Stefan Löfven

Aida Hadzialic, statsråd och gymnasie- och kunskapslyftsminister, meddelade idag på en pressträff att hon avgår efter att ha fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille i blodet. Hadzialics krishantering är föredömlig.  Men hon har, till min förvåning, fått hård kritik för sin avgång.

I Dagens Industri skriver PM Nilsson ”Hon hade inte behövt avgå”. Han fortsätter: ”Hon är ung och en av regeringens få fullt fungerande ministrar, och det måste finnas en gräns även för hur stora konsekvenser en promillegräns ska ha. Är det rimligt att även andra slutar sina arbeten och uppdrag för samma förseelse? Är minsta småsak skäl nog att förstöra humankapital och lovande karriärer?”

I Expressen skriver K-G Bergström ”Löfven och Hadzialic har överreagerat”. Han fortsätter: ”Aida Hadzialic har förvisso visat dåligt omdöme, när hon satt sig vid ratten bara fyra timmar efter att ha druckit två glas vin. Och visst är 0,2 promille rattfylleri enligt svensk lag. Men det är en internationellt sett mycket sträng gräns. Hon startade sin resa i Danmark, där gjorde hon inget olagligt. Där är gränsen 0,5 promille som PM Nilsson på Dagens Industri konstaterat.”

Men 0,2 promille är rattfylleri enligt svensk lag, oavsett hur sträng man tycker att den gränsen är. Det är ingen ”småsak” att bryta mot svensk lag. Att avgå är därför ingen ”överreaktion”. 

Och: Få andra är minister för gymnasieskolan. Få andra representerar allmänheten. I det ansvaret ingår att agera föredömligt. I alla lägen. I medgång och motgång. Ansvar får aldrig bli ett ihåligt löfte.

Aida Hadzialic agerade omdömeslöst när hon satte sig bakom ratten. Men i brinnande kris agerade hon helt rätt, med en föredömlig krishantering.

Jag menar att avgången var rätt beslut, av flera skäl:

• Tar ansvar: ”Lagom” kan aldrig gå hand i hand med handlingskraft. I bra krishantering finns inget utrymme för mellanting. Du kan inte ta avstånd från en handling och samtidigt kompromissa med konsekvenserna. Hadzialic tar ansvar för sina handlingar, och hon gör det föredömligt i en presskonferens där varje mening är välformulerad. Där varje fråga besvaras. PM Nilsson skriver: ”Istället för att lämna in avskedsansökan till statsministern skulle hon ha kunnat berätta om hur lite det krävs för att överskrida gränsen, att hon härmed för all framtid aldrig ska dricka alkohol före bilkörning och göra sig själv till ett gott exempel på den svenska nolltoleransen.” Men det rådet är just en kompromiss. Lite lagom. Hennes trovärdighet hade nått botten om hon argumenterade för hur lite som krävs för att överskrida gränsen. Att vara ångerfull har då ingen som helst betydelse. En ursäkt måste alltid omsättas i en konkret, handlingskraftig åtgärd.

• Undviker mediedrev: Genom att snabbt avgå undviker Hadzialic ett brutalt mediedrev. Hon undviker att bli slaktad i media. Att klamra sig fast hade skapat en omöjlig situation som till slut hade tvingat fram en avgång. K-G Bergström skriver: ”Jag har svårt att se avgången som något annat än överdriven rädsla för mediedrev.” Han fortsätter: ”Som journalist kan man förvisso tycka att det här är ett bra exempel på medias makt. Statsråd avgår till och med innan det blir ett mediedrev. Bara av rädsla för ett sånt. Men jag tycker faktiskt att regeringschefer ska ha modet att uthärda mediedrev. Visst blir det svettigt några dagar, men om inte orsaken till drevet är något allvarligt övertramp, så ska en statsminister ha tillräckligt kurage för att stå emot.” Kurage kan vara att stå emot ett mediedrev, som när utrikesminister Margot Wallström vägrade avgå i samband med den omdömeslösa lägenhetsaffären. Wallström fastslog att hon inte har gjort något fel. Att hon har bevis och vittnen på att allt har gått rätt till. Att hon välkomnar en undersökning. Samtidigt var granskningen befogad, och därmed också mediedrevet. För den som utsätts för ett mediedrev är det fruktansvärt outhärdligt. Jag ser det nästan dagligen i mitt jobb bakom kulisserna. Men efter snart 12 års erfarenhet av förtroendekriser vågar jag påstå att bara tanken på att avgå efter en skandal och lämna sin karriär bakom sig är ännu värre. Jag har tidigare skrivit att bland de absolut svåraste besluten att fatta i en krishantering är beslutet att ta konsekvenserna av sina handlingar. Kurage kan därför också vara att ha modet att se misstag och agera därefter. Hadzialic valde den svåra vägen.

• Underlättar snabb comeback: Genom att på eget initiativ avgå, och inte skylla på sträng lagstiftning, underlättar Hadzialic för sin egen comeback. Hon hyllas idag på Twitter och andra kanaler för sin hantering av det som har hänt. För sin insats i politiken. För sin begåvning. De allra flesta vill se henne tillbaka i politiken och jag är säker att hon genom sin snygga exit kan göra en lika snabb comeback. Att Löfven höll Kaplan i handen var fel, men att låta Hadzialic självmant gå är rätt.

• Skyddar sin politik: Hadzialic blev inte av med jobbet. Hon tvingades inte in i en omöjlig situation där arga röster kräver hennes avgång. Hon gjorde inte en Kaplan eller en Annelie Nordström i Kommunal. Ett mediedrev kan annars rasera personens tidigare framgångar. Plötsligt har det man en gång åstadkommit ingen som helst betydelse. Allt är liksom bortglömt. Men genom att agera rätt i brinnande kris kan man skydda sitt förtroendekapital och de insatser man tidigare gjort. Det underlättar givetvis en snabb comeback.