Sverigedemokraterna

Det vanligaste felet i krishantering är att företag och andra organisationer lägger locket på eller gör sig onåbara. Ofta undviker ledare och makthavare att ta i kärnfrågan och det upplevs då som att de inte tar problemet på största allvar.

Den senaste tiden har vi sett hur bland annat C-ledaren Annie Lööf och Telia Soneras avgående VD Lars Nyberg har undvikit att svara på frågor när en kris blossat upp. Det är ett invant beteende, men det bidrar till att krisen fortsätter att växa i media och i allmänhetens ögon. Den grävande journalistiken och de kritiska rösterna fortsätter så länge det finns något mer att hämta och så länge personer på ledande positioner har något att dölja.

Ett av de viktigaste råden jag brukar ge i krishantering är att våga spela öppet. Erkänn felet om du har gjort fel. Ta redan på vad som har hänt och se till att samma problem inte upprepas. Att köra ner huvudet i sanden är ingen bra strategi.

Men gång på gång ser vi ett misslyckande. Senast ut är Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons krishantering av Aftonbladets avslöjande om Kent Ekeroths inblandning i invandringskritiska och främlingsfientliga hatsajten Avpixlat. Åkesson vägrar svara på frågor och går istället och gömmer sig. ”Det finns ingen som helst anledning att det skulle ses som en partiledarfråga”, skriver Åkessons pressekreterare Linus Bylund i ett sms till DN. Nähe. Det är precis i liknande lägen, i krissituationer, som partiledaren ska visa framfötterna och ta ställning i frågan.

Men att gå och gömma sig tyder på en otroligt besvärlig situation för Åkesson. Att uttala sig och ta ställning i frågan skulle troligen innebära att ge Ekeroth sparken, vilket Åkesson inte vill.

Enligt uppgifterna ska Kent Ekeroth ha mejlat redaktionen på Avpixlat för att påverka innehållet. Trots att han tidigare förnekat någon som helst inblandning i sajtens innehåll. ”Vi har inget med den där hemsidan att göra”, har SD:s pressekreterare Martin Kinnunen tidigare sagt om Avpixlat.

Nu står SD-ledaren där igen. Frågan om nolltolerans mot rasism aktualiseras igen när en riksdagsledamot tros vara inblandad i den främlingsfientliga sajten. ”I vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar.” Det skrev Åkesson i ett öppet brev i höstas.
Det här avslöjandet bör än en gång påminna SD-ledningen om att det inte går att driva ett parti i förnekelse.

Förra året skrev jag ett inlägg om SD:s förnekelse och lögner. Om SD-sympatisörer som stärks än mer i sina politiska val. Om Åkessons utmaning: Å ena sidan vill han skapa förtroende bland en bredare bas av väljare och få gehör för sin nolltolerans. Å andra sidan skulle drastiska förändringar och åtgärder, som att sparka Ekeroth, innebära en stor besvikelse bland riktiga sympatisörer som ser Aftonbladets avslöjande som en hyllning till det partiet egentligen står för.

GÄSTINLÄGG AV ERIK FORS-ANDRÉE.

Det sägs ofta att Sverigedemokraterna har en egen planhalva i svensk politik, med bitvis egna regler. Ändå tar media och de flesta kommentatorer nästan aldrig utgångspunkt i denna planhalva när de analyserar partiet. För att förstå vad som händer i Sverigedemokraterna tror jag att det kan vara nyttigt att se vilken effekt deras agerande får utifrån deras egna motiv och egna planhalva. Så jag tänkte våga mig på ett inlägg, som kanske inte drar de vanliga slutsatserna, om hur partiet skött sig under den senaste veckans kommunikationskris.

Eller vänta… är det verkligen en kommunikationskris?

”Jag är inte rasist men…”

Sverigedemokraternas största väljargrupp – oavsett alla sociodemokrafiska faktorer – tror jag är de som då och då kan börja en mening med ”jag är inte rasist, men…”. De ser sig inte som rasister men de har kännt av att andra ibland kritiserar dem för att vara rasister och de förstår att deras åsikter ibland ger dem fiender. Därför försöker de tona ner sina uttalanden, till exempel genom att helt enkelt poängtera att de inte är rasister.

Det verkar Sverigedemokraterna också ha tagit fasta på i sin egen kommunikationsplan, där man bland annat skriver så här:

”Sverigedemokraternas politik är sällan ’mainstream’ eller politiskt korrekt, och det ska den inte heller vara, men vi får inte tro att vår politik bäst förmedlas med ett språkbruk som mottagaren inte känner igen sig i.”

Kommunikationsplanen tar i stor utsträckning fasta på vad som inte fungerar tillräckligt bra och som man vill förändra inför valet 2014. Genom hela planen görs det tydligt att vad man tycker är en sak, men att hur man uttrycker det måste anpassas så att målgruppen förstår. Det är inte åsikterna som ska förändras, utan sättet att kommunicera.

”Vi vet att ilska och negativa ord aldrig skapar sympatier eller välvillighet. Vi vet att man sällan når fram med ett budskap om man använder begrepp som mottagaren finner främmande eller till och med stötande.”

Problemet med ”babbe” är alltså inte den åsikt som det ger uttryck för. Utan hur den åsikten framförs. Den framförs på ett sätt som mottagaren finner främmande och stötande, istället för att skapa sympatier eller välvillighet.

Jimmie Åkessons brev om nolltolerans bör också ses med denna utgångspunkt. Att partiledningen inte accepterar ”rasister” är ju inte konstigt eftersom ingen av dem själva ser sig som rasister… Det partiet inte accepterar är den sorts rasist som inte kan uttrycka sina åsikter på ett sätt som folk förstår: ”I vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar.”

Starka varumärken bygger på igenkänning

En viktig ingrediens för att bygga ett starkt varumärke är att skapa närhet och igenkänning hos sin målgrupp.

Om man ser den senaste veckans händelser med målgruppen och kommunikationsplanen som utgångspunkt, så har det rent kommunikativt inte alls varit en kris. Det Jimmie Åkesson gjort är ju i själva verket precis det som hans målgrupp gör och precis det som hans kommunikationsplan säger.

Jimmie Åkesson har visat, inte bara i ord utan i handling, att han är som sina viktigaste väljare. Han har visat att Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling såsom företrädare för partiet inte får gå omkring och skrika ”babbe” eftersom det uppfattas fel och skapar fiender. Samtidigt har han (i alla fall än så länge) inte uteslutit dem från partiet – det är ju nämligen okej att ha de åsikter de har, det är bara det att man ska uttrycka det på ett annat sätt. Man är välkommen i partiet om man har de åsikterna, men man kan inte ha höga positioner eller förtroendeuppdrag om man uttrycker åsikterna på ett sätt som uppfattas som främmande eller stötande. Helt i enlighet med kommunikationsplanen.

När Jimmie Åkesson säger att man inte kan ha förtroendeuppdrag när man skriker babbe, men att man ändå får vara kvar i partiet, så säger han i grund och botten samma sak som sina väljare säger varje dag: ”Jag är inte rasist, men…” Han lever varumärket Sverigedemokraterna.

Effekterna av senaste veckans händelser

Det finns förstås en mängd viktiga perspektiv på vad som hänt den senaste veckan. Till exempel splittringen mellan partiledningen och ungdomsförbunden, spänningarna mellan partitoppen och lokalnivån, och inte minst de organisatoriska konsekvenserna av att Jimmie Åkesson förlorar nyckelpersoner i partitoppen (har någon skrivit om det?).

Men rent kommunikativt tror jag att det som händer stärker Jimmie Åkesson som partiledare och stärker Sverigedemokraterna i sin viktigaste målgrupp.

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Men deras kommunikationsplan är tyvärr rätt bra. Vad konsekvenserna av detta blir beror dels på hur Jimmie Åkesson hanterar de andra utmaningarna i partiet. Och dels på alla oss andra, som tycker att man är lika mycket rasist även om man lägger in bortförklaringen ”jag är inte rasist, men…”