på svaghet, utan tecken på styrka. Det finns inget rationellt eller moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när förtroendet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När paniken och rädslan att göra fel tar plats i ledningsrummet. När styrelsen består av ja-sägare samtidigt som ägare, kunder och medarbetare förväntar sig svar. Då behövs ett utifrånperspektiv. Ett externt stöd som vågar vara brutalt ärlig, ställa de mest kritiska frågorna, ifrågasätta beslut och uttrycka obehagliga sanningar. Som kan se de strategiskt viktiga vägval som finns, förstår hur förtroendekriser eskalerar och hur medielogiken fungerar. Någon som kan se de åtgärder som måste vidtas för att snabbt ringa in faran och begränsa skadan.

För att på riktigt komma framåt och utveckla verksamheten (och dig själv) krävs prestigelöshet. Det krävs ett mod att se till verksamhetens behov och inte dina egna. Prestige och fartblindhet kan kosta dig din karriär och ditt anseende. Det kan kosta dig bolagets förtroendekapital och kundernas tillit.

Jag beundrar de som tar hjälp

Jag kan än idag fascineras över det mänskliga beteendet när krisen kommer eller drevet går. Över psykologin bakom reaktionerna. Jag kan fascineras över hur högt uppsatta chefer i näringslivet eller offentliga personer med stor medievana plötsligt blir handfallna, rädda, panikslagna.

Många gånger kan jag också beundra dem för deras mod att våga ta hjälp och berätta för mig vad som har hänt eller vad de är anklagade för. Därmed släpper de all prestige. Därmed blottar de sin sårbarhet, rädsla och skam. 

Skam – inte skuld – är en av de starkaste och mest obehagliga känslor som finns. Känslan att vara tagen på bar gärning, dömd, offentligt avrättad, förnedrad inför familj, släkt och vänner. Skam är rädslan att inte (längre) vara älskbar. Den intensivt plågsamma känslan att vara bristfällig och därmed utstött från gemenskapen. Att det gör så ont är nedärvt – det gör ont för att det handlar om överlevnad och människans grundläggande behov av acceptans och tillhörighet.

Jag ser skammen tränga igenom ögonen, ångesten hamra i bröstet. Jag ser de darrande händerna och hör den skakiga gråtfärdiga rösten. Jag har sett tårar i ledningsgruppen, vd:ar som tappar kontrollen, kristeam som sitter och jobbar flera nätter i sträck med lite sömn och stor oro, mediestrategier som måste kastas om över en natt när ny information tillkommer, kända profiler i näringslivet som ringer hem för att varna för en potentiell mediestorm. Det som sker bakom kulisserna är svårt att förstå för den som aldrig upplevt en så påfrestande situation.

Ingen krishanterare kan göra det som hänt ogjort. Däremot kan de råd du får utgöra skillnaden mellan en begränsad skada och ett livsverk som förstörs. Skillnaden mellan panikartade reaktioner som spär på mediedramaturgin och en medveten strategi där varje steg är väl genomtänkt med syftet att förhindra eller dämpa mediedrev, och undvika att bli ett viljelöst offer på mediedramaturgins altare.

Det här blogginlägget bygger på utdrag ur min bok Äg din agenda – Så undviker du förtroendekriser, mediedrev och offentlig skampåle.

Jag intervjuas i Dagens Industri om min nya bok och varför det är viktigare än någonsin att äga sin egen agenda.

Läs gärna mer:

Kommentera

Paolo Robertos krishantering


Paolo Roberto inser att rättssystemets straff för sexköp är mycket mildare än den offentliga skampålens pris. Men i ett helt misslyckat försök att skapa sympati blir den offentliga avrättningen ändå ett faktum. 

Den absoluta majoriteten som blir påkomna med den typen av brott brukar sitta stilla i båten, undvika intervjuer och vägra kommentera i hopp om att inte namnges. Men Paolo Roberto vill snabbt äga sin egen berättelse, rädda det som går att rädda. Under samma natt som han blir tagen på bar gärning i en sexköpsrazzia väljer han att “tala ut”. Dagen efter sitter han i tv-soffan. Han skyller på ett självskadebeteende som han haft länge sen han blev misshandlad som barn. Han svarar tvärsäkert “ja” på frågan “Är det första gången du köper sex?” och har alltså under natten kommit till insikt att han döver hål inom sig genom att köpa en annan människas kropp.  

Skam (inte skuld, utan skam) är den mest obehagliga känslan att bära på. Känslan att vara tagen på bar gärning, dömd, offentligt avrättad, förnedrad framför familj, släkt och vänner. Skam är rädslan att inte (längre) vara älskbar. Den intensivt plågsamma känslan att vara bristfällig och därmed utstött från gemenskapen. Att det gör så ont är medärvt – det gör ont för att det handlar om överlevnad och människans grundläggande behov av acceptans och tillhörighet. Men när det gäller Paolo Roberto ser jag ingen skam i blicken. Ingen sårbarhet. Inget framstår som särskilt trovärdigt. Här finns bara ord staplade på varandra. Här finns inga äkta tecken på ånger eller empati. Bara ett misslyckat skådespeleri. Det säger jag också i en intervju i Resumé.

Tomas Rudin, med en lång karriär inom socialdemokratin och Stockholms arbetarekommun, snattade 2014 en flaska 10-årig whisky på Systembolaget i Farsta. Han betalade för två flaskor alkoholfri dryck, men inte för whiskyn. ”Han valde ut whiskyn. Han gick sedan runt en hylla och satte sig på huk och förde in whiskyn innanför jackan, och under vänstra armen”, sade en väktare. Rudin hävdade själv i polisförhör att det var ”ett misstag” att han inte hade betalat för flaskan. Man kan hävda att Rudin och hans medarbetare i Stockholms arbetarekommun dröjde för länge i sin krishantering. Under flera dagar fanns bara versionen att Rudin varit stressad och ”glömt” att betala. Att det hela var en olyckshändelse. Men tilltron till den förklaringen var låg. 

Men sen kom ett kraftfullt agerande som väckte sympati. Rudin förklarade i en TT-intervju att han varit nykter alkoholist i tio år, men börjat dricka igen under senare tid och att det hade spårat ur. Han sa att han skämdes så för sin alkoholism. I Aftonbladet sade han ”Jag skäms som en hund”, vilket sen kom att citeras flitigt i en mängd medier. Rudin förklarade att han tänkte sjukskriva sig, ta en timeout och lägga in sig för behandling mot sitt alkoholmissbruk. Rudin möttes av en våg av sympati, både från sitt parti och från allmänheten. 

Tomas Rudins krishantering följer i grunden samma mönster som Gudrun Schymans, när hon i september 1996 i en TV-soffa förklarade att hon var alkoholist och tänkte lägga in sig på ett behandlingshem. Schyman valde SVT:s morgonsoffa eftersom formatet är mjukare och snällare och man tillåts ge sin egen version under lugnare former. Gårdagens TV4-intervju med Paolo Roberto var lika mjuk och snäll. Den kritik som TV4 och Jenny Strömstedt hittills fått är befogad, speciellt med tanke på att TV4 säger sig jobba hårt med värderingar. Och speciellt efter misstagen under #metoo. Jag förväntade mig mycket tuffare frågor, ett ifrågasättande och kritiska följdfrågor på Robertos svar.

Alla älskar en underdog och den som, på ett trovärdigt sätt, erkänner mänskliga fel och brister. Men ingen gillar en sexköpare som i all hast gör ett försök att skapa sympati. Sexköp, och den människosyn som hör till, accepterar vi inte oavsett krishantering.

Uppdatering: 2 timmar och 8 minuter in i P3 Morgonpasset pratar jag om Paolo Robertos så kallade krishantering och vad han skulle ha gjort istället. Jag pratar om offentliga ursäker och vad krishantering faktiskt handlar om.

Läs gärna mer:

Kommentera