Sjöfartsverket

Uppdrag granskning – än finns det kvar att göra


Efter Almedalens debatt med Uppdrag gransknings Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson, blev jag inbjuden till redaktionens UG-seminarium. Ett internt seminarium för redaktionens cirka 40 medarbetare där jag utvecklade och fördjupade min kritik. Närvarande var också Jan Helin, Programdirektör SVT.

Mina budskap till Uppdrag gransknings redaktion, och det mitt föredrag kretsade kring, kan sammanfattas på följande sätt:

1. Att utkräva ansvar är en sak – det gör Uppdrag granskning riktigt bra. Att göra förnedrings-tv med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Granskningar som Telia Sonera och mutskandalen, som 5 år senare leder till att bolagets förre vd åtalas misstänkt för mutbrott. Avslöjandet om Panamahärvan och intervjun med Islands premiärminister Sigmundur David Gunnlaugsson om huruvida han mörkat miljoner i skatteparadis; en konfrontation som ledde till att premiärministern tvingades lämna sin post. Det är granskande journalistik när den är som allra bäst. Eller varför inte veckans senaste avsnitt om Sjöfartsverket och helikopteraffären där Uppdrag granskning två år efter det första inslaget kan visa på fortsatta problem, ett internt missnöje och en organisation som än idag inte kan visa konkreta åtgärder som vidtas för att säkerställa att samma felaktigheter inte uppstår igen.

Granskande medier har en stor makt och har en central roll i ett demokratiskt samhälle för att visa på orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Men lika centralt är det att ställa sig frågor som: ”När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och när kan vi låta bli att sparka på den som redan ligger ner? När kan vi skildra samhällsproblem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?”

Det är inte svart eller vitt. Det är inte enkla frågor. Ibland måste granskande medier exponera makthavare. Men det får inte ske med en affärsidé som går ut på att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsjournalistik; en affärsidé som liknar kvällspressens och underhållningsbranschens.

Jan Helin undrade hur jag ser på relationen mellan ökade tittarsiffror och underhållningsinslag. Min reflektion är: Ska Public Service verkligen ägna sig åt förnedrings-tv (oavsett hur mycket det bidrar till ökade tittarsiffror)? Ska SVT, med ett uppdrag från staten och en finansiering från svenska folket, förlöjliga individer i journalistikens namn? Jag tycker inte det. Och jag kan inte se att det ligger i SVT:s uppdrag.

2. Alla som granskas är inte kriminella.
Under UG-seminariet blev det tydligt vilken variation det finns på redaktionen. Alltifrån Janne Josefsson och Nils Hanson som visar självkritik och intresse för att diskutera, till några reportrar som har attityden att alla som granskas och ställer upp på intervju är kriminella. Uttryckligen “kriminella”.

Jag måste erkänna att jag under några sekunder, på plats, kände ett slags hopplöshet inför den attityden. Det är inte bara en osund och skrämmande människosyn. Det är också farligt att granskande journalister med den typen av makt redan i förväg har fällt domar. Det är en sak att skildra problem och oegentligheter. Men det är en helt annan sak att gå in med inställningen att sätta dit alla som granskas för att de är “kriminella”. Så länge den människosynen eller övertygelsen finns, även om det är hos ett fåtal reportrar, tror jag att det också återspeglas negativt i hur den granskade framställs. Det är då inte så konstigt att människor förnedras och behandlas som just “kriminella” istället för att ges möjlighet att framföra sina bästa budskap och argument. Samma reportrar tyckte förstås att mitt yrke inte ska finnas, eftersom jag hjälper “kriminella” att komma undan och tjänar dessutom pengar på det.

Det är en förlust att Nils Hanson slutar som chef och ansvarig utgivare på Uppdrag granskning. Vi har sedan i våras haft väldigt goda samtal. I samtliga samtal har jag känt en djup och genuin vilja att ständigt utveckla och förbättra. Nils ligger bakom UG:s postitiva resa. Jag är en av de som själv har sett en märkbar förändring i metoder och tillvägagångssätt. Idag får till exempel mina kunder manus efter genomförd intervju, vilket ökar chansen att påverka utfallet. I alla fall lite. Och de stegen betyder oerhört mycket för den som granskas. Det finns en större transparens både vad gäller de metoder som använts och hur researcharbetet har genomförts. Tonen har förändrats. Metoderna har förbättrats. Värderingarna har omvärderats. Men än finns det kvar att göra. Jag hoppas att Nils efterträdare förvaltar det goda arbetet väl och att utvecklingen av Uppdrag gransknings arbetsmetoder fortsätter.

3. Underhållningsformatet motverkar samhällsnyttan.
Jag tror att alla grävande reportrar kan hålla med om att de ska bidra till samhällsnytta. Att deras roll handlar i stor utsträckning om att avslöja problem och se till att misstag korrigeras. Från det perspektivet är det viktigt att se att underhållningsformatet går rakt emot samhällsnyttan. Uppdrag gransknings metoder gör att allt färre vill ställa upp på spelregler där det inte finns någon uppsida. Spelregler där du redan i förväg känner att du har stämplats som offer eller till och med som kriminell.

Visst. Metoderna genererar smaskig tv. Men det betyder inte nödvändigtvis att misstag korrigeras. De råd som jag ger till mina kunder hjälper dem att korrigera misstagen snabbare. Där hamnar jag och Uppdrag granskning i motstridiga intressen. Jag vill att min kunder ska gör en grundlig analys för att med facit i hand agera handlingskraftigt och korrigera eventuella fel. Uppdrag granskning hetsar till intervju, helst på en gång, utan att lämna utrymme för vare sig analys eller handlingskraft. Bör inte en granskande journalist vara riktigt nöjd och anse att målet är uppnått om den som granskas faktiskt har rättat till problemet redan innan intervjun ägt rum?

4. Det som uppfattas som brist på öppenhet handlar ofta om mänskliga mekanismer, om organisationens sätt att navigera i Uppdrag gransknings spelregler och bemöta den grävande reporterns vinklar.
All bra krishantering handlar om att ta ett samlat och systematiskt grepp. Om att ringa in faran och minimera skadan på förtroendet och verksamheten. Och det görs bara genom en hållbar strategi som bygger på transparens. Men transparens betyder inte att springa på bollar som försvårar och förhalar krishanteringen. Transparens betyder inte att lägga sig platt för Uppdrag gransknings metoder och spelregler. Och transparens betyder inte att man ska låta paniken och rädslan diktera sitt agerande.

Frågorna som behandlas är ofta mer komplexa än vad journalisten tror. Reportern är ofta mer insatt i den specifika kärnfrågan än den som granskas. Reportern har lagt tid på research, tagit fram underlag och förberett frågor. Själv förväntas du som intervjuperson ge omedelbara svar. Här och nu. Utan att ta reda på fakta. Annars blir du kritiserad för att inte vara öppen. Men den som vill berätta hela sin historia och ge en samlad bild brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter och attackerar med sina frågor. Du misstänkliggörs. Ifrågasätts. Du känner dig som ett offer. Argument som är till din fördel lyfts bort eller tonas ner. Berättelsen vinklas. Allt du säger kan användas till din nackdel. Som krishanterare ser jag ofta hur media för snabbt och för enkelspårigt söker efter en specifik vinkel istället för att försöka förstå helheten och förmedla de komplexa resonemangen. Även de granskande medierna som har all potential att fördjupa sig i frågor och lyfta fram aspekter som kan vara till fördel för den som granskas.

Addera också rädslan för mediedrev. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Vissa förlorar jobbet. Karriärer förstörs. Ångesten tar över. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Resultatet blir förstås att organisationerna måste tänka till och ta fram en strategi för hur man bäst når ut med sina bästa budskap och argument och samtidigt minimera de risker jag beskriver ovan. Det som journalisten uppfattar som brist på transparens och öppenhet kan i själva verket handla om företagens sätt att navigera i journalistikens spelregler. Ett sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel.

I en eskalerande kris är det alltid en balansgång mellan att å ena sidan vara snabb och å andra sidan sätta sig in i frågan för att fatta hållbara beslut. En balansgång mellan att vara tillgänglig och arbeta systematiskt med kärnfrågan för att inte springa på bollar som försvårar och förhalar. En balansgång mellan transparens och sekretess. I många fall är det mer prioriterat att inte stressa upp sig, att inte agera i panik, att göra en grundlig analys för att med facit i hand agera handlingskraftigt. För när allt kommer omkring är det dina konkreta handlingar som väger tyngst. Du kan inte bygga eller skydda ett förtroende baserat på vad du säger, utan på vad du faktiskt gör.

5. Den bästa krishanteringen är den som inte syns. Den som ser till att krisen inte uppstår.
Jag kan bli lika frustrerad som Uppdrag gransknings reportrar när en PR-konsult ger rådet att ta intervjun utomhus vid ett tågspår (för att inte höras) eller upprepa samma sak 1 000 gånger. Papegojmetoden. Eller konsulter som säger “Det blåser över, ligg lågt”. Jag kan inte försvara usla råd som ges av amatörer. Tvärtom bör kommuner och myndigheter dra lärdomar av tidigare inslag i Uppdrag Granskning. De bör lära sig svara rakare på frågor, granska sig själva och korrigera eventuella brister och fel.

Amatörmässiga rådgivare ska inte anlitas. Att de anlitas beror till stor del på dåligt omdöme. Men också en rädsla för den kritik som uppstår när Uppdrag granskning och andra medier skapar rubriker om myndigheter som lägger skattebetalarnas pengar på dyra konsulter. Det finns inget moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när organisationens rykte och trovärdighet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När paniken och rädslan att göra fel tar plats i ledningsrummet. När ägare, kunder, medarbetare och allmänhet förväntar sig transparenta och ärliga svar. Och när media kräver tydliga besked. För revisionsfrågor är det helt naturligt att man tar hjälp av en erfaren revisor. För juridisk konsultation rådfrågar alla seriösa bolag en kunnig jurist. För mediala granskningar bör det vara lika naturligt att rådfråga en erfaren kris- och medierådgivare.

Lämna ett svar

Skrattretande och absurd krishantering av Sjöfartsverket


I gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning gjorde reportrarna ett enastående jobb med att kartlägga hur svenska staten, Sjöfartsverket, i en miljardaffär kringgått lagen om offentlig upphandling för att köpa sju räddningshelikoptrar från den italienska tillverkaren Agusta Westland. Enligt Sjöfartsverkets ställföreträdande generaldirektör var man hela tiden öppen med att det var just Agusta Westlands helikopter man ville ha och att inga steg har tagits för att kringgå lagen om offentlig upphandling.

Men varför behöver en affär, som påstås ske i det öppna, döljas och hemligstämplas? Vilka är skälen till att ledningen för ett statligt verk, som genomför en miljardaffär, tar direktkontakt med den italienska tillverkaren via privata hotmail-adresser? Hur förklarar högt uppsatta statliga tjänstemän att de använt hotmail som den primära kanalen för att få tillskott en viktig upphandling, utan att diarieföra innehållet? Och varför kan inte Sjöfartsverket svara på Uppdrag Gransknings mest grundläggande och väsentliga frågor? Som pricken över i:et spelar Sjöfartsverkets generaldirektör in en video med ett försvarstal där hon med en nedlåtande och förminskande ton talar till det svenska folket och viftar bort alla anklagelser. Skrattretande och absurd – så kan Sjöfartsverkets krishantering summeras.

Jag har tidigare skrivit om paniken och rädslan som tar över när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Om en platt medieretorik och makthavare som undviker tydliga och raka svar. Jag har också skrivit om hur du bäst undviker förtroendekriser. Här kommer en analys av Sjöfartsverkets krishantering:

Hemligstämplar och undanhåller känslig information

Tre gånger tvingas Uppdrag Granskning gå till Kammarrätten när Sjöfartsverket sekretessbelägger avgörande dokument. Och i handlingar som Sjöfartsverket skickade till Näringsdepartementet ströks den känsliga informationen om att det var just Agusta Westlands helikopter man ville ha. Det kan inte tolkas på annat sätt än att det finns något att dölja.

I konversationer som förs via privata hotmail-adresser bifogas ett undertecknat brev från generaldirektören Ann-Cathrine Zetterdahl – ett brev där hon bekräftar att det är AW139 som är den framtida helikoptern för svensk sjöräddning och att man vill gå vidare i affären. Två månader före upphandlingen skickar den italienska tillverkaren Agusta Westland en offert på en miljard kronor till ställföreträdande generaldirektör Noomi Erikssons privata mejladress. Sjöfartsverkets ledning påstår fortfarande att affären genomförts med öppna dörrar, men ändå kan inte Eriksson förklara hur det kommer sig att verket planerar en miljardaffär via privata mejl-adresser eller varför mejlen aldrig diarieförts och dokumenterats tillsammans med annan för affären avgörande information.

Konkurrensverket har nu inlett en utredning för att se om, och i så fall hur, processen har brustit.

Svarar inte på frågor – agerar papegoja på hög nivå

Uppdrag Gransknings reporter Ali Fegan gav helikopterchefen flera chanser att svara på de två grundläggande och väsentliga frågorna: ”Varför är de här specifika skallkraven som ni ställer i upphandlingen så viktiga?” och ”Hade ni bestämt er innan ni offentliggjorde upphandlingen att det var Agusta Westland som ni skulle ha?”

Bland de allvarligaste misstagen man kan göra i en krishantering är att gå in i en intervju med inställningen att inte svara på de mest kritiska frågorna. Helikopterchefen agerade papegoja och undvek till varje pris att ge tydliga besked: ”Vi har gjort en samlad bedömning. Vi har fått hit en helikopter som kan rädda liv och som är optimal för våra skandinaviska extrema förhållanden som närmast kan likna arktiska förhållanden. Jag är väldigt glad över att vi har fått hit den helikoptern som vi ville ha.”

”Det är en enkel ja/nej-fråga: hade ni bestämt er innan upphandlingen offentliggjordes, ja eller nej?”, frågar reportern igen. Samma icke-svar. ”Vi har gjort en samlad bedömning. Vi har fått hit en helikopter som kan rädda liv och som är optimal för våra skandinaviska extrema förhållanden som närmast kan likna arktiska förhållanden. Jag är väldigt glad över att vi har fått hit den helikoptern som vi ville ha.” Vi får alltså inga svar på varför ett statligt verk ställer så specifika krav att man utesluter alla leverantörer förutom Agusta Westland, en leverantör som Sjöfartsverket har besökt 10 gånger i Italien för att få till helikopteraffären.

Förstår inte medielogiken och grunden för framgångsrik krishantering

Det finns några grundläggande regler som företag och myndigheter måste förstå eller ta in hjälp för att lyckas med.

Enkelt uttryckt: Du kommer inte undan kärnfrågan som ställs, hur skicklig och sofistikerad krishantering du än gör. Så lägg inte locket på. Undvik inte kärnfrågan. Du skjuter bara fram det oundvikliga och riskerar då att hamna i en intensivare debatt.

Jag har under den senaste månaden stöttat ett antal aktörer inför inslag i Kalla Fakta. Där har mitt råd varit precis motsatsen: Att gå in med inställningen att bemöta de mest kritiska frågorna som ställs och måste besvaras. Allt annat är direkt fel. Sakfrågan försvinner inte.

Dessutom: Glöm inte att för många är kärnfrågan viktig – här handlar det om en miljardaffär med skattebetalarnas pengar som medel. Så förminska inte debatten genom att vifta bort avgörande pusselbitar. Den bästa metoden för att undvika att bli som en kippande fisk, andlös utan svar, är en hård och granskande budskaps- och medieträning. Att själv, eller med hjälp av utomstående stöd, ställa de absolut värsta frågorna som faktiskt måste besvaras. Papegojmetoden – konsten att upprepa inövade fraser som inte besvarar kärnfrågan i kritiken – hör inte hemma i en hållbar strategi.

Spelar in filmklipp med nedlåtande och förminskande försvarstal

Sjöfartsverkets generaldirektör Ann-Cathrine Zetterdahl spelade in ett filmklipp med ett skrattretande försvarstal där hon viftar bort alla anklagelser. Filmklippet ingick i verkets strategi för att förekomma reportaget. Enligt Resumé publicerade Sjöfartsverket filmklippet på Uppdrag Gransknings Facebook-sida, men raderades snabbt bort av verket efter en timme av hån och kritik.

Att förekomma ett negativt reportage genom att delta i morgonsoffor, publicera debattartiklar, skriva nyheter på egna kanaler eller spela in filmklipp kan vara en bra strategi när du vet att reportaget kommer att vara vinklat på så sätt att du inte får framföra dina bästa budskap och argument. Du får då en chans att ge din version, din bild av det som har hänt och hur det ligger till. Samma strategi kan också vara framgångsrik om du vet med dig att du har gjort fel och vill med dina egna ord be om ursäkt, förklara hur den här situationen kunde uppstå och redovisa en plan för vad som har gjorts och planeras att göras för att rätta till problemet. Så gjorde till exempel Mary Barra, VD för General Motors, i ett filmklipp där hon efter att ha återkallat miljontals bilar från marknaden som resultat av flera dödsolyckor och grova fel i krockkuddarna erkände allvarliga brister, bad om ursäkt för det inträffade och beskrev vilka åtgärder som vidtagits.

Men i Sjöfartsverkets filmklipp saknas de grundläggande elementen. Tvärtom får videon motsatt effekt. Generaldirektören är stel och oberörd. Hon har pluggat in en byråkratisk text, utan känsla. Hon talar till folket, nästan nedlåtande och förminskande. Hon hänvisar till en oberoende granskning som man låtit en advokatbyrå genomföra. En advokatbyrå som enligt Uppdrag Granskning inte fått all avgörande dokumentation kring affären. Och viktigast av allt; generaldirektören bemöter fortfarande inte Uppdrag Gransknings två frågeställningar: ”Varför är de här specifika skallkraven som ni ställer i upphandlingen så viktiga?” och ”Hade ni bestämt er innan ni offentliggjorde upphandlingen att det var Agusta Westland som ni skulle ha?” Istället avslutar hon: ”Viktigaste av allt är ju, som vi alla förstår, att vi nu har modernare och bättre räddningshelikoptrar för att undsätta människor i nödsituation.”

2 svar Följ diskussionen: "[…] transparens och ärligt sätt faktiskt besvarat reporterns svåraste frågor. Tyvärr finns också dålig krishantering – krishantering som genom sin existens inte hjälper, snarare […]..."