Vem definierar krisen?

Vem definierar krisen? Ledningen, medarbetarna, kunderna, marknaden, media… vem avgör händelsens allvar? Och är det en relevant fråga att ta ställning till?

I samband med mitt tidigare inlägg om Fifa:s ordförande Joseph Sepp Blatter som förnekar att organisationen befinner sig i kris, fick jag frågan: Men befinner sig organisationen verkligen i kris bara för att media formulerade sig så? Min spontana reaktion var ”ja”. Media såg allvarliga konsekvenser av anklagelser för mutor och korruption. Media såg också hur Fifa:s sponsorer — såsom Visa, Coca Cola och Adidas — drog sig tillbaka på grund av ett minskat förtroende. Kanske ska man skilja mellan en faktisk kris och en upplevd kris.

En faktisk kris

Krisen är ett faktum. Krisen mäts i ekonomiska termer eller genom att titta på andelen människor som drabbas. Det kan handla om att företagets lönsamhet sjunker till botten. Företaget kanske hotas av konkurs. Det kan handla om en händelse som påverkar stora delar av samhället och som drabbar våra grundläggande funktioner såsom elförsörjning. Naturkatastrofer som tsunamin eller orkanen Gudrun kan tas som exempel.

En upplevd kris

Här har känslor en central betydelse. Rädsla, oro, ovisshet, besvikelse… man upplever en kraftig förändring i en tidigare stabil situation; en radikal förändring som kan komma att störa tidigare rutiner, affärer och relationer. Starka känslor kan i sin tur trigga handlingar som många gånger är spontana och irrationella. Beslut fattas snabbt och ofta utan tillräckligt mycket underlag. Forskning pekar på flera konsekvenser av osäkerhet: personal hoppar av, personal minskar sin produktivitet och effektivitet, man diskuterar med konkurrenter, leverantörer drar sig undan, kundrelationer bryts, missförstånd skapas, rykten cirkulerar, spekulationer eskalerar och reaktioner sprider sig som ringar på vatten.

Jag tänker att det räcker med att någon/några upplever att det är en kris för att företaget i fråga ska agera därefter. Vidta åtgärder, kommunicera och agera proaktivt. Ofta äger vi inte krisen, men vi äger hanteringen av den.

Hur tänker du? Håller du med om resonemanget och uppdelningen?