Uppdrag granskning – därför vill få prata med er


I november sände Uppdrag granskning inslaget “Intervju – nej tack!” där ansvarig utgivare Axel Björklund uttrycker sin oro över att fler av de som granskas väljer att inte ställa upp på intervju. Det är en utveckling som till viss del bekymrar även mig. En fri och oberoende journalistik är en hörnpelare i vår demokrati. Den grävande journalistiken blottlägger missförhållanden, orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Granskningar som Swedbank och misstänkta penningtvättsaffärer i Baltikum, Telia Sonera och mutskandalen, avslöjandet om Panamahärvan och intervjun med Islands premiärminister Sigmundur David Gunnlaugsson om huruvida han mörkat miljoner i skatteparadis – en konfrontation som ledde till att premiärministern tvingades lämna sin post – är granskande journalistik när den är som bäst. 

Den granskande journalistiken behövs. Nu mer än någonsin. När ansvarig utgivare Axel Björklund under ett helt program utger sig för att reflektera kring varför makthavare avböjer intervju och vilket ansvar UG-redationen själv bär, förväntade jag mig därför en insiktsfull självrannsakan, en djupgående analys av de ohederliga metoder som avskräcker och vad han som ansvarig utgivare ska göra för att förmå fler makthavare och företagsledare att ställa upp på ansvarsintervjuer. Men de nyfikna frågorna och de insiktsfulla svaren uteblir. Ingen självinsikt om den bitvis självförvållade utvecklingen. Närgående frågeställningar som UG:s reportrar brukar förvänta sig att andra ska svara på, ställs inte. Programmet faller helt platt. Dubbelmoralen är så uppenbar. Det är skrämmande hur en grävande redaktion som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, behandlar centrala frågor så lättvindigt. Mats OlinNäringslivets medieinstitut poängterar också hur Axel Björklund, som alltså tycker att det är problematiskt att makthavare inte ställer upp på intervju, själv avböjde att låta sig intervjuas i samband med hård kritik mot programmet.

Det enda Axel Björklund gör är att befästa det jag sa till Janne Josefsson i en debatt 2017: att Uppdrag granskning, i jakten efter ett underhållningsvärde och det stora scoopet, gömmer sig bakom sin granskande roll och använder sin centrala funktion i en fungerande demokrati som argument och svepskäl för att döma människor till offentlig skam. Det är en affärsidé som UG gärna beskriver som “avslöjande av sanningen”. 

Axel Björklund, här kommer lite hjälp på vägen inför framtida, och förhoppningsvis seriösa, debatter om ert eget ansvar i frågan: 

Den som granskas ges inte en ärlig chans

Avslöjande reportrar hävdar gärna att de vill ge den granskade en ärlig chans att ge sina bästa budskap och argument. Axel Björklund säger att UG vill ge makthavare och företagsledare chansen att “framföra sitt försvar”. Men det stämmer inte alltid i praktiken. Det säger jag av lång erfarenhet av mediala granskningar, ofta när Uppdrag granskning utkräver ansvar från mina uppdragsgivare. Faktum är att den grävande journalistiken bygger sin dramaturgiska iscensättning på överraskningsmomentet. Dokument som kastas fram i sittande intervju. Uppgifter som man förväntas kommentera framför rullande kamera. När mina uppdragsgivare explicit ber om de dokument som journalisten hänvisar till innan intervjun genomförs, vägrar redaktionen dela med sig av det materialet. I bästa fall får man fragment av det material som intervjun ska handla om. Den som granskas får med andra ord ingen ärlig chans att i lugn och ro titta på underlaget för att ge en så samlad bild som möjligt. Och den som vill berätta hela sin historia och ge sina bästa argument brukar bara få några sekunder på sig innan reportern avbryter med sina frågor. Man misstänkliggörs. Ifrågasätts. 

Och viktigast av allt: När Uppdrag granskning hör av sig till den granskade, har redaktionen redan bildat sig en uppfattning. Vinkeln är redan satt. Redaktionen har under flera månaders tid arbetat med research, stora delar av inslaget är färdigt. Den sista pusselbiten i programmet är den ansvarsutkrävande intervjun som ska förstärka den dramaturgiska iscensättningen. Och ofta vill redaktionen genomföra denna intervju inom en vecka, strax innan programmet ska redigeras för sändning. Det är ohederligt. 

Det betyder att de faktorer som bekräftar journalistens tes förstärks och får större utrymme, och att det som motsäger tesen dämpas eller uteblir. En central del av den journalistiska processen och dess dramaturgiska iscensättning är att, genom olika metoder, befästa den skurkroll som den granskade har blivit tilldelad. Det är med andra ord inte så enkelt som att bara säga som det är.

Den som granskas behandlas som kriminell

År 2017 blev jag inbjuden att debattera med Uppdrag gransknings Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson på SVT-scenen i Almedalen. Debatten fick genomslag och responsen som både jag och SVT fick var oerhört positiv. Debatten blev så uppskattad att jag, samma år, blev inbjuden till Uppdrag gransknings redaktion på ett internt seminarium. Du kan läsa mer om det här. För redaktionens cirka 40 medarbetare fördjupade jag mina argument. Det är positivt och viktigt att vi kan prata om de här frågorna. Förstå varandras perspektiv. Samtidigt blev det tydligt vilken variation det finns på redaktionen – alltifrån reportern Janne Josefsson och tidigare ansvarige utgivaren Nils Hanson som visar självkritik och intresse för att diskutera, till reportrar med attityden att alla som granskas är kriminella.

Det var uttryckligen det ord som användes: ”kriminella”. Jag måste erkänna att jag där, under några sekunder, kände ett slags hopplöshet inför den attityden. Det är inte bara en osund och skrämmande människosyn. Det är också farligt att granskande journalister med den typen av makt redan i förväg har fällt domar. Det är en sak att skildra problem och oegentligheter. Men det är en helt annan sak att gå in med inställningen att sätta dit alla som granskas, för att de är ”kriminella”. Så länge denna övertygelse finns, även om det gäller ett fåtal reportrar, kommer den som granskas också att behandlas och framställas som just kriminell. 

Varför tror du att någon skulle vilja ställa upp på dessa premisser, Axel Björklund

Samtidigt går det inte att komma ifrån att bara hotet om den granskande journalistiken och dess konsekvenser kan avskräcka från korruption och bidra till avhållsamhet från lögn, fusk och brott. Bara hotet om den offentliga skampålen kan bidra till att hålla rent från maktmissbruk och moraliska övertramp. Det här är därför svåra frågor. Det är inte svart eller vitt.

Den som granskas har ingen skyldighet att ställa upp på intervju

Jag möter ofta företagsledare och andra markhavare som köper journalistens vinkel och går med på de mest förnedrande villkoren. Som vill vara till lags istället för att ta tillbaka initiativet. Som hellre möter journalistens förväntningar än att dra in reportern till sin egen spelhalva. Ofta får det stora konsekvenser för den som granskas. 

I min senaste bok Äg din agenda skriver jag:

Det står inte i svensk lagstiftning att du måste gå med på reporterns spelregler och underkasta dig villkor som någon annan har etablerat. Du är inte till för att möta journalistens förväntningar. Tvärtom äger du rätten att påverka förutsättningarna och hur du framställs. Du bestämmer själv hur du svarar och vad som är ett svar. Du äger också rätten att ställa dina egna villkor och sätta dina egna gränser för att inte förvandlas till ett viljelöst offer på mediedramaturgins altare.

Du behöver vara beredd på att bli granskad och veta hur du ska bete dig för att undvika att kriser och publiceringar utvecklas till regelrätta skandaler. Du behöver ringa in faran och begränsa skadan genom att identifiera den strategi som bäst skyddar ditt förtroendekapital. Och det är detta perspektiv som Uppdrag granskning inte begriper; den granskade har ingen skydighet att ställa upp på intervju. Den granskade har däremot en skyldighet att skydda förtroendet för det egna bolaget eller den egna verksamheten. Hur detta görs varierar från fall till fall. I vissa fall tjänar den granskade på att tacka ja till intervju framför kamera, vilket Axel Björklund också ger exempel på. I andra fall är fördelen större att avböja intervju. 

Transparens och öppenhet ska inte förväxlas med att lägga sig platt för media och springa någon annans agenda. Tvärtom ska man agera på det sätt som bäst skyddar förtroendet och stärker verksamhetens position, även när detta resulterar i att avböja intervju. För Axel Björklund verkar detta vara omöjligt att förstå.

Den som granskas har andra alternativ för att skydda sitt förtroende

I takt med att medieklimatet brutaliserats har krishantering och medieträning blivit allt viktigare. Många företagsledare och andra personer i ledande befattningar upplever ett medieklimat som allt mer präglas av personfixering, sensationsrubriker och jakten efter de snabba klicken. Det krävs därför en medveten strategi för att bemöta mediala granskningar. I ”medveten” ligger en idé om vad som ska kommuniceras, när det ska kommuniceras och på vilket sätt.

Det Uppdrag granskning inte begriper är att spelreglerna har förändrats; från att vara en gäst i journalistens story till att äga sina budskap i egna kanaler där man tillåts utveckla sina argument. Det är en maktförskjutning som medierna bitvis bidragit till. Du kan förekomma en granskning och därmed etablera ditt narrativ innan granskningen eller avslöjandet publiceras. Du kan avböja intervju men formulera ditt samlade svar i ett mejl. Du kan skicka kundbrev och förklara hur du ser på det som har hänt. Du kan publicera ett bemötande i ett pressmeddelande för att säkerställa att det är dina egna ord som kommer fram. Det finns en mängd olika sätt för företag och makthavare att bygga och skydda sitt förtroendekapital. UG sitter inte på facit. UG är inte det självklara svaret. Bland många frågor som den granskade ställer sig är: Vilka vägval har vi? Och vad tjänar vi mest på? Detta diskuterade jag nyligen i en panel tillsammans med bland andra Thomas Mattsson när jag medverkade i Medieledarnas AW, ett forum för ledare och chefer inom mediebranschen.

Uppdrag granskning behöver fundera över sitt ansvar, liksom organisationer och deras företrädare måste ha sunda förhållningssätt till journalister. Det som journalister ofta uppfattar som brist på transparens och öppenhet handlar ofta i själva verket om organisationens sätt att göra rätt och samtidigt anpassa sig till medias spelregler. Det som journalisten upplever som motstånd, kan i själva verket handla om den granskades försök att hantera det allt tuffare medieklimatet. 

Det är en förlust att Nils Hanson, tidigare ansvarig utgivare, lämnat Uppdrag granskning. Under hans tid märkte jag och mina uppdragsgivare en positiv förändring i metoder och attityd. Om inte Axel Björklund tar de här frågorna på större allvar kommer mediernas roll fortsätta att urholkas och populistiska krafter få större fotfäste. Samtidigt kommer fler att ställa sig frågan: ”Varför ska jag överhuvudtaget ställa upp på en intervju när det inte finns någon uppsida?”

Det här blogginlägget bygger på utdrag ur min bok Äg din agenda – Så undviker du förtroendekriser, mediedrev och offentlig skampåle

Här debatterar jag med Uppdrag gransknings Janne Josefsson på SVT-scenen i Almedalen 2017

Läs gärna mer:

Lämna ett svar