Uppdrag Granskning

Mediedrev – när medierna fungerar som både åklagare och domare


I större utsträckning än tidigare fungerar journalistiken idag som både åklagare och domare. Men domar fälls utan att bevis anses vara något relevant. Mediedrev fungerar som en offentlig skampåle. En offentlig avrättning där liv och karriärer förstörs. Det är oroväckande att mänskliga misstag får oproportionerliga konsekvenser. Oproportionerliga straff. Och det är oroväckande att enskilda individer hängs ut med namn i etablerade medier och råkar illa ut oavsett om personen ifråga är rättsligt dömd eller inte. Stadsteaterns Benny Fredrikssons bortgång är tyvärr ett oerhört tragiskt exempel på det.

Det har gått ett år sedan jag debatterade med Uppdrag granskning och Janne Josefsson i Almedalen. Ett år sedan jag lyfte fram vad som händer med den som granskas – vad som faktiskt händer bakom kulisserna. Vilka konsekvenser Uppdrag gransknings värsta metoder får. Hur reportrar förlöjligar och förnedrar människor i nationell TV, sätter dem i en torktumlare och står och tittar på. Dreven som bidrar till personliga tragedier. Hatet och hoten som uppstår som resultat av hur den som granskas framställs. Den elektroniska lynchmobben som fäller domar.

Igår, den 5:e juli, medverkade jag i Resumés Almedalspanel under rubriken “När medier granskar medier – gäller samma premisser?” Där lyfte jag fram medias hantering av #metoo, fällningarna i Pressens Opinionsnämnd och vilka konsekvenser namnpubliceringar får för de som utsätts för drev. I panelen fanns även Fredrik Virtanen, journalist (tidigare Aftonbladet), Lars Truedson, vd på produktionsbolaget Tredje Statsmakten som bland annat producerar Medierna i P1, och Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet. Ingen av de tillfrågade redaktionella cheferna på de större mediehusen ville ställa upp i panelen.

Mina argument i panelen finns här nere. Samtalet finns i sin helhet här. Resumé har även skrivit om debatten.

Mediehusen saknar självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd

Det är anmärkningsvärt att etablerade medier inte visar större självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd. Expressens Thomas Mattsson försvarar namnpubliceringarna med argumentet att pressetik inte handlar om en exakt vetenskap och att offentliga personer ska tåla granskning. Jag menar att pressetik absolut inte får handla om godtycke och att media inte ska fungera som en offentlig skampåle med offentlig avrättning som affärsidé. Journalister ska inte fälla domar – det är rättssystemets roll.

Mediehusen genomgår en identitetskris där de i jakten efter att hänga offentliga profiler, i jakten efter sensationsrubriker och snabba klick, tappat greppet om sin egen roll och tagit sig friheten att fungera som både åklagare och domare. Det handlar om individer som inte är dömda eller åtalade för brott, men som av medierna behandlas och framställs som kriminella.  

Expressens Thomas Mattsson avslutar sitt försvarstal om namnpubliceringarna med: “Vi kommer förstås att ta del av PON:s resonemang och ödmjukt ta till oss den kritik som riktas”. Det är hyckleri, för i praktiken såg jag varken Mattsson eller någon annan redaktionell chef i Almedalens enda paneldiskussion om fällningarna i Pressens Opinionsnämnd och medias hantering av #metoo. Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, duckar. Och hur media, som ställer höga krav på andras tillgänglighet, själva går och gömmer sig. Dubbelmoralen.

Det är viktigt att medierna granskar medierna. Och det är viktigt att vi har en debatt om medias roll och ansvar. Utan debatt kan vi inte dra lärdomar från tidigare misstag. Och utan lärdomar från tidigare misstag kommer samma misstag att upprepas. Därför är det skrämmande att de redaktionella cheferna på de större mediehusen inte vill diskutera och resonera. Att de lyser med sin frånvaro, både i självkritik och fysisk medverkan i debatten. I Uppdrag gransknings inslag om medias hantering av #metoo var endast Fredric Karén, Svenska Dagbladets chefredaktör och ansvarige utgivare, villig att ställa upp.  

#metoo modet att inte springa medias agenda

Det är viktigt att de som utsätts för sexuella övergrepp får sina fall prövade i rättsliga processer. Det jag är kritisk till är medias hantering. Jag har det senaste halvåret jobbat med offentliga personer, politiker och kommunala chefer som offrats, eller varit på väg att offras, på grund av rädslan för mediedrev om #metoo. I Nyhetsmorgon lyfte jag fram arbetsgivarens mod att inte springa medias agenda. Modet att inte gå för snabbt fram. Det handlar om att tvinga fram modet att granska varje enskild anklagelse.

När media hänvisar till 20 eller 30 anonyma källor är det arbetsgivarens ansvar att gå till botten med varje enskilt påstående, att bestyrka eller falsifiera de generella berättelserna. Under tiden analysen pågår måste det finnas ett mod att säga “Vi dömer ingen ohörd” och “Vi dömer ingen baserat på rykten och generella berättelser”. Om anklagelserna kan bestyrkas, då ska arbetsgivaren agera. Då ska det finnas mekanismer för att stötta de som drabbats.

När drevet redan är igång – när du redan är stämplad som “kriminell” och det inte finns någon uppsida att ställa upp på intervju – behöver du i större utsträckning än tidigare äga din egen berättelse och berätta den på ditt sätt, med egna ord. Och i en kanal eller i ett format där du kan utveckla dina budskap och argument. Det tuffare medieklimatet gör att du annars tenderar att spä på mediedreven och helt omedvetet bidrar till att göra mediedramaturgin än häftigare.

Mediedrev och försvagningen av medierna är två sidor av samma mynt

Det är oroväckande hur försvagningen av medierna påverkar mediedreven. Mindre redaktioner, hårdare konkurrens, snabba publiceringar och jakten efter att vara först spär på drevmentaliteten. Mediekrisen och de alltmer brutala mediedreven är två sidor av samma mynt. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson tror att namnpubliceringarna under #metoo är ett undantag och att allt nu återgått till det normala. Jag håller inte med. Det som hände under #metoo är inget avsteg, utan en intensifiering av den drevmentalitet som under flera års tid trappats upp.

Ibland måste makthavare exponeras. Granskande journalistik har en central roll i ett demokratiskt samhälle. Flera granskningar är berättigade. Men att utkräva ansvar är en sak – att göra förnedringsjournalistik med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Att granska en sakfråga och skildra den från olika vinklar och perspektiv är en sak – att skuldbelägga enskilda individer i syftet att berättiga en granskning är något annat.

Lika viktigt som att granska makthavare är det att ställa sig frågor som: “När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och när kan vi låta bli att sparka på den som redan ligger ner? När kan vi skildra samhällsproblem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?” På Uppdrag gransknings interna seminarium, där jag pratade om den granskades perspektiv, undrade Jan Helin hur jag ser på relationen mellan ökade tittarsiffror och underhållningsinslag. Min reflektion var: Ska Public Service verkligen ägna sig åt förnedrings-tv, oavsett hur mycket det bidrar till ökade tittarsiffror? Ska SVT, med ett uppdrag från staten och en finansiering från svenska folket, förlöjliga individer i journalistikens namn? Jag tycker inte det. Och jag kan inte se att det ligger i SVT:s uppdrag.

Rädslan hämmar organisations- och samhällsutveckling

Att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsjournalistik kan skada enskilda individer för livet. Jag har jobbat med chefer som felaktigt anklagats i samband med #metoo, som hängts ut med namn och lösa spekulationer och som ännu inte återhämtat sig från drevet.

De alltmer brutala mediedreven medför även andra konsekvenser. De skapar en rädsla som hämmar utveckling – som strider mot allt som anses vara långsiktigt hållbart. Rädslan att göra fel blir större än viljan att göra rätt, det vill säga att testa, utveckla och lära sig. Jag tror att vi på sikt, på grund av rädslan för media, kan få svårt att få förtroendevalda, kommunala chefer och andra roller i ledande positioner att ställa upp på spelreglerna. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något – familj, släkt och vänner – är för stor. Vissa förlorar jobbet. Karriärer förstörs. Ångesten tar över. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Offentliga personer ska granskas. Men när medier successivt förflyttas från att sakligt skildra och granska sakfrågor till att alltmer kritisera bristande personlig karaktär, blir priset för högt. Sensations- och förnedringsjournalistiken skapar en rädsla som hämmar samhällsutveckling. Från det perspektivet är det viktigt att se att underhållningsformatet går rakt emot samhällsnyttan.

Uppdatering 3 september: Idag skriver jag en debattartikel på SVT Opinion med rubriken Låt oss prata om medias roll och den offentliga skampålens pris. Lärdomarna från #metoo får inte gå till spillo.

Läs också:

Kommentera

Janne Josefsson vs. Özz Nûjen


När Uppdrag granskning intervjuar Özz Nûjen om att Akilov jobbat svart med att renovera hans sommarhus, tillbakavisar Özz Nûjen bestämt uppgifterna och kallar Janne Josefsson för “creepy gubbe”. Med Özz Nûjens mantra “Jag har inget med det här att göra – varför drar du in mig?” förblir det oklart hur det egentligen ligger till. Och med anklagelsen “Varför vill du svärta ner mitt namn – är det för att det här är ditt sista gig på SVT?” verkar Özz Nûjen för en stund sätta Janne Josefsson lite ur balans.

Det här klippet är oerhört intressant. Vem vinner egentligen debatten?

Özz sätt att gå till angrepp, gör nog att han (med familj) för en stor del av tittarna tappar kraftigt i förtroende. Man landar i slutsatsen att han säkert anlitat svart arbetskraft. Medan en annan grupp tittare sannolikt inte riktigt ser poängen med intervjun. Özz är en rätt folkkär komiker och bitvis är det kanske också det han här försöker använda till sin fördel. Men han lyckas inte. Han sätter sig själv i en helt absurd och löjlig situation.

Att Uppdrag granskning lägger ut det här klippet är intressant ur flera perspektiv. Jag har tidigare både debatterat med, och skrivit om, Uppdrag granskning. Jag har varit kritisk till en del av redaktionens metoder. Men jag har också gett redaktionen beröm för de förbättringar som har gjorts. Att UG-redaktionen publicerar den här intervjun med Özz Nûjen (som också själv filmat intervjun och spridit den som ett sätt att sänka Janne Josefsson) talar för den utveckling som har skett och den transparens som UG förespråkar.

Att som intervjuperson gå till motangrepp i den här typen av granskning är ingen bra strategi. Skyll inte på media och anklaga inte journalisten för häxjakt. Som reporter går det att sitta lugnt i båten medan angreppen pågår och intervjupersonen omedvetet bidrar till att göra mediedramaturgin än häftigare. Motangeppen befäster känslan att det finns något att dölja. Journalisten kan då luta sig tillbaka och bjuda på en show.

Trots den absurda situationen behöll Janne Josefsson till stor del sitt lugn. Men han kom av sig och ställde inte de skarpa frågor som han hade kunnat ställa. Kanske nåt i linje med det här: Om ett företag är misstänkt för skattebrott, tycker du inte att vi ska söka företagets ägare då för en kommentar? Och om en av ägarna inte svarar, ska vi då inte söka nästa? Och är det inte så att vi som allmänhet har rätt att tycka att ägarna bör känna till missförhållanden i företaget, eller i alla fall intressera sig för dem och försöka reda ut dem?

Jag kommer inte ifrån att jag känner att Janne Josefsson tappade bort sig och kunde ha tagit det längre, varit skarpare. Men jag kommer heller inte ifrån det faktum att Özz gör bort sig, kraftigt. I själva verket är intervjun ett resultat av en briljant hantering från Janne Josefssons och UG:s sida.

Läs också:

Kommentera

1 år med Jeanette Fors-Andrée AB


Firar 1 år med Jeanette Fors-Andrée AB och har tagit mig en stund att summera och fira framgångarna – alla de akuta krisuppdrag där kundens agerande här och nu har varit avgörande för att skydda förtroendet, varumärket eller affären. Konstaterar också att jag under det första året (1 mars 2017 till 28 februari 2018) bland annat har:

  • Jobbat med tre av Sveriges absolut största varumärken.
  • Jobbat med fyra av de största börsnoterade bolagen i Norden.
  • Jobbat i uppdrag med kund i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Lettland.
  • Jobbat med ett 10-tal individer som personligen varit i mycket utsatta lägen i samband med bevakning från SVT, DN och Uppdrag granskning. Däribland politiker, vd:ar, verksamhetschefer och högt uppsatta chefer.
  • Genomfört ett 30-tal utbildningar och krisövningar för ledningsgrupper och nyckelpersoner, varav flertalet för offentlig sektor.
  • Debatterat med Janne Josefsson i Almedalen och hållit efterföljande seminarium för Uppdrag gransknings redaktion.

Mediedreven fortsätter att bli allt fler och allt brutalare. I takt med det har också behovet av att arbeta strukturerat med krishantering ökat. Fler av mina kunder förstår vikten av hållbara strategier som förhindrar eller dämpar mediedrev – alltifrån de faktiska åtgärder som måste vidtas, till den samlade berättelsen som måste formuleras.

Ser nu fram emot år 2!

Läs också:

Kommentera

Uppdrag granskning – än finns det kvar att göra


Efter Almedalens debatt med Uppdrag gransknings Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson, blev jag inbjuden till redaktionens UG-seminarium. Ett internt seminarium för redaktionens cirka 40 medarbetare där jag utvecklade och fördjupade min kritik. Närvarande var också Jan Helin, Programdirektör SVT.

Mina budskap till Uppdrag gransknings redaktion, och det mitt föredrag kretsade kring, kan sammanfattas på följande sätt:

1. Att utkräva ansvar är en sak – det gör Uppdrag granskning riktigt bra. Att göra förnedrings-tv med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Granskningar som Telia Sonera och mutskandalen, som 5 år senare leder till att bolagets förre vd åtalas misstänkt för mutbrott. Avslöjandet om Panamahärvan och intervjun med Islands premiärminister Sigmundur David Gunnlaugsson om huruvida han mörkat miljoner i skatteparadis; en konfrontation som ledde till att premiärministern tvingades lämna sin post. Det är granskande journalistik när den är som allra bäst. Eller varför inte veckans senaste avsnitt om Sjöfartsverket och helikopteraffären där Uppdrag granskning två år efter det första inslaget kan visa på fortsatta problem, ett internt missnöje och en organisation som än idag inte kan visa konkreta åtgärder som vidtas för att säkerställa att samma felaktigheter inte uppstår igen.

Granskande medier har en stor makt och har en central roll i ett demokratiskt samhälle för att visa på orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Men lika centralt är det att ställa sig frågor som: “När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och när kan vi låta bli att sparka på den som redan ligger ner? När kan vi skildra samhällsproblem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?”

Det är inte svart eller vitt. Det är inte enkla frågor. Ibland måste granskande medier exponera makthavare. Men det får inte ske med en affärsidé som går ut på att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsjournalistik; en affärsidé som liknar kvällspressens och underhållningsbranschens.

Jan Helin undrade hur jag ser på relationen mellan ökade tittarsiffror och underhållningsinslag. Min reflektion är: Ska Public Service verkligen ägna sig åt förnedrings-tv (oavsett hur mycket det bidrar till ökade tittarsiffror)? Ska SVT, med ett uppdrag från staten och en finansiering från svenska folket, förlöjliga individer i journalistikens namn? Jag tycker inte det. Och jag kan inte se att det ligger i SVT:s uppdrag.

2. Alla som granskas är inte kriminella.
Under UG-seminariet blev det tydligt vilken variation det finns på redaktionen. Alltifrån Janne Josefsson och Nils Hanson som visar självkritik och intresse för att diskutera, till några reportrar som har attityden att alla som granskas och ställer upp på intervju är kriminella. Uttryckligen “kriminella”.

Jag måste erkänna att jag under några sekunder, på plats, kände ett slags hopplöshet inför den attityden. Det är inte bara en osund och skrämmande människosyn. Det är också farligt att granskande journalister med den typen av makt redan i förväg har fällt domar. Det är en sak att skildra problem och oegentligheter. Men det är en helt annan sak att gå in med inställningen att sätta dit alla som granskas för att de är “kriminella”. Så länge den människosynen eller övertygelsen finns, även om det är hos ett fåtal reportrar, tror jag att det också återspeglas negativt i hur den granskade framställs. Det är då inte så konstigt att människor förnedras och behandlas som just “kriminella” istället för att ges möjlighet att framföra sina bästa budskap och argument. Samma reportrar tyckte förstås att mitt yrke inte ska finnas, eftersom jag hjälper “kriminella” att komma undan och tjänar dessutom pengar på det.

Det är en förlust att Nils Hanson slutar som chef och ansvarig utgivare på Uppdrag granskning. Vi har sedan i våras haft väldigt goda samtal. I samtliga samtal har jag känt en djup och genuin vilja att ständigt utveckla och förbättra. Nils ligger bakom UG:s postitiva resa. Jag är en av de som själv har sett en märkbar förändring i metoder och tillvägagångssätt. Idag får till exempel mina kunder manus efter genomförd intervju, vilket ökar chansen att påverka utfallet. I alla fall lite. Och de stegen betyder oerhört mycket för den som granskas. Det finns en större transparens både vad gäller de metoder som använts och hur researcharbetet har genomförts. Tonen har förändrats. Metoderna har förbättrats. Värderingarna har omvärderats. Men än finns det kvar att göra. Jag hoppas att Nils efterträdare förvaltar det goda arbetet väl och att utvecklingen av Uppdrag gransknings arbetsmetoder fortsätter.

3. Underhållningsformatet motverkar samhällsnyttan.
Jag tror att alla grävande reportrar kan hålla med om att de ska bidra till samhällsnytta. Att deras roll handlar i stor utsträckning om att avslöja problem och se till att misstag korrigeras. Från det perspektivet är det viktigt att se att underhållningsformatet går rakt emot samhällsnyttan. Uppdrag gransknings metoder gör att allt färre vill ställa upp på spelregler där det inte finns någon uppsida. Spelregler där du redan i förväg känner att du har stämplats som offer eller till och med som kriminell.

Visst. Metoderna genererar smaskig tv. Men det betyder inte nödvändigtvis att misstag korrigeras. De råd som jag ger till mina kunder hjälper dem att korrigera misstagen snabbare. Där hamnar jag och Uppdrag granskning i motstridiga intressen. Jag vill att min kunder ska gör en grundlig analys för att med facit i hand agera handlingskraftigt och korrigera eventuella fel. Uppdrag granskning hetsar till intervju, helst på en gång, utan att lämna utrymme för vare sig analys eller handlingskraft. Bör inte en granskande journalist vara riktigt nöjd och anse att målet är uppnått om den som granskas faktiskt har rättat till problemet redan innan intervjun ägt rum?

4. Det som uppfattas som brist på öppenhet handlar ofta om mänskliga mekanismer, om organisationens sätt att navigera i Uppdrag gransknings spelregler och bemöta den grävande reporterns vinklar.
All bra krishantering handlar om att ta ett samlat och systematiskt grepp. Om att ringa in faran och minimera skadan på förtroendet och verksamheten. Och det görs bara genom en hållbar strategi som bygger på transparens. Men transparens betyder inte att springa på bollar som försvårar och förhalar krishanteringen. Transparens betyder inte att lägga sig platt för Uppdrag gransknings metoder och spelregler. Och transparens betyder inte att man ska låta paniken och rädslan diktera sitt agerande.

Frågorna som behandlas är ofta mer komplexa än vad journalisten tror. Reportern är ofta mer insatt i den specifika kärnfrågan än den som granskas. Reportern har lagt tid på research, tagit fram underlag och förberett frågor. Själv förväntas du som intervjuperson ge omedelbara svar. Här och nu. Utan att ta reda på fakta. Annars blir du kritiserad för att inte vara öppen. Men den som vill berätta hela sin historia och ge en samlad bild brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter och attackerar med sina frågor. Du misstänkliggörs. Ifrågasätts. Du känner dig som ett offer. Argument som är till din fördel lyfts bort eller tonas ner. Berättelsen vinklas. Allt du säger kan användas till din nackdel. Som krishanterare ser jag ofta hur media för snabbt och för enkelspårigt söker efter en specifik vinkel istället för att försöka förstå helheten och förmedla de komplexa resonemangen. Även de granskande medierna som har all potential att fördjupa sig i frågor och lyfta fram aspekter som kan vara till fördel för den som granskas.

Addera också rädslan för mediedrev. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Vissa förlorar jobbet. Karriärer förstörs. Ångesten tar över. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Resultatet blir förstås att organisationerna måste tänka till och ta fram en strategi för hur man bäst når ut med sina bästa budskap och argument och samtidigt minimera de risker jag beskriver ovan. Det som journalisten uppfattar som brist på transparens och öppenhet kan i själva verket handla om företagens sätt att navigera i journalistikens spelregler. Ett sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel.

I en eskalerande kris är det alltid en balansgång mellan att å ena sidan vara snabb och å andra sidan sätta sig in i frågan för att fatta hållbara beslut. En balansgång mellan att vara tillgänglig och arbeta systematiskt med kärnfrågan för att inte springa på bollar som försvårar och förhalar. En balansgång mellan transparens och sekretess. I många fall är det mer prioriterat att inte stressa upp sig, att inte agera i panik, att göra en grundlig analys för att med facit i hand agera handlingskraftigt. För när allt kommer omkring är det dina konkreta handlingar som väger tyngst. Du kan inte bygga eller skydda ett förtroende baserat på vad du säger, utan på vad du faktiskt gör.

5. Den bästa krishanteringen är den som inte syns. Den som ser till att krisen inte uppstår.
Jag kan bli lika frustrerad som Uppdrag gransknings reportrar när en PR-konsult ger rådet att ta intervjun utomhus vid ett tågspår (för att inte höras) eller upprepa samma sak 1 000 gånger. Papegojmetoden. Eller konsulter som säger “Det blåser över, ligg lågt”. Jag kan inte försvara usla råd som ges av amatörer. Tvärtom bör kommuner och myndigheter dra lärdomar av tidigare inslag i Uppdrag Granskning. De bör lära sig svara rakare på frågor, granska sig själva och korrigera eventuella brister och fel.

Amatörmässiga rådgivare ska inte anlitas. Att de anlitas beror till stor del på dåligt omdöme. Men också en rädsla för den kritik som uppstår när Uppdrag granskning och andra medier skapar rubriker om myndigheter som lägger skattebetalarnas pengar på dyra konsulter. Det finns inget moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när organisationens rykte och trovärdighet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När paniken och rädslan att göra fel tar plats i ledningsrummet. När ägare, kunder, medarbetare och allmänhet förväntar sig transparenta och ärliga svar. Och när media kräver tydliga besked. För revisionsfrågor är det helt naturligt att man tar hjälp av en erfaren revisor. För juridisk konsultation rådfrågar alla seriösa bolag en kunnig jurist. För mediala granskningar bör det vara lika naturligt att rådfråga en erfaren kris- och medierådgivare.

Kommentera

Den som granskas är också människa – Seminarium med Uppdrag granskning


I Almedalen debatterade jag med Uppdrag gransknings grävreportrar Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson. En sammanfattning av debatten med klipp från SVT Play finns här. Det var en nyanserad och bra debatt i Almedalen. En debatt där båda perspektiven fanns representerade. Och där det fanns en vilja att lyssna, förstå och vara självkritisk. Även Uppdrag granskning uppskattade debatten: “Din insats gav verkligen skjuts åt diskussionen. Vi skulle gärna vilja höra mer av din kritik. Den är viktig för oss.” Sedan dess har jag och Nils Hansson, projektledare och ansvarig utgivare för Uppdrag granskning, haft ett givande och öppet samtal om hur vi kan ta debatten vidare.

24 augusti är jag bjuden till Göteborg för att hålla ett föredrag och delta i en workshop med UG-redaktionens 40 medarbetare. De vill höra mer om “offrets” perspektiv (deras terminologi), en fördjupning av de argument jag lyfte i Almedalen. Jag kallar det för “den som granskas är också människa”. Inte ett offer, även om det är så den granskade framställs. Även den som granskas bör ges möjlighet att ge sina bästa budskap och argument, och inte i förväg stämplas som syndabock. Jag hoppas och tror att det blir ytterligare en givande diskussion, för alla parter.

I mitt föredrag ska jag fokusera på Uppdrag gransknings metoder och vilka konsekvenser de får. Hur Uppdrag gransknings reportrar förlöjligar och förnedrar människor i nationell TV, sätter dem i en torktumlare och står och tittar på. Den offentliga avrättningen. Karriärer som förstörs. Dreven som bidrar till personliga tragedier. Den elektroniska lynchmobben som fäller domar. Hatet och hoten som uppstår som resultat av hur den som granskas framställs. Familjer som lever i oro veckor efter att inslaget har sänts. Jag ska också prata om en verklighet som är mycket mer komplex än vad de allra flesta tror. Situationer och verksamhetsbeslut som inte kan beskrivas i svart eller vitt, men som ändå vinklas på ett sätt som drastiskt påverkar organisationens förtroende och rykte.

Jag kommer att fokusera på de mänskliga försvarsmekanismerna. Vad som händer när mina kunder kontaktas av Uppdrag granskning. Paniken och rädslan. Hur lätt det är att agera fel när man blir överrumplad. Hur det känns att bli belägrad i sitt eget hem när TV-teamet står utanför bostaden och utkräver svar istället för att godta argument som “Vi behöver tid att förbereda oss”, “Jag behöver ta det här internt först” eller “Låt oss boka in en intervju om två, tre veckor”. Ångesten. Chocken och förnekelsen som de allra flesta av oss drabbas av när vi hamnar i situationer som vi inte har kapacitet nog att hantera just nu. De mänskliga skyddsmekanismerna som gör att vi vill gömma oss en stund och hålla verkligheten långt borta. Och ja; känslan att inte vilja framställas som offer. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Varför ställa upp på spelregler där det inte finns någon uppsida?

Granskande medier utgör en central roll i ett demokratiskt samhälle. Flera av Uppdrag gransknings inslag avslöjar orättvisor och oegentligheter som annars inte hade kommit fram. Den som granskas bör med andra ord ha den största respekt för allvaret i situationen och lägga stor vikt vid att själv sätta sig in i frågan, ta fram fakta, analysera läget och förbereda budskap och argument. Be om ursäkt om du eller din verksamhet att gjort något fel och tala om vilka åtgärder som vidtagits för att rätta till problemet. Gå in med inställningen att besvara de absolut svåraste frågorna. Men förnedring och rädslor kommer aldrig leda till öppenhet eller bidra till samhällsnytta. Viljan att göra rätt måste övervinna rädslan att göra fel för att ständigt utveckla och förbättra verksamheten. Viljan att fatta krismedvetna och hållbara beslut måste vara starkare än rädslan att misslyckas.

Hör gärna av dig och berätta om dina erfarenheter

Jag pratar aldrig om mina kunder. Jag namnger ingen. Jag pratar inte om specifika fall. Och jag går aldrig in på detaljer. Det här seminariet är inget undantag. Däremot kommer jag att prata i generella drag, beskriva mina samlade erfarenheter av krishantering och medieträning i samband med att Uppdrag granskning knackar på dörren. Det jag själv ser. Vilka effekter Uppdrag gransknings metoder får.

Direkt efter debatten i Almedalen blev jag kontaktad av myndigheter, företagsledare, personer som kände igen sig i min beskrivning och ville ge sin bild av hur de blivit behandlade och vilka konsekvenser Uppdrag gransknings metoder har medfört. Vill du också göra det? Skriv i så fall ett mejl till mig och berätta. Självklart kommer du att vara anonym. Uppdrag granskning har bjudit in mig just för att höra mer om hur den granskade organisationen eller personen har upplevt processen och vad som händer på det mänskliga planet. Min förhoppning är att vi ser fler debatter av den här typen. Debatter som berikar båda parter. Som skapar förståelse för varandras uppdrag och roller.

4 svar Följ diskussionen: "Yes, tack för att du tipsar här Gustav!..."

Vem har mest makt? Jag debatterar med Janne Josefsson och Uppdrag Granskning


Jag debatterade med Uppdrag Gransknings grävreportrar Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis på SVT-scenen i Almedalen. Vem sätter agendan? PR-konsulten eller journalisten? Uppdrag Gransknings utgångspunkt är att PR-konsulter ger kontraproduktiva råd och att medietränare lär sina uppdragsgivare att ducka och ljuga.

Jag involveras ofta i komplex krishantering och medietränar företagsledare och chefer i samband med mediala granskningar, bland annat när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Medieträning fungerar inte såsom Uppdrag Granskning konstant påstår. Det är en del av Uppdrag Gransknings affärsidé att kritisera och förlöjliga medieträning. Det “underhållande” skådespeleriet som inledde debatten (men som inte finns med i klippet nedan) befäster just det.

Jag har tidigare beskrivit hur paniken och rädslan tar över när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Hur paniken och rädslan gör att man agerar fel. Jag har också skrivit om en verklighet som är mer komplex än att rymmas i en pressad intervju och vad som händer bakom kulisserna: känslan att inte ha någon kontroll över situationen, risken att bli missuppfattad, rädslan för mediedrev, rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Vissa förlorar jobbet och lever med ångest och hot flera månader framåt. Uppdrag Granskning bjuder in till skratt i Almedalen och gör sig lustiga över de situationerna. Men jag menar att den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Genom att förlöjliga och göra underhållning av den typen av problem förstärker Uppdrag Granskning bilden av sig själva; nämligen att de driver sin tes hela vägen, vinklar, fäller domar utan att bevis eller argument anses vara något relevant, förnedrar VD:ar och chefer, avsätter politiker, skapar en rädsla i organisationer och bidrar till ett samhälle där vi till slut inte tillåter mänskliga misstag. Uppdrag Gransknings affärsidé triggar igång drev som förstör karriärer och bidrar till den elektroniska lynchmobben i sociala medier. Hatet. Hoten som talespersonerna och deras familjer blir utsatta för. Jag vet att många ställer sig frågan “Varför ska vi ställa upp på det här spelet?”

Granskande medier har en stor makt och en central roll i ett demokratiskt samhälle för att visa på orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Men den farligaste typen av makthavare är den som inte medger sin makt. Uppdrag Granskning gömmer sig bakom en roll med metoder som kan liknas vid en medeltida giljotin som avrättar människor i nationell media, påverkar karriärer, sätter chefer i en fruktansvärd torktumlare och förnedrar dem inför släkt och vänner.

Jag är glad att debatten med Uppdrag Granskning blev nyanserad och att båda perspektiven fanns representerade. Det var en bra och nyttig debatt att ha. Det finns bra och dålig journalistik, precis som det finns bra och dålig medieträning. Och Janne Josefsson är självkritisk. Han medger stora risker med sättet på vilket de arbetar. Han medger att Uppdrag Granskning har maktmedel att förlöjliga och kränka människor och att han, tillsammans med kollegorna, i vissa reportage går för långt. Att det finns en tendens att nita istället för att förstå svårigheterna bakom. Att deras metoder som många gånger slutar med offentlig avrättning också gör att folk inte ställer upp. Samtidigt säger Karin Mattisson, som modererade debatten, att Uppdrag Granskning gärna vill ha förberedda talespersoner, vilket inte alls stämmer. Det ingår i konceptet att överrumpla för att den som medverkar ska, i panik, bidra till en än häftigare dramaturgi.

Så vem har mest makt? Både journalisten och PR-konsulten har makt; precis som både åklagaren och advokaten har makt. Det är två sidor av samma mynt. I mina medieträningar hjälper jag kunden att navigera i journalistikens spelregler, hitta sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel, att sätta en hållbar strategi istället för att springa på bollar som försvårar krishanteringen. Och det betyder enormt mycket för den som granskas. För i slutänden handlar det om att ringa in faran och minimera skadan. Det handlar om att undvika en förtroendekris. Och det görs bara genom hållbara strategier. Jag förklarar hur man bäst svarar på frågorna, hur man ger sina bästa budskap och argument, hur man bäst ber om ursäkt om misstag har begåtts, hur man respekterar media istället för att anklaga journalister för häxjakt. De som jag medietränar har med andra ord en chans.

Ett kortare klipp finns här. Där ger jag några medskick till Uppdrag Gransknings redaktion. Per Schlingmann resonerar också snyggt kring medias makt och vem som sätter agendan.

1 svar Följ diskussionen: "[…] med Uppdrag gransknings grävreportrar Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson. En sammanfattning av debatten med klipp från SVT Play finns här. Det var en nyanserad och bra debatt i Almedalen. En debatt där båda perspektiven..."

Om krishantering och Uppdrag Granskning i Medierna P1


Lyssna på Medierna i P1 där jag medverkar om varför bra krishantering behövs när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Vad är bra krishantering? Vad är dålig krishantering? Och varför behöver företag och offentliga myndigheter medietränas när Uppdrag Granskning ringer? Läs också mitt blogginlägg: När Uppdrag Granskning knackar på dörren tar paniken och rädslan över.

Krishantering Uppdrag Granskning

Kommentera

När Uppdrag Granskning knackar på dörren tar paniken och rädslan över


– ”Hej. SVT, Uppdrag Granskning. Vi sökte Frank.”
– ”Frank är inte här.”
– “Eh, jo. Han gick precis in genom dörren.”

Just den situationen är tagen ur gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning och speglar hur många agerar när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Man agerar i panik och rädsla. Den paniken är också ett tecken på dålig eller total avsaknad av krishantering. Bra krishantering däremot förbereder den granskade så att han eller hon kan gå in med inställningen att besvara de mest kritiska frågorna och med egna ord förklara och ge sina bästa argument. Visa förståelse för kritiken. Ge tydliga besked. Be om ursäkt om du eller din verksamhet att gjort något fel och tala om vilka åtgärder som vidtagits för att rätta till problemet. Det är alltid mina grundläggande råd. Med ett utifrånperspektiv kan en erfaren krishanterare hjälpa dig ta ett systematiskt grepp om det som händer.

Det är ett farligt och tyvärr vanligt misstag att tro att granskningar och avslöjanden går att vifta bort genom att vänta ut stormen. Men du hinner aldrig ikapp en storm. När drevet väl går är du skyldig tills du har bevisat motsatsen – det är den krassa verkligheten. Den krassa verkligheten är också att Uppdrag Granskning och Kalla Fakta för det mesta är mer insatta i kärnfrågan än vad du själv är. De har väldigt skickliga team och lägger enormt mycket tid på research. Fakta samlas in grundligt innan redaktionen bestämmer sig för om det överhuvudtaget är värt att gå vidare och producera ett inslag. Jag har medietränat företag som granskats i 8 månader innan inslaget sänts. Den som granskas bör med andra ord ha den största respekt för allvaret i situationen och lägga stor vikt vid att själv sätta sig in i frågan istället för att hamna i en destruktiv försvarsställning och skylla på media.

Lyssna på Medierna i P1 där jag medverkar om varför bra krishantering behövs när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Vad är bra krishantering? Vad är dålig krishantering? Och varför behöver företag och offentliga myndigheter medietränas när Uppdrag Granskning ringer? Mina tankar finns också utvecklade här nere.

Jag har tidigare i Medierna P1  pratat om makthavarintervjuer och varför det ofta blir så fel. Jag har beskrivit strutsmetoden som ett mänskligt naturligt beteende – en mänsklig försvarsmekanism som måste brytas. Jag har också medverkat i P1-Morgon om krishantering inom storbolag och toppdirektörer som tappar fotfäste och förlorar självinsikt. Jag har skrivit om osunda företagskulturer, hur du bäst undviker förtroendekriser och krishanterarens roll när Uppdrag Granskning kommer.

Uppdrag Granskning – Varför behövs krishantering?

Ansvariga personer som i panik raderar bort information. Som döljer problem och ljuger rakt in i kameran. Som av besinningslös skräck fattar beslut om journalistfri zon för att hålla Uppdrag Gransknings reportrar borta och under skarp intervju sitter stumma och paralyserade utan tydliga besked, med ångest som hamrar i bröstet och blanka famlande ögonen.

När drevet går är viljan att bara försvinna så överhängande. Samtidigt är strutsmetoden en av de absolut farligaste misstagen man kan begå, för du hinner aldrig ikapp stormen. Du hamnar i en destruktiv försvarsställning som inte kan uppfattas på annat sätt än att du har gjort fel.

Ofta beror de värsta reaktionerna på överraskningseffekten och chocken i att plötsligt bli angripen – den mänskliga försvarsmekanismen gör att du agerar fatalt fel när journalister granskar dig i sömmarna, även om misstag inte har begåtts. Av reportern på Medierna i P1 fick jag en bra fråga: ”Du säger ’angripen’ – är inte det ett starkt ord?” Jo, det är ett starkt ord, men det är också så den som granskas känner. Jag har blivit uppringd av personer som blivit belägrade i sina egna hem, fångar i sina egna bostäder – det är så de har känt – medan Kalla Faktas eller Uppdrag Gransknings reporter har stått utanför och väntat på att de ska komma ut.

Jag ser det ofta i mitt praktiska arbete med företagsledare och bolag som behöver akut krishantering och rådgivning: paniken och ångesten, rädslan för att göra fel, reptilhjärnan som gör att du inte kan tänka klart. Hur du mest av allt vill fly. Känslan att inte ha kontroll över vare sig situationen eller resultatet. Rädslan för att säga fel saker som du inte kan ta tillbaka. Rädslan för att förlora ditt anseende inför alla som betyder något för dig. Släkt och vänner. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.

Just därför behövs en extern krishanterare som kan hjälpa dig att systematiskt och strukturerat arbeta med kärnfrågan som ställs, istället för att agera i panik.

Någon med ett utifrånperspektiv som vågar vara brutalt ärlig, ifrågasätta beslut och beteenden och uttrycka obehagliga sanningar. Någon med lång praktisk erfarenhet av så komplexa processer som krishantering och som vet hur mediedramaturgin fungerar.

Det finns inget moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när organisationens rykte och trovärdighet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När paniken och rädslan för att göra fel tar plats i ledningsrummet och krishanteringen kan avgöra framtiden. När ägare, kunder, konsumenter, medarbetare och allmänhet förväntar sig transparenta och ärliga svar. Och när media kräver tydliga besked. För revisionsfrågor är det helt naturligt att man tar hjälp av en erfaren revisor. För juridisk konsultation rådfrågar alla seriösa bolag en kunnig jurist. För mediala granskningar bör det vara lika naturligt att rådfråga en erfaren kris- och medierådgivare.

Den bästa krishanteringen är den som inte syns – den som ser till att krisen inte uppstår. Jag har varit med om intervjuer som inte sänts eller skriftliga svar som inte lett till intervju framför kamera. Och har en intervju genomförts så har det inte blivit en kritisk story. Just för att företaget har lämnat tydliga besked och förklaringar. Och just för att talespersonen har varit så bra medietränad och på ett transparens och ärligt sätt faktiskt besvarat reporterns svåraste frågor. Tyvärr finns också dålig krishantering – dålig krishantering som genom sin existens inte hjälper, snarare stjälper.

10 svar Följ diskussionen: "[…] mänskliga försvarsmekanismerna. Vad som händer när mina kunder kontaktas av Uppdrag granskning. Paniken och rädslan. Hur lätt det är att agera fel när man blir överrumplad. Hur det känns att bli belägrad i […]..."

Uppdrag Granskning och krishanterarens roll


Häromdagen skrev Uppdrag Gransknings reporter Joakim Lamotte så här på Twitter: ”Att ta råd från Paul Ronge (som medietränade Grums företrädare inför UG-inslaget) är som att anlita Leif Silbersky. Det gör bara den som är skyldig. Dessutom pengarna i sjön.”

Jag har skrivit om varför bra krishantering behövs när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Om paniken och rädslan som tar över istället för att systematiskt och strukturerat hantera kärnfrågan som ställs.

Det finns inget moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när organisationens rykte och trovärdighet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När kunder, konsumenter, medarbetare och allmänhet förväntar sig transparenta och ärliga svar. Och när media, inklusive Lamotte själv, kräver tydliga besked. Jag brukar själv likna min roll vid en advokats, men med den stora skillnaden att jag som krishanterare alltid arbetar bakom kulisserna. Och inte för att lära företag dölja sanningen och sopa problemen under mattan. Min roll är tvärtom att lära företag att med sanningen som bas analysera, hantera och agera, och ta fram hållbara strategier med tydliga budskap och argument. Min roll är att skydda företagens förtroendekapital.

Min roll som anställd krishanterare på Livsmedelsföretagen skapades som ett direkt resultat av hästköttskandalen. Mätningar visade ett kraftigt dalande förtroende. Som Sveriges fjärde största industri, och med produkter som absolut alla har en relation till, blir förtroendefrågan avgörande. Som en del i det arbetet fattade Livsmedelsföretagens styrelse ett aktivt beslut: Min uppgift är att stötta industrin med akut krishantering, medierådgivning och strategier för mediehantering. Det är ett direkt strategiskt stöd till enskilda ledningsgrupper och krisgrupper. Större delen av min tid är på resande fot för akuta utryckningar. Men även för att utbilda ledningsgrupper och ibland också deras styrelser. Den approach jag alltid förespråkar – transparens och handlingskraft – finns nu som vägledande riktlinjer för hela den svenska livsmedelsindustrin. Livsmedelsföretagens styrelse har antagit riktlinjerna och nästa vecka skickas de ut till branschen och publiceras öppet på webben.

Livsmedelsföretagen är inte bara den första branschorganisationen som inrättar en specifik tjänst för kris- och mediehantering för sina medlemmar – Livsmedelsföretagen är också den första branschorganisationen som medvetet tar fram en standard för hur en industri bör bedriva kris- och mediefrågor. Inte för att dölja något. Utan för att förtroendefrågan tas på fullt allvar. Den bild medierna och därmed allmänheten har av livsmedelsindustrin är resultatet av både det vi gör och det vi säger. Hur vi hanterar matlarm och bemöter journalister är viktigt för hur branschen och de enskilda företagen syns i media och uppfattas av andra.

1 svar Följ diskussionen: "[…] – en mänsklig försvarsmekanism. Jag har också tidigare skrivit om Uppdrag Granskning och krishanterarens roll och hur du bäst undviker […]..."

Krisexpert – Blandade pressklipp


Vilka misstag gjorde Svenska Akademien i sin krishantering och den självförvållade förtroendekrisen? Vilka fundamentala misstag gjorde SCA och Industrivärdens Sverker Martin-Löf i sin krishantering efter avslöjandena om överdådig företagskultur? Kunde förtroendekrisen räddas genom bättre mediehantering? Vilken skada orsakade Lars Nyberg, avgående vd för Telia Sonera, genom sin tystnad under mutskandalen? Hur kommer det sig att storbolag begår de klassiska misstagen? Hur hanterar man mediedrev och vad innebär mediedreven för de som drabbas? Vilka är krishanteringens framgångsfaktorer och hur ska bra kriskommunikation utformas? Som krisexpert intervjuas jag ofta i media om hur företag och makthavare sköter sin kris- och mediehantering. Här följer några av mina expertutlåtanden:

I TV4 Nyheterna om Svenska Akademiens krishantering.

I TV4 Nyheterna om Svenska Akademiens krishantering.

I TV4:s Nyhetsmorgon om Transportstyrelsens förtroendekris och regeringskrisen.

Debatt med Uppdrag Gransknings Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis på SVT-scenen i Almedalen 2017.

Debatt med Uppdrag Gransknings Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis på SVT-scenen i Almedalen 2017.

I en debatt om mediedrev i samband med #metoo och vilka konsekvenser det får för de som drabbas. I panelen fanns även Fredrik Virtanen, journalist (tidigare Aftonbladet), Lars Truedson, vd på produktionsbolaget Tredje Statsmakten som bland annat producerar Medierna i P1, och Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet.

I TV4:s Nyhetsmorgon om företagens och företagsledarnas hantering av #metoo.

I SVT:s Gomorron Sverige om Transportstyrelsens krishantering och regeringskrisen.

Jag skriver en debattartikel på SVT Opinion med rubriken “Låt oss prata om medias roll och den offentliga skampålens pris”.

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

 

Krishantering Uppdrag Granskning

Lyssna på Medierna i P1 där jag medverkar om varför extern krishanterare och medietränare behövs när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Och vad är bra och dålig krishantering?

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Kriskommunikationsexpert Jeanette Fors-Andrée i Medierna P1

Jag medverkar i Medierna P1 om makthavarintervjuer och pratar om vad som händer bakom kulisserna i en medieträning. Jag pratar också om varför bra medieträning behövs och hur det kommer sig att dåliga strategier såsom papegojmetoden så ofta används inom politiken.

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Krishanteringsexpert

 

P1 Debatt om kungahuset

Lyssna på P1 Debatt där jag medverkar och pratar om kungahusets mediestrategi och PR-värde.

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Krisexpert

 

PR-expert

Intervjuas i Svensk Damtidning om kungahusets mediestrategi och ger exempel på framgångsrik mediehantering.

 

Krisexpert

 

Krisexperten Jeanette Fors-Andrée

 

Jeanette Fors-Andrée, krisexpert

 

PR-expert

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Jeanette Fors-Andrée

 

Krishanterare Jeanette Fors-Andrée

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Kriskonsult

 

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Krisexpert Jeanette Fors-Andrée

 

Krisexpert

 

Kommentera