Swedbanks tidigare VD Birgitte Bonnesen döms för grovt svindleri till fängelse i ett år och tre månader, meddelade Svea hovrätt igår. I hovrättens dom framgår att det är två intervjuer med Svenska Dagbladet och TT som gjordes i samband med att Swedbank presenterade sin rapport för det tredje kvartalet 2018, som avgjorde den fällande domen. ”Ja. Vi hittade ingenting. Vi har gått igenom alla kunder som var med i mediernas rapportering om Danske Bank och ingen av dem är, eller har varit, kunder i Swedbank. Inte en enda”, hade Bonnesen svarat på den direkta frågan om vad banken hade hittat efter att ha gått igenom transaktioner med Danske Bank.
Efter att SVT:s Uppdrag granskning 2019 avslöjat att Swedbank kan ha använts för penningtvätt i Baltikum fick Bonnesen sparken. 2022 åtalades hon för att ha spridit vilseledande uppgifter om Swedbanks åtgärder mot penningtvätt i Estland.
Det är på många sätt en historisk dom som presenterades under gårdagen. Inte minst för börsbolagen.
Betyder domen att börsbolag ska ducka mediala granskningar och undvika att uttala sig?
Självklart inte.
Tvärtom betyder domen att du behöver vara ännu mer beredd på att bli granskad och veta hur du ska bete dig för att undvika att kriser och publiceringar utvecklas till regelrätta skandaler. Johan Wendel skriver i Dagens industri: “Självfallet lär kommunikationskonsulter och presschefer säga att denna dom inte påverkar bolagets kommunikation. Något annat besked från dessa aktörer skulle nämligen vara ett tyst medgivande om att man ibland glider på sanningen.”
Jag arbetar brett med alltifrån en fjärdedel av bolagen på OMX S30 (där de trettio största bolagen på Stockholmsbörsen ingår) till det mindre nystartade techföretaget. Jag lotsar dagligen organisationer genom förtroendekriser med målet att snabbt ringa in faran och begränsa skadan. Jag vågar påstå att det är Swedbanks krishantering, eller totala brist på krishantering, som orsakade de allvarligaste konsekvenserna. Jag vågar också påstå att framgångsrik krishantering och medieträning inte går ut på att lära företagsledare att dölja eller förvränga sanningen. Tvärtom handlar det om att hjälpa ledningen och/eller styrelsen att skydda bolagets förtroendekapital. Det görs inte genom att “ibland glider på sanningen”.
På bara ett år rasade Swedbanks anseende från 34 till 7 på Kantar Sifos anseendeindex. Det är ett svindlande tapp som varje börs-VD vill undvika. Samma dag som UG:s avslöjande kom sjönk Swedbanks aktie med drygt 13 procent. Dagen efter föll aktien ytterligare 9,3 procent. Lärdomen som jag hoppas att varje börsbolag tar med sig är att det ofta inte är avslöjandet eller händelsen i sig som skapar förtroendekrisen, utan snarare hur du hanterar situationen du står inför.
Det är för det mesta din krishantering, eller brist på krishantering, som skapar de allvarligaste reaktionerna. Och så länge du inte hanterar sakfrågan, eskalerar förtroendekrisen. Din krishantering har med andra ord en avgörande betydelse för hur litet eller stort förtroendegapet blir. Därför är det oerhört viktigt att snabbt ringa in faran och genom medvetna strategier begränsa skadan.
En anna lärdom är förstås: Ljug aldrig. Du behöver inte säga hela sanningen, men det du säger ska vara sant. Det är en av mina viktigaste tumregler. Det finns mycket ett börsbolag inte kan eller vill prata om. Sekretess och konfidentialitet ska respekteras. Men det finns samtidigt mycket en företagsledare kan och bör prata om och framför allt göra för att förtjäna ett förtroende.
I november sände Uppdrag granskning inslaget “Intervju – nej tack!” där ansvarig utgivare Axel Björklund uttrycker sin oro över att fler av de som granskas väljer att inte ställa upp på intervju. Det är en utveckling som till viss del bekymrar även mig. En fri och oberoende journalistik är en hörnpelare i vår demokrati. Den grävande journalistiken blottlägger missförhållanden, orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Granskningar som Swedbank och misstänkta penningtvättsaffärer i Baltikum, Telia Sonera och mutskandalen, avslöjandet om Panamahärvan och intervjun med Islands premiärminister Sigmundur David Gunnlaugsson om huruvida han mörkat miljoner i skatteparadis – en konfrontation som ledde till att premiärministern tvingades lämna sin post – är granskande journalistik när den är som bäst.
Den granskande journalistiken behövs. Nu mer än någonsin. När ansvarig utgivare Axel Björklund under ett helt program utger sig för att reflektera kring varför makthavare avböjer intervju och vilket ansvar UG-redationen själv bär, förväntade jag mig därför en insiktsfull självrannsakan, en djupgående analys av de ohederliga metoder som avskräcker och vad han som ansvarig utgivare ska göra för att förmå fler makthavare och företagsledare att ställa upp på ansvarsintervjuer. Men de nyfikna frågorna och de insiktsfulla svaren uteblir. Ingen självinsikt om den bitvis självförvållade utvecklingen. Närgående frågeställningar som UG:s reportrar brukar förvänta sig att andra ska svara på, ställs inte. Programmet faller helt platt. Dubbelmoralen är så uppenbar. Det är skrämmande hur en grävande redaktion som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, behandlar centrala frågor så lättvindigt. Mats Olin på Näringslivets medieinstitut poängterar också hur Axel Björklund, som alltså tycker att det är problematiskt att makthavare inte ställer upp på intervju, själv avböjde att låta sig intervjuas i samband med hård kritik mot programmet.
Det enda Axel Björklund gör är att befästa det jag sa till Janne Josefsson i en debatt 2017: att Uppdrag granskning, i jakten efter ett underhållningsvärde och det stora scoopet, gömmer sig bakom sin granskande roll och använder sin centrala funktion i en fungerande demokrati som argument och svepskäl för att döma människor till offentlig skam. Det är en affärsidé som UG gärna beskriver som “avslöjande av sanningen”.
Axel Björklund, här kommer lite hjälp på vägen inför framtida, och förhoppningsvis seriösa, debatter om ert eget ansvar i frågan:
Den som granskas ges inte en ärlig chans
Avslöjande reportrar hävdar gärna att de vill ge den granskade en ärlig chans att ge sina bästa budskap och argument. Axel Björklund säger att UG vill ge makthavare och företagsledare chansen att “framföra sitt försvar”. Men det stämmer inte alltid i praktiken. Det säger jag av lång erfarenhet av mediala granskningar, ofta när Uppdrag granskning utkräver ansvar från mina uppdragsgivare. Faktum är att den grävande journalistiken bygger sin dramaturgiska iscensättning på överraskningsmomentet. Dokument som kastas fram i sittande intervju. Uppgifter som man förväntas kommentera framför rullande kamera. När mina uppdragsgivare explicit ber om de dokument som journalisten hänvisar till innan intervjun genomförs, vägrar redaktionen dela med sig av det materialet. I bästa fall får man fragment av det material som intervjun ska handla om. Den som granskas får med andra ord ingen ärlig chans att i lugn och ro titta på underlaget för att ge en så samlad bild som möjligt. Och den som vill berätta hela sin historia och ge sina bästa argument brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter med sina frågor. Man misstänkliggörs. Ifrågasätts.
Och viktigast av allt: När Uppdrag granskning hör av sig till den granskade, har redaktionen redan bildat sig en uppfattning. Vinkeln är redan satt. Redaktionen har under flera månaders tid arbetat med research, stora delar av inslaget är färdigt. Den sista pusselbiten i programmet är den ansvarsutkrävande intervjun som ska förstärka den dramaturgiska iscensättningen. Och ofta vill redaktionen genomföra denna intervju inom en vecka, strax innan programmet ska redigeras för sändning. Det är ohederligt.
Det betyder att de faktorer som bekräftar journalistens tes förstärks och får större utrymme, och att det som motsäger tesen dämpas eller uteblir. En central del av den journalistiska processen och dess dramaturgiska iscensättning är att, genom olika metoder, befästa den skurkroll som den granskade har blivit tilldelad. Det är med andra ord inte så enkelt som att bara säga som det är.
Den som granskas behandlas som kriminell
År 2017 blev jag inbjuden att debattera med Uppdrag granskningsJanne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson på SVT-scenen i Almedalen. Debatten fick genomslag och responsen som både jag och SVT fick var oerhört positiv. Debatten blev så uppskattad att jag, samma år, blev inbjuden till Uppdrag gransknings redaktion på ett internt seminarium. Du kan läsa mer om det här. För redaktionens cirka 40 medarbetare fördjupade jag mina argument. Det är positivt och viktigt att vi kan prata om de här frågorna. Förstå varandras perspektiv. Samtidigt blev det tydligt vilken variation det finns på redaktionen – alltifrån reportern Janne Josefsson och tidigare ansvarige utgivaren Nils Hanson som visar självkritik och intresse för att diskutera, till reportrar med attityden att alla som granskas är kriminella.
Det var uttryckligen det ord som användes: ”kriminella”. Jag måste erkänna att jag där, under några sekunder, kände ett slags hopplöshet inför den attityden. Det är inte bara en osund och skrämmande människosyn. Det är också farligt att granskande journalister med den typen av makt redan i förväg har fällt domar. Det är en sak att skildra problem och oegentligheter. Men det är en helt annan sak att gå in med inställningen att sätta dit alla som granskas, för att de är ”kriminella”. Så länge denna övertygelse finns, även om det gäller ett fåtal reportrar, kommer den som granskas också att behandlas och framställas som just kriminell.
Varför tror du att någon skulle vilja ställa upp på dessa premisser, Axel Björklund?
Samtidigt går det inte att komma ifrån att bara hotet om den granskande journalistiken och dess konsekvenser kan avskräcka från korruption och bidra till avhållsamhet från lögn, fusk och brott. Bara hotet om den offentliga skampålen kan bidra till att hålla rent från maktmissbruk och moraliska övertramp. Det här är därför svåra frågor. Det är inte svart eller vitt.
Den som granskas har ingen skyldighet att ställa upp på intervju
Jag möter ofta företagsledare och andra markhavare som köper journalistens vinkel och går med på de mest förnedrande villkoren. Som vill vara till lags istället för att ta tillbaka initiativet. Som hellre möter journalistens förväntningar än att dra in reportern till sin egen spelhalva. Ofta får det stora konsekvenser för den som granskas.
Det står inte i svensk lagstiftning att du måste gå med på reporterns spelregler och underkasta dig villkor som någon annan har etablerat. Du är inte till för att möta journalistens förväntningar. Tvärtom äger du rätten att påverka förutsättningarna och hur du framställs. Du bestämmer själv hur du svarar och vad som är ett svar. Du äger också rätten att ställa dina egna villkor och sätta dina egna gränser för att inte förvandlas till ett viljelöst offer på mediedramaturgins altare.
Du behöver vara beredd på att bli granskad och veta hur du ska bete dig för att undvika att kriser och publiceringar utvecklas till regelrätta skandaler. Du behöver ringa in faran och begränsa skadan genom att identifiera den strategi som bäst skyddar ditt förtroendekapital. Och det är detta perspektiv som Uppdrag granskning inte begriper; den granskade har ingen skydighet att ställa upp på intervju. Den granskade har däremot en skyldighet att skydda förtroendet för det egna bolaget eller den egna verksamheten. Hur detta görs varierar från fall till fall. I vissa fall tjänar den granskade på att tacka ja till intervju framför kamera, vilket Axel Björklund också ger exempel på. I andra fall är fördelen större att avböja intervju.
Transparens och öppenhet ska inte förväxlas med att lägga sig platt för media och springa någon annans agenda. Tvärtom ska man agera på det sätt som bäst skyddar förtroendet och stärker verksamhetens position, även när detta resulterar i att avböja intervju. För Axel Björklund verkar detta vara omöjligt att förstå.
Den som granskas har andra alternativ för att skydda sitt förtroende
I takt med att medieklimatet brutaliserats har krishantering och medieträning blivit allt viktigare. Många företagsledare och andra personer i ledande befattningar upplever ett medieklimat som allt mer präglas av personfixering, sensationsrubriker och jakten efter de snabba klicken. Det krävs därför en medveten strategi för att bemöta mediala granskningar. I ”medveten” ligger en idé om vad som ska kommuniceras, när det ska kommuniceras och på vilket sätt.
Det Uppdrag granskning inte begriper är att spelreglerna har förändrats; från att vara en gäst i journalistens story till att äga sina budskap i egna kanaler där man tillåts utveckla sina argument. Det är en maktförskjutning som medierna bitvis bidragit till. Du kan förekomma en granskning och därmed etablera ditt narrativ innan granskningen eller avslöjandet publiceras. Du kan avböja intervju men formulera ditt samlade svar i ett mejl. Du kan skicka kundbrev och förklara hur du ser på det som har hänt. Du kan publicera ett bemötande i ett pressmeddelande för att säkerställa att det är dina egna ord som kommer fram. Det finns en mängd olika sätt för företag och makthavare att bygga och skydda sitt förtroendekapital. UG sitter inte på facit. UG är inte det självklara svaret. Bland många frågor som den granskade ställer sig är: Vilka vägval har vi? Och vad tjänar vi mest på? Detta diskuterade jag nyligen i en panel tillsammans med bland andra Thomas Mattsson när jag medverkade i Medieledarnas AW, ett forum för ledare och chefer inom mediebranschen.
Uppdrag granskning behöver fundera över sitt ansvar, liksom organisationer och deras företrädare måste ha sunda förhållningssätt till journalister. Det som journalister ofta uppfattar som brist på transparens och öppenhet handlar ofta i själva verket om organisationens sätt att göra rätt och samtidigt anpassa sig till medias spelregler. Det som journalisten upplever som motstånd, kan i själva verket handla om den granskades försök att hantera det allt tuffare medieklimatet.
Det är en förlust att Nils Hanson, tidigare ansvarig utgivare, lämnat Uppdrag granskning. Under hans tid märkte jag och mina uppdragsgivare en positiv förändring i metoder och attityd. Om inte Axel Björklund tar de här frågorna på större allvar kommer mediernas roll fortsätta att urholkas och populistiska krafter få större fotfäste. Samtidigt kommer fler att ställa sig frågan: ”Varför ska jag överhuvudtaget ställa upp på en intervju när det inte finns någon uppsida?”
Annons i Dagens Industri, uppdatering 23 januari 2024
Uppdrag gransknings ansvarige utgivare Axel Björklund beter sig på samma sätt som de han kritiserar. Han har kategoriskt valt att ducka debatt. Jag har förgäves sökt svar på min omfattande kritik. Det får mig att idag försöka nå honom via en helsidesannons i Dagens industri. Det är ett grepp som Axel Björklund själv använde för snart ett år sedan när han i en annons i Dagens industri riktade sig till Ericssons vd Börje Ekholm: ”I månader har vi förgäves sökt dig för en intervju om Ericssons kontakter med IS. Nu försöker vi här istället. Du verkar ju läsa Dagens industri.”
Min helsidesannons i Dagens Industri.
Med annonsen vill jag att Axel Björklund bjuder in till ett riktigt samtal – något som han hittills vägrat. En fri och oberoende journalistik är en hörnpelare i vår demokrati. Den granskande journalistiken behövs. Nu mer än någonsin. Men för Axel Björklund verkar frågan om den granskande journalistikens roll inte vara viktig nog för en seriös debatt. Därför nöjer han sig med att bjuda in till ett “informationsmöte” i SVT-huset i Göteborg den 15 mars.
Att bjuda in kommunikatörer, krishanterare och pr-konsulter till ”informationsmöte om metoderna och myterna” är både förminskande och tondövt. Det är ett hån. Jag och mina uppdragsgivare vet mycket väl hur UG:s redaktion jobbar. Så skriver jag i annonsen som riktar sig direkt till Axel Björklund.
Att en redaktion med så hög svansföring bjuder in till ”informationsmöte” på hemmaplan, befäster det jag sa till Janne Josefsson i en SVT-debatt 2017: att Uppdrag granskning, i jakten efter ett underhållningsvärde och det stora scoopet, gömmer sig bakom sin granskande roll och använder sin centrala makt som argument och svepskäl för att döma människor till offentlig skampåle. Det är en affärsidé som Uppdrag granskning gärna beskriver som “jakten efter sanningen”.
Vad hände sen? Uppdatering 10 mars 2024
Jag vill tacka alla för den fantastiska responsen jag fick, både efter bogginlägget ovan och efter min helsidesannons i Dagens industri. Tack för samtalen och mejlen och all kärlek. Ni är helt fantastiska.
Jag har av flera uppdragsgivare som jag hjälp i samband med Uppdrag granskning, och av andra verksamheter som granskats av UG-redaktionen, fått konkreta exempel att lyfta fram i ett eventuellt samtal med Uppdrag granskning. Jag har en lång lista av konkreta situationer där den som granskats inte har getts en ärlig chans. En lista på förkastliga metoder i jakten efter att framställa företagsledare och individer som kriminella. Men jag har tyvärr, än idag, inte hört något från Uppdrag granskning.
Axel Björklund, du lyfte den centrala frågan: Varför vill få prata med er? Om du verkligen är nyfiken på svaret ser jag fram emot en konstruktiv diskussion. En ärlig debatt sker med jämlika premisser. Det är något Nils Hanson gjorde så bra när han bjöd in mig till en seriös debatt.
Här debatterar jag med Uppdrag gransknings Janne Josefsson på SVT-scenen i Almedalen 2017
Det har nu gått tre år sedan jag debatterade med Uppdrag gransknings Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson på SVT-scenen i Almedalen. Tre år sedan jag hävdade att dagens sensations- och förnedringsjournalistik fungerar som en offentlig skampåle där individer offras. Jag ifrågasatte Uppdrag gransknings beskrivning av medieträning – att medieträning skulle handla om att hjälpa företagsledare och makthavare att ducka och förvränga sanningen. Så är det förstås inte. Som medietränare hjälper jag den som granskas att navigera i journalistikens spelregler, hitta sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel. Att ge tydliga och raka svar, prata om komplexa frågor och undvika de värsta fallgroparna. För när förtroendet står på spel krävs ett gediget arbete.
Jag menade också att lika viktigt som att granska makthavare och offentliga personer är det att ställa sig frågor som: “När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och hur kan vi skildra problem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?” Journalistkåren måste vara betydligt mer självkritisk.
2017 och 2018 tog jag debatten om mediernas förkastliga hantering av #metoo och mediehusens hyckleri och brist på självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd. I samband med Benny Fredrikssons bortgång skrev jag en debattartikel med rubriken Vi måste prata om mediernas roll och den offentliga skampålen. Jag medverkade också i en panel efter uthängningen av Fredrik Virtanen. 2018 skrev Uppdrag gransknings Ulf Johansson och Nils Hanson en debattartikel där de bland annat säger att “en person ska betraktas som oskyldig om inte motsatsen bevisas” och att “en person ska inte behöva bevisa sin egen oskuld”. Uppdrag granskning var den enda redaktionen som vågade granska mediernas hantering av #metoo och krävde kvalitetssäkring hos redaktionerna efter dikeskörningar i bevakningen. Sedan dess har också Janne Josefsson berört temat i debattartiklar och i sitt Sommarprat. I en intervju 2019 säger han bland annat ”Jag har bäddat för förnedring” och “Jag har gått för långt, har gjort fel”. Tänk om fler journalister kunde visa samma självkritik som Janne Josefsson.
Men mycket mer måste ske. Vi måste fortsätta prata om medias roll och den offentliga skampålens pris.
För i större utsträckning än tidigare fungerar journalistiken idag som både åklagare och domare. Men domar fälls utan att bevis anses vara något relevant. Mediedrev och förnedringsjournalistik fungerar som en offentlig avrättning där karriärer och liv förstörs. Stadsteaterns Benny Fredrikssons bortgång är tyvärr ett oerhört tragiskt exempel på det. Vår tids skampåle kan bokstavligen släcka liv. Individer står avklädda. Förlöjligade och förnedrade. De döms till evig skam. Det bekymrar mig att enskilda individer baserat på anonyma källor och generella berättelser hängs ut. Och det oroar mig hur klumpiga uttalanden, mänskliga misstag och människans ofullkomlighet alltför ofta får oproportionerliga konsekvenser. Oproportionerliga straff.
“Kriget mot journalistiken – Så kan förtroendet för journalistiken upprätthållas i en tid av attacker från världens mäktigaste man och ett framväxande socialt medielandskap.” Det var rubriken till ett av DN:s seminarier i Almedalen 2018. Så gott som samtliga redaktionella chefer på de större mediehusen var närvarande och nickade instämmande när Alan Rusbridger, som beskrivs som en av vår tids ledande publicister med sina 20 år som chefredaktör för brittiska The Guardian, konstaterade att mediehusen tappar i tillit. Att förtroendet för medierna räddas genom att omdefiniera medias roll. Genom att släppa taget om tabloidjournalistiken, lära av tidigare misstag och leverera relevant journalistik i en tid där faktabaserad nyhetspublicering är viktigare än någonsin.
Att nicka instämmande är en sak. Vad som händer i praktiken är något helt annat. I praktiken är dubbelmoralen hos etablerade medier total. Var är de insiktsfulla och seriösa samtalen om misstag och lärdomar? Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, duckar. Och hur journalister, i den grävande journalistikens namn, kan fortsätta trampa på den som redan ligger ner utan att någon redaktionell chef säger stopp.
Expressens Thomas Mattsson försvarade namnpubliceringarna under #metoo med argumentet att pressetik inte handlar om en exakt vetenskap och att offentliga personer ska tåla granskning. Offentliga personer ska tåla granskning. Men jag menar att pressetik absolut inte får handla om godtycke och att medierna inte ska fungera som en offentlig skampåle med offentlig avrättning som affärsidé. Journalister ska inte fälla domar – det är rättssystemets roll.
Jag tror att mediehusen genomgår en identitetskris där de i jakten efter att hänga offentliga profiler, i jakten efter sensationsrubriker och snabba klick, tappat greppet om sin egen roll och tagit sig friheten att fälla domar. Det handlar ofta om ledare och makthavare som inte är dömda eller åtalade för brott, men som av medierna behandlas och framställs som kriminella. Jag tror att mediedreven och försvagningen av medierna är två sidor av samma mynt. Mindre redaktioner, hårdare konkurrens, snabba publiceringar och jakten efter att vara först spär på drevmentaliteten. Samtidigt saknar medierna förståelse för vad mediedrev faktiskt gör med de som drabbas.
Jag menar inte att chefer i näringslivet och offentliga personer inte ska exponeras. Tvärtom har journalistik en central roll i ett demokratiskt samhälle. Många granskningar är berättigade och nödvändiga. Flera kriser är självförvållade. Vissa förtroendekriser uppstår av bristande krishantering med taggarna utåt och ledare som tror sig kunna mediehantering. Bedrägeri, kriminalitet och oegentligheter ska få konsekvenser. Men att utkräva ansvar är en sak – att göra förnedringsjournalistik med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Att granska en sakfråga och skildra den från olika vinklar och perspektiv är en sak – att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsrubriker är något annat.
I mitt jobb som krishanterare och medietränare ser jag hur flera av mina kunder år för år upplever en tilltagande förnedring och personfixering. I takt med det ökar också motståndet för att prata med media. Det är skrämmande att medierna inte ser att drevmentaliteten går rakt emot samhällsnyttan – brutaliseringen skapar en rädsla som hämmar utveckling och företag och representanter för organisationer ställer sig frågan “Varför ska jag överhuvudtaget ställa upp på den typen av intervju när det inte finns en uppsida?”
Om inte medierna tar de här frågorna på större allvar kommer fler personer att drivas till självmord, mediernas roll fortsätta att urholkas och populistiska krafter få större fotfäste. Som det gamla ordspråket att människan gärna gräver sin egen grav, bara timpenningen är tillräckligt hög – medierna gräver gärna sin egen grav, bara klickfrekvensen är tillräckligt hög.
I större utsträckning än tidigare fungerar journalistiken idag som både åklagare och domare. Men domar fälls utan att bevis anses vara något relevant. Mediedrev fungerar som en offentlig skampåle. En offentlig avrättning där liv och karriärer förstörs. Det är oroväckande att mänskliga misstag får oproportionerliga konsekvenser. Oproportionerliga straff. Och det är oroväckande att enskilda individer hängs ut med namn i etablerade medier och råkar illa ut oavsett om personen ifråga är rättsligt dömd eller inte. Stadsteaterns Benny Fredrikssons bortgång är tyvärr ett oerhört tragiskt exempel på det.
Det har gått ett år sedan jag debatterade med Uppdrag granskning och Janne Josefsson i Almedalen. Ett år sedan jag lyfte fram vad som händer med den som granskas – vad som faktiskt händer bakom kulisserna. Vilka konsekvenser Uppdrag gransknings värsta metoder får. Hur reportrar förlöjligar och förnedrar människor i nationell TV, sätter dem i en torktumlare och står och tittar på. Dreven som bidrar till personliga tragedier. Hatet och hoten som uppstår som resultat av hur den som granskas framställs. Den elektroniska lynchmobben som fäller domar.
Igår, den 5:e juli, medverkade jag i Resumés Almedalspanel under rubriken “När medier granskar medier – gäller samma premisser?” Där lyfte jag fram medias hantering av #metoo, fällningarna i Pressens Opinionsnämnd och vilka konsekvenser namnpubliceringar får för de som utsätts för drev. I panelen fanns även Fredrik Virtanen, journalist (tidigare Aftonbladet), Lars Truedson, vd på produktionsbolaget Tredje Statsmakten som bland annat producerar Medierna i P1, och Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet. Ingen av de tillfrågade redaktionella cheferna på de större mediehusen ville ställa upp i panelen.
Mina argument i panelen finns här nere. Samtalet finns i sin helhet här. Resumé har även skrivit om debatten.
Mediehusen saknar självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd
Det är anmärkningsvärt att etablerade medier inte visar större självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd. Expressens Thomas Mattsson försvarar namnpubliceringarna med argumentet att pressetik inte handlar om en exakt vetenskap och att offentliga personer ska tåla granskning. Jag menar att pressetik absolut inte får handla om godtycke och att media inte ska fungera som en offentlig skampåle med offentlig avrättning som affärsidé. Journalister ska inte fälla domar – det är rättssystemets roll.
Mediehusen genomgår en identitetskris där de i jakten efter att hänga offentliga profiler, i jakten efter sensationsrubriker och snabba klick, tappat greppet om sin egen roll och tagit sig friheten att fungera som både åklagare och domare. Det handlar om individer som inte är dömda eller åtalade för brott, men som av medierna behandlas och framställs som kriminella.
Expressens Thomas Mattsson avslutar sitt försvarstal om namnpubliceringarna med: “Vi kommer förstås att ta del av PON:s resonemang och ödmjukt ta till oss den kritik som riktas”. Det är hyckleri, för i praktiken såg jag varken Mattsson eller någon annan redaktionell chef i Almedalens enda paneldiskussion om fällningarna i Pressens Opinionsnämnd och medias hantering av #metoo. Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, duckar. Och hur media, som ställer höga krav på andras tillgänglighet, själva går och gömmer sig. Dubbelmoralen.
Det är viktigt att medierna granskar medierna. Och det är viktigt att vi har en debatt om medias roll och ansvar. Utan debatt kan vi inte dra lärdomar från tidigare misstag. Och utan lärdomar från tidigare misstag kommer samma misstag att upprepas. Därför är det skrämmande att de redaktionella cheferna på de större mediehusen inte vill diskutera och resonera. Att de lyser med sin frånvaro, både i självkritik och fysisk medverkan i debatten. I Uppdrag gransknings inslag om medias hantering av #metoo var endast Fredric Karén, Svenska Dagbladets chefredaktör och ansvarige utgivare, villig att ställa upp.
#metoo – modet att inte springa medias agenda
Det är viktigt att de som utsätts för sexuella övergrepp får sina fall prövade i rättsliga processer. Det jag är kritisk till är medias hantering. Jag har det senaste halvåret jobbat med offentliga personer, politiker och kommunala chefer som offrats, eller varit på väg att offras, på grund av rädslan för mediedrev om #metoo. I Nyhetsmorgon lyfte jag fram arbetsgivarens mod att inte springa medias agenda. Modet att inte gå för snabbt fram. Det handlar om att tvinga fram modet att granska varje enskild anklagelse.
När media hänvisar till 20 eller 30 anonyma källor är det arbetsgivarens ansvar att gå till botten med varje enskilt påstående, att bestyrka eller falsifiera de generella berättelserna. Under tiden analysen pågår måste det finnas ett mod att säga “Vi dömer ingen ohörd” och “Vi dömer ingen baserat på rykten och generella berättelser”. Om anklagelserna kan bestyrkas, då ska arbetsgivaren agera. Då ska det finnas mekanismer för att stötta de som drabbats.
När drevet redan är igång – när du redan är stämplad som “kriminell” och det inte finns någon uppsida att ställa upp på intervju – behöver du i större utsträckning än tidigare äga din egen berättelse och berätta den på ditt sätt, med egna ord. Och i en kanal eller i ett format där du kan utveckla dina budskap och argument. Det tuffare medieklimatet gör att du annars tenderar att spä på mediedreven och helt omedvetet bidrar till att göra mediedramaturgin än häftigare.
Mediedrev och försvagningen av medierna är två sidor av samma mynt
Det är oroväckande hur försvagningen av medierna påverkar mediedreven. Mindre redaktioner, hårdare konkurrens, snabba publiceringar och jakten efter att vara först spär på drevmentaliteten. Mediekrisen och de alltmer brutala mediedreven är två sidor av samma mynt. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson tror att namnpubliceringarna under #metoo är ett undantag och att allt nu återgått till det normala. Jag håller inte med. Det som hände under #metoo är inget avsteg, utan en intensifiering av den drevmentalitet som under flera års tid trappats upp.
Ibland måste makthavare exponeras. Granskande journalistik har en central roll i ett demokratiskt samhälle. Flera granskningar är berättigade. Men att utkräva ansvar är en sak – att göra förnedringsjournalistik med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Att granska en sakfråga och skildra den från olika vinklar och perspektiv är en sak – att skuldbelägga enskilda individer i syftet att berättiga en granskning är något annat.
Lika viktigt som att granska makthavare är det att ställa sig frågor som: “När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och när kan vi låta bli att sparka på den som redan ligger ner? När kan vi skildra samhällsproblem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?” På Uppdrag gransknings interna seminarium, där jag pratade om den granskades perspektiv, undrade Jan Helin hur jag ser på relationen mellan ökade tittarsiffror och underhållningsinslag. Min reflektion var: Ska Public Service verkligen ägna sig åt förnedrings-tv, oavsett hur mycket det bidrar till ökade tittarsiffror? Ska SVT, med ett uppdrag från staten och en finansiering från svenska folket, förlöjliga individer i journalistikens namn? Jag tycker inte det. Och jag kan inte se att det ligger i SVT:s uppdrag.
Rädslan hämmar organisations- och samhällsutveckling
Att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsjournalistik kan skada enskilda individer för livet. Jag har jobbat med chefer som felaktigt anklagats i samband med #metoo, som hängts ut med namn och lösa spekulationer och som ännu inte återhämtat sig från drevet.
De alltmer brutala mediedreven medför även andra konsekvenser. De skapar en rädsla som hämmar utveckling – som strider mot allt som anses vara långsiktigt hållbart. Rädslan att göra fel blir större än viljan att göra rätt, det vill säga att testa, utveckla och lära sig. Jag tror att vi på sikt, på grund av rädslan för media, kan få svårt att få förtroendevalda, kommunala chefer och andra roller i ledande positioner att ställa upp på spelreglerna. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något – familj, släkt och vänner – är för stor. Vissa förlorar jobbet. Karriärer förstörs. Ångesten tar över. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.
Offentliga personer ska granskas. Men när medier successivt förflyttas från att sakligt skildra och granska sakfrågor till att alltmer kritisera bristande personlig karaktär, blir priset för högt. Sensations- och förnedringsjournalistiken skapar en rädsla som hämmar samhällsutveckling. Från det perspektivet är det viktigt att se att underhållningsformatet går rakt emot samhällsnyttan.
När Uppdrag granskning intervjuar Özz Nûjen om att Akilov jobbat svart med att renovera hans sommarhus, tillbakavisar Özz Nûjen bestämt uppgifterna och kallar Janne Josefsson för ”creepy gubbe”. Med Özz Nûjens mantra ”Jag har inget med det här att göra – varför drar du in mig?” förblir det oklart hur det egentligen ligger till. Och med anklagelsen “Varför vill du svärta ner mitt namn – är det för att det här är ditt sista gig på SVT?” verkar Özz Nûjen för en stund sätta Janne Josefsson lite ur balans.
Det här klippet är oerhört intressant. Vem vinner egentligen debatten?
Özz sätt att gå till angrepp, gör nog att han (med familj) för en stor del av tittarna tappar kraftigt i förtroende. Man landar i slutsatsen att han säkert anlitat svart arbetskraft. Medan en annan grupp tittare sannolikt inte riktigt ser poängen med intervjun. Özz är en rätt folkkär komiker och bitvis är det kanske också det han här försöker använda till sin fördel. Men han lyckas inte. Han sätter sig själv i en helt absurd och löjlig situation.
Att Uppdrag granskning lägger ut det här klippet är intressant ur flera perspektiv. Jag har tidigare både debatterat med, och skrivit om, Uppdrag granskning. Jag har varit kritisk till en del av redaktionens metoder. Men jag har också gett redaktionen beröm för de förbättringar som har gjorts. Att UG-redaktionen publicerar den här intervjun med Özz Nûjen (som också själv filmat intervjun och spridit den som ett sätt att sänka Janne Josefsson) talar för den utveckling som har skett och den transparens som UG förespråkar.
Att som intervjuperson gå till motangrepp i den här typen av granskning är ingen bra strategi. Skyll inte på media och anklaga inte journalisten för häxjakt. Som reporter går det att sitta lugnt i båten medan angreppen pågår och intervjupersonen omedvetet bidrar till att göra mediedramaturgin än häftigare. Motangeppen befäster känslan att det finns något att dölja. Journalisten kan då luta sig tillbaka och bjuda på en show.
Trots den absurda situationen behöll Janne Josefsson till stor del sitt lugn. Men han kom av sig och ställde inte de skarpa frågor som han hade kunnat ställa. Kanske nåt i linje med det här: Om ett företag är misstänkt för skattebrott, tycker du inte att vi ska söka företagets ägare då för en kommentar? Och om en av ägarna inte svarar, ska vi då inte söka nästa? Och är det inte så att vi som allmänhet har rätt att tycka att ägarna bör känna till missförhållanden i företaget, eller i alla fall intressera sig för dem och försöka reda ut dem?
Jag kommer inte ifrån att jag känner att Janne Josefsson tappade bort sig och kunde ha tagit det längre, varit skarpare. Men jag kommer heller inte ifrån det faktum att Özz gör bort sig, kraftigt. I själva verket är intervjun ett resultat av en briljant hantering från Janne Josefssons och UG:s sida.
Firar 1 år med Jeanette Fors-Andrée AB och har tagit mig en stund att summera och fira framgångarna – alla de akuta krisuppdrag där kundens agerande här och nu har varit avgörande för att skydda förtroendet, varumärket eller affären. Konstaterar också att jag under det första året (1 mars 2017 till 28 februari 2018) bland annat har:
Jobbat med tre av Sveriges absolut största varumärken.
Jobbat med fyra av de största börsnoterade bolagen i Norden.
Jobbat i uppdrag med kund i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Lettland.
Jobbat med ett 10-tal individer som personligen varit i mycket utsatta lägen i samband med bevakning från SVT, DN och Uppdrag granskning. Däribland politiker, vd:ar, verksamhetschefer och högt uppsatta chefer.
Genomfört ett 30-tal utbildningar och krisövningar för ledningsgrupper och nyckelpersoner, varav flertalet för offentlig sektor.
Mediedreven fortsätter att bli allt fler och allt brutalare. I takt med det har också behovet av att arbeta strukturerat med krishantering ökat. Fler av mina kunder förstår vikten av hållbara strategier som förhindrar eller dämpar mediedrev – alltifrån de faktiska åtgärder som måste vidtas, till den samlade berättelsen som måste formuleras.
Mina budskap till Uppdrag gransknings redaktion, och det mitt föredrag kretsade kring, kan sammanfattas på följande sätt:
1. Att utkräva ansvar är en sak – det gör Uppdrag granskning riktigt bra. Att göra förnedrings-tv med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat. Granskningar som Telia Sonera och mutskandalen, som 5 år senare leder till att bolagets förre vd åtalas misstänkt för mutbrott. Avslöjandet om Panamahärvan och intervjun med Islands premiärminister Sigmundur David Gunnlaugsson om huruvida han mörkat miljoner i skatteparadis; en konfrontation som ledde till att premiärministern tvingades lämna sin post. Det är granskande journalistik när den är som allra bäst. Eller varför inte veckans senaste avsnitt om Sjöfartsverket och helikopteraffären där Uppdrag granskning två år efter det första inslaget kan visa på fortsatta problem, ett internt missnöje och en organisation som än idag inte kan visa konkreta åtgärder som vidtas för att säkerställa att samma felaktigheter inte uppstår igen.
Granskande medier har en stor makt och har en central roll i ett demokratiskt samhälle för att visa på orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Men lika centralt är det att ställa sig frågor som: ”När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och när kan vi låta bli att sparka på den som redan ligger ner? När kan vi skildra samhällsproblem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?”
Det är inte svart eller vitt. Det är inte enkla frågor. Ibland måste granskande medier exponera makthavare. Men det får inte ske med en affärsidé som går ut på att använda mänskligt material som råvara för att skapa sensationsjournalistik; en affärsidé som liknar kvällspressens och underhållningsbranschens.
Jan Helin undrade hur jag ser på relationen mellan ökade tittarsiffror och underhållningsinslag. Min reflektion är: Ska Public Service verkligen ägna sig åt förnedrings-tv (oavsett hur mycket det bidrar till ökade tittarsiffror)? Ska SVT, med ett uppdrag från staten och en finansiering från svenska folket, förlöjliga individer i journalistikens namn? Jag tycker inte det. Och jag kan inte se att det ligger i SVT:s uppdrag.
2. Alla som granskas är inte kriminella.
Under UG-seminariet blev det tydligt vilken variation det finns på redaktionen. Alltifrån Janne Josefsson och Nils Hanson som visar självkritik och intresse för att diskutera, till några reportrar som har attityden att alla som granskas och ställer upp på intervju är kriminella. Uttryckligen “kriminella”.
Jag måste erkänna att jag under några sekunder, på plats, kände ett slags hopplöshet inför den attityden. Det är inte bara en osund och skrämmande människosyn. Det är också farligt att granskande journalister med den typen av makt redan i förväg har fällt domar. Det är en sak att skildra problem och oegentligheter. Men det är en helt annan sak att gå in med inställningen att sätta dit alla som granskas för att de är “kriminella”. Så länge den människosynen eller övertygelsen finns, även om det är hos ett fåtal reportrar, tror jag att det också återspeglas negativt i hur den granskade framställs. Det är då inte så konstigt att människor förnedras och behandlas som just “kriminella” istället för att ges möjlighet att framföra sina bästa budskap och argument. Samma reportrar tyckte förstås att mitt yrke inte ska finnas, eftersom jag hjälper “kriminella” att komma undan och tjänar dessutom pengar på det.
Det är en förlust att Nils Hanson slutar som chef och ansvarig utgivare på Uppdrag granskning. Vi har sedan i våras haft väldigt goda samtal. I samtliga samtal har jag känt en djup och genuin vilja att ständigt utveckla och förbättra. Nils ligger bakom UG:s postitiva resa. Jag är en av de som själv har sett en märkbar förändring i metoder och tillvägagångssätt. Idag får till exempel mina kunder manus efter genomförd intervju, vilket ökar chansen att påverka utfallet. I alla fall lite. Och de stegen betyder oerhört mycket för den som granskas. Det finns en större transparens både vad gäller de metoder som använts och hur researcharbetet har genomförts. Tonen har förändrats. Metoderna har förbättrats. Värderingarna har omvärderats. Men än finns det kvar att göra. Jag hoppas att Nils efterträdare förvaltar det goda arbetet väl och att utvecklingen av Uppdrag gransknings arbetsmetoder fortsätter.
3. Underhållningsformatet motverkar samhällsnyttan.
Jag tror att alla grävande reportrar kan hålla med om att de ska bidra till samhällsnytta. Att deras roll handlar i stor utsträckning om att avslöja problem och se till att misstag korrigeras. Från det perspektivet är det viktigt att se att underhållningsformatet går rakt emot samhällsnyttan. Uppdrag gransknings metoder gör att allt färre vill ställa upp på spelregler där det inte finns någon uppsida. Spelregler där du redan i förväg känner att du har stämplats som offer eller till och med som kriminell.
Visst. Metoderna genererar smaskig tv. Men det betyder inte nödvändigtvis att misstag korrigeras. De råd som jag ger till mina kunder hjälper dem att korrigera misstagen snabbare. Där hamnar jag och Uppdrag granskning i motstridiga intressen. Jag vill att min kunder ska gör en grundlig analys för att med facit i hand agera handlingskraftigt och korrigera eventuella fel. Uppdrag granskning hetsar till intervju, helst på en gång, utan att lämna utrymme för vare sig analys eller handlingskraft. Bör inte en granskande journalist vara riktigt nöjd och anse att målet är uppnått om den som granskas faktiskt har rättat till problemet redan innan intervjun ägt rum?
4. Det som uppfattas som brist på öppenhet handlar ofta om mänskliga mekanismer, om organisationens sätt att navigera i Uppdrag gransknings spelregler och bemöta den grävande reporterns vinklar.
All bra krishantering handlar om att ta ett samlat och systematiskt grepp. Om att ringa in faran och minimera skadan på förtroendet och verksamheten. Och det görs bara genom en hållbar strategi som bygger på transparens. Men transparens betyder inte att springa på bollar som försvårar och förhalar krishanteringen. Transparens betyder inte att lägga sig platt för Uppdrag gransknings metoder och spelregler. Och transparens betyder inte att man ska låta paniken och rädslan diktera sitt agerande.
Frågorna som behandlas är ofta mer komplexa än vad journalisten tror. Reportern är ofta mer insatt i den specifika kärnfrågan än den som granskas. Reportern har lagt tid på research, tagit fram underlag och förberett frågor. Själv förväntas du som intervjuperson ge omedelbara svar. Här och nu. Utan att ta reda på fakta. Annars blir du kritiserad för att inte vara öppen. Men den som vill berätta hela sin historia och ge en samlad bild brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter och attackerar med sina frågor. Du misstänkliggörs. Ifrågasätts. Du känner dig som ett offer. Argument som är till din fördel lyfts bort eller tonas ner. Berättelsen vinklas. Allt du säger kan användas till din nackdel. Som krishanterare ser jag ofta hur media för snabbt och för enkelspårigt söker efter en specifik vinkel istället för att försöka förstå helheten och förmedla de komplexa resonemangen. Även de granskande medierna som har all potential att fördjupa sig i frågor och lyfta fram aspekter som kan vara till fördel för den som granskas.
Addera också rädslan för mediedrev. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Vissa förlorar jobbet. Karriärer förstörs. Ångesten tar över. Den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.
Resultatet blir förstås att organisationerna måste tänka till och ta fram en strategi för hur man bäst når ut med sina bästa budskap och argument och samtidigt minimera de risker jag beskriver ovan. Det som journalisten uppfattar som brist på transparens och öppenhet kan i själva verket handla om företagens sätt att navigera i journalistikens spelregler. Ett sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel.
I en eskalerande kris är det alltid en balansgång mellan att å ena sidan vara snabb och å andra sidan sätta sig in i frågan för att fatta hållbara beslut. En balansgång mellan att vara tillgänglig och arbeta systematiskt med kärnfrågan för att inte springa på bollar som försvårar och förhalar. En balansgång mellan transparens och sekretess. I många fall är det mer prioriterat att inte stressa upp sig, att inte agera i panik, att göra en grundlig analys för att med facit i hand agera handlingskraftigt. För när allt kommer omkring är det dina konkreta handlingar som väger tyngst. Du kan inte bygga eller skydda ett förtroende baserat på vad du säger, utan på vad du faktiskt gör.
5. Den bästa krishanteringen är den som inte syns. Den som ser till att krisen inte uppstår.
Jag kan bli lika frustrerad som Uppdrag gransknings reportrar när en PR-konsult ger rådet att ta intervjun utomhus vid ett tågspår (för att inte höras) eller upprepa samma sak 1 000 gånger. Papegojmetoden. Eller konsulter som säger “Det blåser över, ligg lågt”. Jag kan inte försvara usla råd som ges av amatörer. Tvärtom bör kommuner och myndigheter dra lärdomar av tidigare inslag i Uppdrag Granskning. De bör lära sig svara rakare på frågor, granska sig själva och korrigera eventuella brister och fel.
Amatörmässiga rådgivare ska inte anlitas. Att de anlitas beror till stor del på dåligt omdöme. Men också en rädsla för den kritik som uppstår när Uppdrag granskning och andra medier skapar rubriker om myndigheter som lägger skattebetalarnas pengar på dyra konsulter. Det finns inget moraliskt fel i att ta in professionell hjälp när organisationens rykte och trovärdighet står på spel. När verksamheten är som mest skör. När paniken och rädslan att göra fel tar plats i ledningsrummet. När ägare, kunder, medarbetare och allmänhet förväntar sig transparenta och ärliga svar. Och när media kräver tydliga besked. För revisionsfrågor är det helt naturligt att man tar hjälp av en erfaren revisor. För juridisk konsultation rådfrågar alla seriösa bolag en kunnig jurist. För mediala granskningar bör det vara lika naturligt att rådfråga en erfaren kris- och medierådgivare.
I Almedalen debatterade jag med Uppdrag gransknings grävreportrar Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson. En sammanfattning av debatten med klipp från SVT Play finns här. Det var en nyanserad och bra debatt i Almedalen. En debatt där båda perspektiven fanns representerade. Och där det fanns en vilja att lyssna, förstå och vara självkritisk. Även Uppdrag granskning uppskattade debatten: ”Din insats gav verkligen skjuts åt diskussionen. Vi skulle gärna vilja höra mer av din kritik. Den är viktig för oss.” Sedan dess har jag och Nils Hansson, projektledare och ansvarig utgivare för Uppdrag granskning, haft ett givande och öppet samtal om hur vi kan ta debatten vidare.
24 augusti är jag bjuden till Göteborg för att hålla ett föredrag och delta i en workshop med UG-redaktionens 40 medarbetare. De vill höra mer om ”offrets” perspektiv (deras terminologi), en fördjupning av de argument jag lyfte i Almedalen. Jag kallar det för ”den som granskas är också människa”. Inte ett offer, även om det är så den granskade framställs. Även den som granskas bör ges möjlighet att ge sina bästa budskap och argument, och inte i förväg stämplas som syndabock. Jag hoppas och tror att det blir ytterligare en givande diskussion, för alla parter.
I mitt föredrag ska jag fokusera på Uppdrag gransknings metoder och vilka konsekvenser de får. Hur Uppdrag gransknings reportrar förlöjligar och förnedrar människor i nationell TV, sätter dem i en torktumlare och står och tittar på. Den offentliga avrättningen. Karriärer som förstörs. Dreven som bidrar till personliga tragedier. Den elektroniska lynchmobben som fäller domar. Hatet och hoten som uppstår som resultat av hur den som granskas framställs. Familjer som lever i oro veckor efter att inslaget har sänts. Jag ska också prata om en verklighet som är mycket mer komplex än vad de allra flesta tror. Situationer och verksamhetsbeslut som inte kan beskrivas i svart eller vitt, men som ändå vinklas på ett sätt som drastiskt påverkar organisationens förtroende och rykte.
Jag kommer att fokusera på de mänskliga försvarsmekanismerna. Vad som händer när mina kunder kontaktas av Uppdrag granskning. Paniken och rädslan. Hur lätt det är att agera fel när man blir överrumplad. Hur det känns att bli belägrad i sitt eget hem när TV-teamet står utanför bostaden och utkräver svar istället för att godta argument som “Vi behöver tid att förbereda oss”, “Jag behöver ta det här internt först” eller “Låt oss boka in en intervju om två, tre veckor”. Ångesten. Chocken och förnekelsen som de allra flesta av oss drabbas av när vi hamnar i situationer som vi inte har kapacitet nog att hantera just nu. De mänskliga skyddsmekanismerna som gör att vi vill gömma oss en stund och hålla verkligheten långt borta. Och ja; känslan att inte vilja framställas som offer. Rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Varför ställa upp på spelregler där det inte finns någon uppsida?
Granskande medier utgör en central roll i ett demokratiskt samhälle. Flera av Uppdrag gransknings inslag avslöjar orättvisor och oegentligheter som annars inte hade kommit fram. Den som granskas bör med andra ord ha den största respekt för allvaret i situationen och lägga stor vikt vid att själv sätta sig in i frågan, ta fram fakta, analysera läget och förbereda budskap och argument. Be om ursäkt om du eller din verksamhet att gjort något fel och tala om vilka åtgärder som vidtagits för att rätta till problemet. Gå in med inställningen att besvara de absolut svåraste frågorna. Men förnedring och rädslor kommer aldrig leda till öppenhet eller bidra till samhällsnytta. Viljan att göra rätt måste övervinna rädslan att göra fel för att ständigt utveckla och förbättra verksamheten. Viljan att fatta krismedvetna och hållbara beslut måste vara starkare än rädslan att misslyckas.
Hör gärna av dig och berätta om dina erfarenheter
Jag pratar aldrig om mina kunder. Jag namnger ingen. Jag pratar inte om specifika fall. Och jag går aldrig in på detaljer. Det här seminariet är inget undantag. Däremot kommer jag att prata i generella drag, beskriva mina samlade erfarenheter av krishantering och medieträning i samband med att Uppdrag granskning knackar på dörren. Det jag själv ser. Vilka effekter Uppdrag gransknings metoder får.
Direkt efter debatten i Almedalen blev jag kontaktad av myndigheter, företagsledare, personer som kände igen sig i min beskrivning och ville ge sin bild av hur de blivit behandlade och vilka konsekvenser Uppdrag gransknings metoder har medfört. Vill du också göra det? Skriv i så fall ett mejl till mig och berätta. Självklart kommer du att vara anonym. Uppdrag granskning har bjudit in mig just för att höra mer om hur den granskade organisationen eller personen har upplevt processen och vad som händer på det mänskliga planet. Min förhoppning är att vi ser fler debatter av den här typen. Debatter som berikar båda parter. Som skapar förståelse för varandras uppdrag och roller.
4 svar
Följ diskussionen: "Yes, tack för att du tipsar här Gustav!..."
Jag debatterade med Uppdrag Gransknings grävreportrar Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis på SVT-scenen i Almedalen. Vem sätter agendan? PR-konsulten eller journalisten? Uppdrag Gransknings utgångspunkt är att PR-konsulter ger kontraproduktiva råd och att medietränare lär sina uppdragsgivare att ducka och ljuga.
Jag involveras ofta i komplex krishantering och medietränar företagsledare och chefer i samband med mediala granskningar, bland annat när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Medieträning fungerar inte såsom Uppdrag Granskning konstant påstår. Det är en del av Uppdrag Gransknings affärsidé att kritisera och förlöjliga medieträning. Det “underhållande” skådespeleriet som inledde debatten (men som inte finns med i klippet nedan) befäster just det.
Jag har tidigare beskrivit hur paniken och rädslan tar över när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Hur paniken och rädslan gör att man agerar fel. Jag har också skrivit om en verklighet som är mer komplex än att rymmas i en pressad intervju och vad som händer bakom kulisserna: känslan att inte ha någon kontroll över situationen, risken att bli missuppfattad, rädslan för mediedrev, rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Vissa förlorar jobbet och lever med ångest och hot flera månader framåt. Uppdrag Granskning bjuder in till skratt i Almedalen och gör sig lustiga över de situationerna. Men jag menar att den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.
Genom att förlöjliga och göra underhållning av den typen av problem förstärker Uppdrag Granskning bilden av sig själva; nämligen att de driver sin tes hela vägen, vinklar, fäller domar utan att bevis eller argument anses vara något relevant, förnedrar VD:ar och chefer, avsätter politiker, skapar en rädsla i organisationer och bidrar till ett samhälle där vi till slut inte tillåter mänskliga misstag. Uppdrag Gransknings affärsidé triggar igång drev som förstör karriärer och bidrar till den elektroniska lynchmobben i sociala medier. Hatet. Hoten som talespersonerna och deras familjer blir utsatta för. Jag vet att många ställer sig frågan “Varför ska vi ställa upp på det här spelet?”
Granskande medier har en stor makt och en central roll i ett demokratiskt samhälle för att visa på orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Men den farligaste typen av makthavare är den som inte medger sin makt. Uppdrag Granskning gömmer sig bakom en roll med metoder som kan liknas vid en medeltida giljotin som avrättar människor i nationell media, påverkar karriärer, sätter chefer i en fruktansvärd torktumlare och förnedrar dem inför släkt och vänner.
Jag är glad att debatten med Uppdrag Granskning blev nyanserad och att båda perspektiven fanns representerade. Det var en bra och nyttig debatt att ha. Det finns bra och dålig journalistik, precis som det finns bra och dålig medieträning. Och Janne Josefsson är självkritisk. Han medger stora risker med sättet på vilket de arbetar. Han medger att Uppdrag Granskning har maktmedel att förlöjliga och kränka människor och att han, tillsammans med kollegorna, i vissa reportage går för långt. Att det finns en tendens att nita istället för att förstå svårigheterna bakom. Att deras metoder som många gånger slutar med offentlig avrättning också gör att folk inte ställer upp. Samtidigt säger Karin Mattisson, som modererade debatten, att Uppdrag Granskning gärna vill ha förberedda talespersoner, vilket inte alls stämmer. Det ingår i konceptet att överrumpla för att den som medverkar ska, i panik, bidra till en än häftigare dramaturgi.
Så vem har mest makt? Både journalisten och PR-konsulten har makt; precis som både åklagaren och advokaten har makt. Det är två sidor av samma mynt. I mina medieträningar hjälper jag kunden att navigera i journalistikens spelregler, hitta sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel, att sätta en hållbar strategi istället för att springa på bollar som försvårar krishanteringen. Och det betyder enormt mycket för den som granskas. För i slutänden handlar det om att ringa in faran och minimera skadan. Det handlar om att undvika en förtroendekris. Och det görs bara genom hållbara strategier. Jag förklarar hur man bäst svarar på frågorna, hur man ger sina bästa budskap och argument, hur man bäst ber om ursäkt om misstag har begåtts, hur man respekterar media istället för att anklaga journalister för häxjakt. De som jag medietränar har med andra ord en chans.
Ett kortare klipp finns här. Där ger jag några medskick till Uppdrag Gransknings redaktion. Per Schlingmann resonerar också snyggt kring medias makt och vem som sätter agendan.
1 svar
Följ diskussionen: "[…] med Uppdrag gransknings grävreportrar Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson. En sammanfattning av debatten med klipp från SVT Play finns här. Det var en nyanserad och bra debatt i Almedalen. En debatt där båda perspektiven..."
Lyssna på Medierna i P1 där jag medverkar om varför bra krishantering behövs när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Vad är bra krishantering? Vad är dålig krishantering? Och varför behöver företag och offentliga myndigheter medietränas när Uppdrag Granskning ringer? Läs också mitt blogginlägg: När Uppdrag Granskning knackar på dörren tar paniken och rädslan över.
