Socialdemokraterna

Aida Hadzialics krishantering: Rätt beslut att avgå


Aida Hadzialic, statsråd och gymnasie- och kunskapslyftsminister, meddelade idag på en pressträff att hon avgår efter att ha fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille i blodet. Hadzialics krishantering är föredömlig.  Men hon har, till min förvåning, fått hård kritik för sin avgång.

I Dagens Industri skriver PM Nilsson ”Hon hade inte behövt avgå”. Han fortsätter: ”Hon är ung och en av regeringens få fullt fungerande ministrar, och det måste finnas en gräns även för hur stora konsekvenser en promillegräns ska ha. Är det rimligt att även andra slutar sina arbeten och uppdrag för samma förseelse? Är minsta småsak skäl nog att förstöra humankapital och lovande karriärer?”

I Expressen skriver K-G Bergström ”Löfven och Hadzialic har överreagerat”. Han fortsätter: ”Aida Hadzialic har förvisso visat dåligt omdöme, när hon satt sig vid ratten bara fyra timmar efter att ha druckit två glas vin. Och visst är 0,2 promille rattfylleri enligt svensk lag. Men det är en internationellt sett mycket sträng gräns. Hon startade sin resa i Danmark, där gjorde hon inget olagligt. Där är gränsen 0,5 promille som PM Nilsson på Dagens Industri konstaterat.”

Men 0,2 promille är rattfylleri enligt svensk lag, oavsett hur sträng man tycker att den gränsen är. Det är ingen ”småsak” att bryta mot svensk lag. Att avgå är därför ingen ”överreaktion”. 

Och: Få andra är minister för gymnasieskolan. Få andra representerar allmänheten. I det ansvaret ingår att agera föredömligt. I alla lägen. I medgång och motgång. Ansvar får aldrig bli ett ihåligt löfte.

Aida Hadzialic agerade omdömeslöst när hon satte sig bakom ratten. Men i brinnande kris agerade hon helt rätt, med en föredömlig krishantering.

Jag menar att avgången var rätt beslut, av flera skäl:

  • Tar ansvar: ”Lagom” kan aldrig gå hand i hand med handlingskraft. I bra krishantering finns inget utrymme för mellanting. Du kan inte ta avstånd från en handling och samtidigt kompromissa med konsekvenserna. Hadzialic tar ansvar för sina handlingar, och hon gör det föredömligt i en presskonferens där varje mening är välformulerad. Där varje fråga besvaras. PM Nilsson skriver: ”Istället för att lämna in avskedsansökan till statsministern skulle hon ha kunnat berätta om hur lite det krävs för att överskrida gränsen, att hon härmed för all framtid aldrig ska dricka alkohol före bilkörning och göra sig själv till ett gott exempel på den svenska nolltoleransen.” Men det rådet är just en kompromiss. Lite lagom. Hennes trovärdighet hade nått botten om hon argumenterade för hur lite som krävs för att överskrida gränsen. Att vara ångerfull har då ingen som helst betydelse. En ursäkt måste alltid omsättas i en konkret, handlingskraftig åtgärd.
  • Undviker mediedrev: Genom att snabbt avgå undviker Hadzialic ett brutalt mediedrev. Hon undviker att bli slaktad i media. Att klamra sig fast hade skapat en omöjlig situation som till slut hade tvingat fram en avgång. K-G Bergström skriver: ”Jag har svårt att se avgången som något annat än överdriven rädsla för mediedrev.” Han fortsätter: ”Som journalist kan man förvisso tycka att det här är ett bra exempel på medias makt. Statsråd avgår till och med innan det blir ett mediedrev. Bara av rädsla för ett sånt. Men jag tycker faktiskt att regeringschefer ska ha modet att uthärda mediedrev. Visst blir det svettigt några dagar, men om inte orsaken till drevet är något allvarligt övertramp, så ska en statsminister ha tillräckligt kurage för att stå emot.” Kurage kan vara att stå emot ett mediedrev, som när utrikesminister Margot Wallström vägrade avgå i samband med den omdömeslösa lägenhetsaffären. Wallström fastslog att hon inte har gjort något fel. Att hon har bevis och vittnen på att allt har gått rätt till. Att hon välkomnar en undersökning. Samtidigt var granskningen befogad, och därmed också mediedrevet. För den som utsätts för ett mediedrev är det fruktansvärt outhärdligt. Jag ser det nästan dagligen i mitt jobb bakom kulisserna. Men efter snart 12 års erfarenhet av förtroendekriser vågar jag påstå att bara tanken på att avgå efter en skandal och lämna sin karriär bakom sig är ännu värre. Jag har tidigare skrivit att bland de absolut svåraste besluten att fatta i en krishantering är beslutet att ta konsekvenserna av sina handlingar. Kurage kan därför också vara att ha modet att se misstag och agera därefter. Hadzialic valde den svåra vägen.
  • Underlättar snabb comeback: Genom att på eget initiativ avgå, och inte skylla på sträng lagstiftning, underlättar Hadzialic för sin egen comeback. Hon hyllas idag på Twitter och andra kanaler för sin hantering av det som har hänt. För sin insats i politiken. För sin begåvning. De allra flesta vill se henne tillbaka i politiken och jag är säker att hon genom sin snygga exit kan göra en lika snabb comeback. Att Löfven höll Kaplan i handen var fel, men att låta Hadzialic självmant gå är rätt.
  • Skyddar sin politik: Hadzialic blev inte av med jobbet. Hon tvingades inte in i en omöjlig situation där arga röster kräver hennes avgång. Hon gjorde inte en Kaplan eller en Annelie Nordström i Kommunal. Ett mediedrev kan annars rasera personens tidigare framgångar. Plötsligt har det man en gång åstadkommit ingen som helst betydelse. Allt är liksom bortglömt. Men genom att agera rätt i brinnande kris kan man skydda sitt förtroendekapital och de insatser man tidigare gjort. Det underlättar givetvis en snabb comeback.
2 svar Följ diskussionen: "Bra skrivet Vasilis! Så rätt. Hadzialic vinner definitivt mer än hon förlorar. Allt annat hade gett anledning till mediedrev och till slut en framtvingad avgång...."

Kaplan och Miljöpartiets krishantering


Det var både nödvändigt och väntat att Mehmet Kaplan avgår och lämnar sitt uppdrag som bostadsminister. Under den senaste veckan har stor kritik riktats mot Kaplans agerande, omdöme och umgänge. Kritik har också riktats mot Kaplans, statsminister Stefan Löfvens och Miljöpartiets språkrör Åsa Romsons och Gustav Fridolins usla krishantering.

Så vilka lärdomar kan makthavare (politiker som företagsledare) dra? Bland mina bästa råd efter snart 12 års erfarenhet av förtroendekriser finns att fatta handlingskraftiga beslut och våga stå för dem:

  • Det ingår i ledarens roll att hantera de mest obekväma situationerna. Det ingår i ledarens roll att fatta de svåraste besluten och våga stå för dem. När förtroendet vacklar och marken skakar, ingår det i högsta chefens roll att stå stadigt och uttrycka de obehagliga sanningarna. Oavsett om man är statsminister, språkrör, styrelseordförande eller toppdirektör i näringslivet.
  • Det ingår i ledarens roll att göra allt i sin makt för att skydda verksamheten från ett skadat förtroende. För en VD eller styrelseordförande kan det innebära att fatta det svåra beslutet att självmant avgå. För en statsminister kan det innebära att tydligt uttrycka fullt förtroende för sin minister eller tveklöst ta avstånd från ministerns agerande. För ett språkrör kan det innebära att tydligt definiera kärnfrågan och antingen backa upp sin kollega till fullo eller kraftfullt agera.
  • ”Lagom” ingår inte i högsta chefens arbetsbeskrivning. Du kan inte både avskeda och hylla samma person. Du kan inte ta avstånd från en handling och samtidigt hänvisa till en ”samlad bedömning”. Du kan inte tveklöst ta avstånd från någons agerande och samtidigt avsluta en presskonferens med att ge ansvarig person en klapp på axeln. I bra krishantering finns inte utrymme för mellanting.
  • Du kan aldrig köpa ett förtroende – du måste förtjäna det. Och förtjäna ett förtroende gör du genom handlingskraft. Dina åtgärder måste spegla allvaret i situationen, annars fortsätter drevet. Här finns inte utrymme för en försiktighetskultur. Att värna om varandras heder och framtida karriärmöjligheter är nobelt. Men det får aldrig stå i vägen för att göra det enda rätta.
  • Handlingskraft kan inte vänta en vecka. All framgångsrik krishantering bygger på snabba beslut som grundar sig på ett gott omdöme och en väl genomtänkt strategi.
  • Ducka inte för de svåraste frågorna. Gå in med inställningen att besvara de absolut tuffaste frågorna som måste besvaras och hanteras. Att hänvisa till en ”samlad bedömning” ger inga tydliga besked. Att som språkrör sitta i morgonsoffan och försvara en nyligen sparkad ministers politiska gärning ger inga tydliga besked. Att bjuda in till pressträff som sen visar sig vara enskilda intervjuer där journalister får köa för att ställa sina frågor signalerar inte öppenhet. Jag har tidigare skrivit om den platta medieretoriken och makthavarintervjuer som ingen blir klokare på. Jag har också skrivit om paniken och ångesten som hämmar en framgångsrik krishantering, och den mänskliga försvarsmekanismen som sätter käppar i hjulet för att ta ett strukturerat grepp om det som händer.
  • Skyll aldrig på media och den ”bild som media skapat”. Se bortom medierapporteringen. Bygger ”bilden” på ett faktiskt problem? I så fall vilket? Och skyll aldrig på dina medarbetare. Som högst ansvarig för verksamheten är du också ansvarig för att sätta ribban för din personal/stab.
  • Att försöka tysta medierna i förhoppning om att dämpa kritiken signalerar att man tappat greppet. Att man är hårt pressad och inte kan tänka klart eller se de strategiskt viktiga valmöjligheterna. Planeringshorisonten krymper och man agerar enbart i panik. Det signalerar ofta att krishanteringen gått snett till från början.
2 svar Följ diskussionen: "[…] Den ska vara handlingskraftig och vara tydlig både när det gäller åtgärder och ansvarsfrågan. “Lagom” funkar inte i krishantering. Du kan inte både konstatera ett haveri och samtidigt ligga kvar i hängmattan. Du kan inte […]..."

Usel krishanetring av Socialdemokraterna


Den politiska rapporteringen har under de senaste dagarna dominerats av Omar Mustafas avgång. Efter bara sex dagar i Socialdemokraternas partistyrelse petades Mustafa ut sent på lördagskvällen.

Sveriges största politiska parti har fallerat fullkomligt i sin krishantering, och det redan i valberedningsarbetet. Karin Pettersson på Aftonbladet skriver fantastiskt bra när hon uttrycker sig så här: ”Socialdemokraterna har skött krisen kring valet av Omar Mustafa till suppleant i partistyrelsen så klantigt att man vill skrika högt.” Paul Ronge skriver att krishaveriet förvärrat situationen, ökat motsättningarna och väckt fler frågetecken än svar. Ännu en gång har en socialdemokratisk valberedning misslyckats, menar Lena Melin och K-G Bergström.

Mycket i processerna kring Omar Mustafa är okänt. Men det man kan konstatera är ett totalt misslyckande från Socialdemokraterna. Alla ledande personer i den svenska toppolitiken vet att allt granskas in i minsta detalj. Varje förslag. Varje beslut. Ändå gör Socialdemokraterna grova misstag – misstag som öppnar upp för skarp kritik. Förtroendet får sig en rejäl törn och väljarflykt befaras. Socialdemokraterna borde veta bättre.

Transparens i politiska processer handlar om att förankra, både internt och externt. Här lämnade Socialdemokraternas valberedningsprocess många frågetecken. Omar Mustafa nominerades bara några få timmar innan omröstningen, utan närmare eftertanke om vare sig hållbara motiv eller konsekvenser. Allt gick så snabbt. Självklart faller hela strategin, om det nu kan kallas för en strategi.

Och värst av allt. Här har vi en valberedning som snabbt som blixten tillsatte en person i partistyrelsen, med ett stort ansvar att bära. Lika snabbt lämnar Socialdemokraterna Omar Mustafa helt själv i ett helvete som brakat loss. Ingen backar upp honom. Ingen förklarar hur det kommer sig att en nyvald person till partistyrelsen hamnar i en sådan situation. Skamligt. På alla sätt och vis. Här tog ingen kommandot över läget eller erbjöd Mustafa kommunikationsstöd.

Veronica Palm, ordförande i Stockholms arbetarkommun, uppmanade Omar Mustafa att avgå. Och hon säger det stolt i en intervju. Men varken hon eller partiets ledning vill kommentera enskilda händelser som påverkat Omar Mustafas roll.

Uppdatering 23 april: Omar Mustafa ger i en pressträff sin version av det som hänt.. Han säger bland annat: ”Partiledningen vek sig för drevet”, ”Palm var med och fattade beslut om de uttalanden jag gjorde under hela drevet” och ”de stod inte på sig”. Veronica Palm svarar på kritiken genom att ge en annan bild.

Lämna ett svar

Krisretorik i väljarnas tjänst – seminarium i Almedalen


I Almedalen igår höll jag ett seminarium med titeln Krisretorik i väljarnas tjänst. Första delen av seminariet belyste det senaste årets mest framträdande politiska kris ur ett kriskommunikativt och ett retoriskt perspektiv. Jag syftar förstås på Håkan Juholt. Jag identifierade och analyserade moment i kris- och mediehanteringen som sedan Camilla – andra hälften av seminariet – tittade närmare på från en retorisk synvinkel.

I andra delen av seminariet samtalade vi med Per Schlingmann (M) om politisk kommunikation. Vad är egentligen en politisk kris? På vilket sätt spelar mediadramaturgin sin roll? Och vilka utmaningar ser Per i sitt strategiska arbete inom Moderaterna? Dagens Media skrev en artikel om Pers deltagande i seminariet och responsen från publiken och på Twitter var fantastiskt positiv. Spegelsalen var fullsatt med ca 140 personer i publiken. Utöver det var det flera som följde seminariet live på webben.

Analys av årets politiska kris
Lämna ett svar

Årets största politiska kris – Håkan Juholt


Idag var det dags för mitt almedalsseminarium ”Krisretorik i väljarnas tjänst”. Första delen av seminariet belyste det senaste årets mest framträdande politiska kris ur ett kriskommunikativt och retoriskt perspektiv. Jag syftar förstås på Håkan Juholt. Jag identifierade och analyserade vissa moment som sedan Camilla – andra hälften av seminariet – tittade närmare på från en retorisk synvinkel. I andra delen av seminariet samtalade vi med Per Schlingmann (M) om politisk kommunikation. Vad är egentligen en politisk kris? På vilket sätt spelar mediadramaturgin sin roll? Och vilka utmaningar ser Per i sitt strategiska arbete inom Moderaterna? Dagens Media skrev precis en artikel om Pers deltagande i seminariet. Samtalet med Per ser du här nere(ca 25 minuter in i klippet)!

Det senaste årets största politiska kris – Håkan Juholt

Nedan följer en sammanfattning av vissa delar av min analys av Håkan Juholts tid som partiledare för Socialdemokraterna:

Vi har sett många missar under Håkan Juholts år som partiledare för Socialdemokraterna: Avslöjandet om att sambon begått förskingringsbrott, Libyeninsatsen, 1:a maj-missen, budgetkaoset, bostadsaffären, avgångskrav, tveksam ersättning för hyrbil, fel siffror om socialbidrag, smuggelhistorien, fel om skolsiffror… Listan är lång.

Men, varje enskild miss kvalificeras inte som kris. Vissa händelser gör det, vissa gör det inte. Jag vill påstå att krisen föddes i kraft av upprepade händelser – upprepade missar – som satte Juholts trovärdighet på spel. Den ena missen utlöste den andra. Hanteringen blev sämre och sämre, och till slut blev det ohållbart. För varje miss föll han ett steg, och han lyckades aldrig ta sig upp igen. Vi ska inte heller glömma att den öppna osäkerheten och konflikten som fanns internt inom partiet också förvärrade situationen.

10 mars 2011 utses Håkan Juholt av Socialdemokraternas valberedning till partiets kandidat att efterträda Mona Sahlin. 25 mars väljs Juholt till partiledare för Socialdemokraterna. 28 mars, alltså bara tre dagar senare, uppdagas att hans sambo blivit dömd för bedrägeri, något som medierna snabbt målar upp som en kris. Men den händelsen hanterade Juholt utan problem. Tvärtom gör han bra ifrån sig. I en intervju med Rapport ger han bra, självsäkra och raka svar. Han säger att han inte gjort något fel, vilket han inte heller gjort. Och han fick stöd från folket som upplevde att ”självklart var det inte hans fel, varför ska han stå till svars”. Däremot kunde Juholts hållning och kroppsspråk varit stabilare. I en medieträning hade jag velat öva bort hans huvudrörelser som ger ett nonchalant intryck (se klippet nedan). Men överlag gjorde han bra ifrån sig.

Sen kommer den första stora krisen. Efter tre månader som partiledare kom den första stora politiska frågan för Håkan Juholt, och vad vi kan kalla för en kris. Och då pratar jag om den svenska Libyeninsatsen som under en period var en väldigt viktig fråga för många. Först sa Socialdemokraterna ja till att skicka Gripen-plan för att skydda civilbefolkningen i Libyen, men sen kom beskedet att flygplanen skulle tas hem. Juholt vinglade i utrikespolitiken och förvirringen blev stor kring vad Juholt egentligen ville och menade, till och med internt bland partikollegorna.

Den förvirringen blev inte bättre när Juholt i en intervju med Agenda sitter och slingrar sig undan huvudfrågan och upprepar samma otydliga svar gång på gång – ett inövat svar som han håller sig fast vid och som går mot alla riktlinjer för effektiv krishantering. Det finns fler höga politiker som försökt sig på en liknande strategi utan större framgång. Och här gör Juholt samma misstag och går rakt in i fällan. Han är så otydlig att han förlöjligar sina väljare och sina tittare. Vi kan titta lite på hur det såg ut:

Vi går vidare. I oktober kommer det fram att Håkan Juholt tagit ut för mycket pengar i hyresbidrag från riksdagen. Han har även fått ersättning för sambons boendekostnad. På ett VU-möte kräver flera att Juholt avgår, men han vägrar och blir kvar vid sin post. Han inleder en resa i landet för att återvinna sitt förtroende, en förlåt-mig-turné. Ibland är det flera olika städer samma dag, vilket visar på allvaret i situationen.

Medierna drev en tydlig linje – att Juholt har en enda utväg, och det är att avgå. Men medierna hjälpte Juholt till det motsatta utan att själva förstå det. Partiet kan inte göra sig av med två ledare på så kort tid och ge efter utan påtagliga bevis. Effekten av en avgång hade blivit större än effekten av att stanna kvar. Mediernas rapportering den tiden drev fram det beslutet. Jag har i ett tidigare inlägg analyserat den händelsen och beskrivit varför jag tycker att Juholt hanterat krisen bra.

Juholt tar initiativet till kriskommunikationen när han börjar tala om förundersökningen och värderar det som sker i positiva termer. ”Då får det redas ut vad som är sant och vad som är fel i detta …” Underförstått: Jag har gjort så som jag trodde var rätt. ”Det är bra att det får göras.” Återigen en positiv värdering av skeendet. När journalisten säger ”Fortsätter du att ljuga” gör Juholt en mycket bra vändning. Han svarar: ”Det bygger på att jag i så fall har ljugit”. Journalisten kan inte göra annat än att ställa frågan ”Har du ljugit?” Och så får Juholt säga det han vill. Mycket bra hanterat!

Under hösten kommer en 300 sidor lång bok där Håkan Juholt berättar om partikollegor som tvingade bort honom och om en svår period av fri jaktsasong där man använde alla medel för att komma åt honom. I boken ska han också anklaga partikollegorna för att ha konspirerat mot honom. Boken kommer säkerligen att skapa starka och arga känslor, men jag hoppas att de diskussioner som boken skapar inte hämmar den positiva utvecklingen inom partiet. Och jag hoppas också att de personer som vet med sig att de finns nämnda i boken förbereder sig på hur kritiken ska bemötas på bästa möjliga sätt.

2 svar Följ diskussionen: "[...] ← Årets största politiska kris – Håkan Juholt Intervjuas av TT om kändisarnas krishantering → [...]..."

Medierna hjälpte Juholt utan att själva förstå det


Igår kom det besked jag förutspådde; Juholt sitter kvar som partiledare för Socialdemokraterna. Bara någon timme innan VU lämnade sitt besked i en direktsänd presskonferens, skrev jag följande på min Facebook-sida Bättre förändring:

Jag tror och hoppas att han klarar sig, om inte annat för att bryta det svenska mönstret som alltid kräver ledarens avgång. Jag tror att det finns en chans att VU ser på händelserna som slarv och mänskliga fel från Juholts sida. Och då ska han inte avgå utan jobba hårt för att återfå förtroende. Om det visar sig att han medvetet ljugit blir utfallet förstås annorlunda.

Och mycket riktigt beslutade VU att Juholt ska sitta kvar och återskapa förtroendet genom att resa runt i landet. Givetvis kommer tilliten för honom som partiledare och tilliten för Socialdemokraterna att ta lång tid att återuppbygga. Det kommer att innebära många år av hårt arbete.

Men det bästa beslutet från partiets sida är att Juholt stannar kvar. Partiet kan inte göra sig av med två ledare på så kort tid och ge efter utan påtagliga bevis. Effekten av en avgång hade blivit större än effekten av att stanna kvar.

Och på ett sätt har mediernas rapportering den senaste veckan drivit fram det beslutet. Att väldigt tidigt, utan påtagliga bevis, använda formuleringar som ”Juholt ljuger” och gräva fram det ena och det andra om dubbel bilersättning och sambons resa som var betald av Riksdagen, gör det hela nästintill löjligt. Aftonbladet hänvisade först till anonyma källor varefter Socialdemokraternas kassör Tommy Ohlström användes som namn. Aftonbladet påstod att Tommy Ohlström hade informerat Juholt om felaktiga bostadsbidrag redan under 2009. Men själv gick Ohlström ut och dementerade uppgifterna, vilket får medierna att framstå som väldigt oseriösa. Varken VU eller Juholt kan ge efter i en sådan situation. Budskapet hade varit att politiska partier alltid måste ge efter för medieskriverierna, även när det inte finns substans bakom.

Vi vet fortfarande inte vad som är sant i denna historia. Men tidigare i veckan skrev jag om två tänkbara alternativ: antingen blev Juholt varnad och struntade medvetet i att ta tag i problemet, eller så stämmer Juholts förklaring att han missuppfattat reglarna och begått ett oskyldigt misstag.

Om det sistnämnda stämmer tycker jag att Juholt har hanterat krisen på ett bra sätt. Han har varit tydlig med var han står och bett om ursäkt till alla de som känner sig besvikna och sagt att han ska återbetala den summan som han är skyldig.

Läs också Paul Ronges analys av krisen.

10 svar Följ diskussionen: "[...] kvar. Mediernas rapportering den tiden drev fram det beslutet. Jag har i ett tidigare inlägg analyserat den händelsen och beskrivit varför jag tycker att Juholt hanterat krisen [...]..."