TV4

Paolo Robertos krishantering


Paolo Roberto inser att rättssystemets straff för sexköp är mycket mildare än den offentliga skampålens pris. Men i ett helt misslyckat försök att skapa sympati blir den offentliga avrättningen ändå ett faktum. 

Den absoluta majoriteten som blir påkomna med den typen av brott brukar sitta stilla i båten, undvika intervjuer och vägra kommentera i hopp om att inte namnges. Men Paolo Roberto vill snabbt äga sin egen berättelse, rädda det som går att rädda. Under samma natt som han blir tagen på bar gärning i en sexköpsrazzia väljer han att “tala ut”. Dagen efter sitter han i tv-soffan. Han skyller på ett självskadebeteende som han haft länge sen han blev misshandlad som barn. Han svarar tvärsäkert “ja” på frågan “Är det första gången du köper sex?” och har alltså under natten kommit till insikt att han döver hål inom sig genom att köpa en annan människas kropp.  

Skam (inte skuld, utan skam) är den mest obehagliga känslan att bära på. Känslan att vara tagen på bar gärning, dömd, offentligt avrättad, förnedrad framför familj, släkt och vänner. Skam är rädslan att inte (längre) vara älskbar. Den intensivt plågsamma känslan att vara bristfällig och därmed utstött från gemenskapen. Att det gör så ont är medärvt – det gör ont för att det handlar om överlevnad och människans grundläggande behov av acceptans och tillhörighet. Men när det gäller Paolo Roberto ser jag ingen skam i blicken. Ingen sårbarhet. Inget framstår som särskilt trovärdigt. Här finns bara ord staplade på varandra. Här finns inga äkta tecken på ånger eller empati. Bara ett misslyckat skådespeleri. Det säger jag också i en intervju i Resumé.

Tomas Rudin, med en lång karriär inom socialdemokratin och Stockholms arbetarekommun, snattade 2014 en flaska 10-årig whisky på Systembolaget i Farsta. Han betalade för två flaskor alkoholfri dryck, men inte för whiskyn. ”Han valde ut whiskyn. Han gick sedan runt en hylla och satte sig på huk och förde in whiskyn innanför jackan, och under vänstra armen”, sade en väktare. Rudin hävdade själv i polisförhör att det var ”ett misstag” att han inte hade betalat för flaskan. Man kan hävda att Rudin och hans medarbetare i Stockholms arbetarekommun dröjde för länge i sin krishantering. Under flera dagar fanns bara versionen att Rudin varit stressad och ”glömt” att betala. Att det hela var en olyckshändelse. Men tilltron till den förklaringen var låg. 

Men sen kom ett kraftfullt agerande som väckte sympati. Rudin förklarade i en TT-intervju att han varit nykter alkoholist i tio år, men börjat dricka igen under senare tid och att det hade spårat ur. Han sa att han skämdes så för sin alkoholism. I Aftonbladet sade han ”Jag skäms som en hund”, vilket sen kom att citeras flitigt i en mängd medier. Rudin förklarade att han tänkte sjukskriva sig, ta en timeout och lägga in sig för behandling mot sitt alkoholmissbruk. Rudin möttes av en våg av sympati, både från sitt parti och från allmänheten. 

Alla älskar en underdog och den som, på ett trovärdigt sätt, erkänner mänskliga fel och brister.

Tomas Rudins krishantering följer i grunden samma mönster som Gudrun Schymans, när hon i september 1996 i en TV-soffa förklarade att hon var alkoholist och tänkte lägga in sig på ett behandlingshem. Schyman valde SVT:s morgonsoffa eftersom formatet är mjukare och snällare och man tillåts ge sin egen version under lugnare former. Gårdagens TV4-intervju med Paolo Roberto var lika mjuk och snäll. Den kritik som TV4 och Jenny Strömstedt hittills fått är befogad, speciellt med tanke på att TV4 säger sig jobba hårt med värderingar. Och speciellt efter misstagen under #metoo. Jag förväntade mig mycket tuffare frågor, ett ifrågasättande och kritiska följdfrågor på Robertos svar.

Uppdatering: 2 timmar och 8 minuter in i P3 Morgonpasset pratar jag om Paolo Robertos så kallade krishantering och vad han skulle ha gjort istället. Jag pratar om offentliga ursäker och vad krishantering faktiskt handlar om.

Läs gärna mer:

Lämna ett svar

Mediehusens krishantering, tystnadskultur och dubbelmoral


Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, håller varandra om ryggen. Och hur media, som ställer höga krav på andras tillgänglighet, själva går och gömmer sig. Dubbelmoralen.

Det vi inte kan prata om, kan vi heller inte åtgärda. Det är grunden i all bra krishantering. Att utan skygglappar, och utan att hamna i den destruktiva försvarsställningen, göra en förutsättningslös och grundlig analys och ställa de absolut svåraste frågorna. Bra krishantering handlar inte om fina ord, utan om att gå till botten med eventuella problem och osunda beteenden för att kunna åstadkomma faktisk förändring.

Men när TV4 och Aftonbladet krishanterar gäller en annan regel. Tystnadskulturen. Högt uppsatta chefer som skyddar varandra. Som hellre håller varandra om ryggen än skyddar förtroendet för journalistikens roll och ansvar.

TV4 och Aftonbladet har gjort samtliga misstag som jag idag lärde en kommun att undvika i en medieträning för kommunledning och förvaltningschefer. Och ja, frågan kom upp: Hur kommer det sig att två av de största medierna, som sätter spelreglerna för mediedramaturgin, själva agerar så fatalt fel?

I sunda organisationskulturer, som menar allvar med sina värderingar, tas varningsklockor på allvar. Du kan inte både hävda nolltolerans och samtidigt aktivt blunda för uppenbara övergrepp. Du kan inte som ledning och vd under flera års tid både känna till anklagelser om trakasserier och sexuella övergrepp utan att agera, och samtidigt peka på ”ett enskilt rötägg”. Och du kan inte som vd erkänna att delar av ledningen ”blundat för problemen” och på riktigt påstå att du har ett fortsatt förtroende för samma ledning. För då befästs dubbelmoralen. Då befästs vänskapskorruptionen. Att chefer kan fortsätta att aktivt välja att titta åt ett annat håll när en vän gör något han inte borde.

Lämna ett svar