Internatskolan Lundsberg – när kändisar kallar våld och förnedring ”ensidigt”

Av Jeanette Fors-Andrée ·


Maskerade elever som tränger sig in på andra elevers rum. Slag och sparkar. Ett läderbälte som viner. Misshandel. En naken pojke, inkastad i en dusch, skållad med kokhett vatten och därefter nedkyld med isvatten. Filmad, lämnad ensam och brutalt förnedrad till orden: ”Du ska ut från Sverige, din bruna blatte”. 

Detta är inga abstrakta rykten. Det är fasansfulla, dokumenterade scener som rullas upp i SVT:s dokumentärserie ”Arvtagarna”. Scener som resulterat i fällande domar för misshandel och grovt hemfridsbrott, och där polisen hittat filmer som fått dem att upprätta en anmälan om sexuellt övergrepp. Det är en bekräftad kultur av våld som Skolinspektionen varnat för, och där 14-åriga pojkar historiskt fått åka till sjukhus med andra gradens brännskador. För drygt tio år sedan ”nollades” yngre elever genom att brännas med ett varmt strykjärn, vilket även den gången slutade i domstol. 

Man kunde förvänta sig att vuxenvärlden skulle reagera med en ryggradsmässig avsky inför detta mörker. Att föräldrar instinktivt skulle sluta upp bakom de utsatta barnen. Tveklöst markera att alla former av pennalism, kamratförtryck och maktmissbruk – där äldre eller starkare elever systematiskt kränker eller plågar nykomlingar – är avskyvärt. 

Men från några av Lundsbergs mest resursstarka försvarare ekar istället en skrämmande kyla. Kända profiler som Camilla Läckberg och Bathina Philipson väljer att rikta sin offentliga vrede inte mot förövarna eller den medskyldiga skolledningen – utan mot SVT. Deras gemensamma dom? Granskningen är ”ensidig”.

Hur kan en skildring av systematisk rasism, sadism och våld någonsin vara ensidig? Vad är andra sidan av myntet när en pojke misshandlas med ett bälte?

Bathina Philipson kallar det häpnadsväckande att public service sänder sin granskning. Hon förfäras av att man “tycks vilja smutskasta Sveriges äldsta internat” och hur “Johannes Hallbom har valt att lyfta fram en så ensidig berättelse utan att, som en seriös journalist bör göra, gräva djupare och inkludera flera perspektiv”.  Camilla Läckberg slår ifrån sig kritiken med att hennes egen son ”stortrivs i gemenskapen” och understryker att situationen ”inte är svartvit”.

Det är ett fullkomligt obegripligt försvar. När barn kränker, slår och förnedrar andra barn, existerar inga gråzoner. Det är svart eller vitt. Vilka andra perspektiv behövs? Hur kan det vara ensidigt att en elev kränks?

Ett övergrepp är ett övergrepp, punkt. Att ens egen son råkar må bra är ett bekvämt och djupt egocentriskt alibi som ekar oerhört tomt för de barn som brutits ner bakom skolans stängda dörrar. Att som offentlig person begära ”nyans” och sluta upp bakom skolan i detta läge är inget annat än ett svek mot de utsatta barnen. 

Det kanske mest obehagliga med Lundsberg är inte de vilsna tonåringarna som utövar våldet, utan den vuxna sammanslutning som möjliggör det. Som slätar över våld och mobbning. Som avfärdar larm om grova missförhållanden. När offentliga profiler slår tillbaka mot dokumentären, beskyller SVT för att kasta skolan under bussen och agerar mänskliga sköldar åt en institution där grymhet kallas ”fostran”, skickar de en livsfarlig signal till nästa generation. De normaliserar pennalismen. De säger att lojaliteten mot varumärket Lundsberg och dess nätverk är viktigare än ett trasigt barns säkerhet. Det är precis den attityden som möjliggör att en så vidrig och osund kultur kan fortsätta existera.

Kontrasten mellan det brutala våldet och kändisarnas försvar är enorm. Kanske är detta aggressiva försvar i själva verket en djupt mänsklig, om än väldigt obehaglig, skyddsmekanism. För vad är egentligen alternativet? Om dessa föräldrar skulle ge SVT:s nattsvarta granskning rätt – om de skulle erkänna att våldet och förnedringen är inbyggt i väggarna – tvingas de till en brutal självrannsakan. Att medge systemfelen på Lundsberg är att samtidigt erkänna att man under alla dessa år aktivt har blundat för en miljö där barn bryts ner. Försvaret av varumärket Lundsberg blir därmed i grunden ett desperat försvar av den egna självbilden och den egna föräldrarollen. Försvaret av skolan handlar egentligen om att försvara sig själv.

Entreprenören Gunilla von Platen och hennes man Alfred von Platen gjorde det enda moraliskt försvarbara när de öppet berättade om helvetet deras son utsatts för. Samtidigt har sonen själv, tillsammans med andra tonårspojkar, dömts för brott mot yngre elever på ett av skolans elevhem. Samtliga av de dömda har nekat till brott och domen har överklagats till hovrätten. Ny rättegång väntas i slutet av sommaren.

Det Gunilla och Alfred von Platen gjorde var modigt och rätt. De bröt skolans sektliknande tystnadskultur. För det lär Gunilla von Platen få betala ett högt pris, för i denna slutna värld framstår sanningen som det allra största brottet. Medan barn fortsätter att brytas ner, pratar skolans ledning tomt om nolltolerans och kallar public service-dokumentären för en ”partsinlaga”. Det skriver Lundsbergs verksamhetschef Lars Jonsson som förvånas över att “Dokument inifrån” valt att sända en granskning under en pågående rättsprocess. 

Samtidigt anmäler Lundsberg SVT till Granskningsnämnden. Det är ett agerande som är lika fegt som det är helt fel. Att möta larm om grovt våld mot barn med byråkratiska motangrepp och attacker på budbäraren vittnar om en institution som helt tappat sin moraliska kompass. Istället för att städa upp i den kultur som trasar sönder barn, lägger skolledningen all energi på att tysta dem som vågar berätta sanningen. Det är den ultimata ansvarsflykten från en skolledning som hellre räddar sitt eget varumärke än skyddar de barn de har till uppgift att fostra.

Måste ett barn dö innan skolledningen och internatets försvarare inser att deras krav på ”nyans” i själva verket är syret som håller övergreppskulturen vid liv?

Skolinspektionen har tidigare krävt att skolan vidtar åtgärder mot kränkningar. Myndighetens utredning visar att kränkningar, våld och till och med rasism förekommer på skolan. Skolinspektionen konstaterade att det finns ”en miljö och jargong med kränkande inslag som tycks ha normaliserats på elevhemmen”. Elevhemmen är ökända för sin kamratuppfostran. Det är den som Skolinspektionen beskriver. Det ska exempelvis finnas en ”hackordning”. Yngre elever har kallats för slavar och ”tarmar” och tvingas passa upp på de äldre.

Skandalen lär inte sluta här. Den eskalerande krisen i internatskolan Lundsberg är ett bra exempel på hur mediedramaturgin byggs upp som en deckare så länge ledningen låter missförhållandena fortgå. Redan 2013 handlade den första vinkeln om trakasserier och mobbning, och det många minns är hur en pojke brände en skolkamrat med ett strykjärn. Så kom sedan rubriken ”Skolan stänger, elever i tårar”. Och i början av oktober 2013 det överraskande beskedet ”Skolinspektionen får avslag – Lundsberg öppnar”. Och sist i juni 2014 ”Skolinspektionen hade rätt att stänga Lundsberg”, eftersom verksamheterna på Lundsberg är så integrerade att även kränkningar som sker på elevhemmen på kvällstid omfattas av skollagen.

Att historien upprepar sig med en nästan kuslig precision visar att de strukturella problemen på Lundsberg aldrig har adresserats i grunden. Varje gång strålkastarljuset tänds rullas samma trötta krishanteringsmönster ut: tomma löften om bättring, följt av förnekelse och därefter aggressiva attacker mot dem som granskar. Men ingen institutionell kris kan hanteras genom att skydda varumärket på bekostnad av sanningen. Så länge skolans ledning och dess inflytelserika nätverk prioriterar att rädda ansiktet framför att skydda de barn som anförtrotts i deras vård, kommer övergreppen att fortsätta. Det är i slutändan inte SVT:s granskning som utgör ett hot mot Sveriges äldsta internatskola. Det är den egna, djupt rotade oförmågan att göra upp med en kultur där våld tillåts kallas för “fostran”.

Tillägg den 1 juni:

Varför pratar vi om SVT — inte våldet?

Kritiken mot SVT:s dokumentärserie ”Dokument inifrån: Arvtagarna” riktar in sig på anklagelser om bristande journalistisk balans, opartiskhet och saklighet. Debatten har engagerat både medieprofiler och företrädare för Lundsberg. Kärnan i kritiken kan sammanfattas i följande huvudpunkter:

Obalanserad ansvarsfördelning och tystade offer: Dokumentären ger stort utrymme åt föräldrarna till en elev (Gunilla och Alfred von Platen) som berättar om att sonen utsatts för rasism och kränkningar. Men samma son är de facto dömd i tingsrätten för att, tillsammans med andra pojkar, ha misshandlat yngre elever på skolan. Kritiker, däribland Expressens kulturskribent Jens Liljestrand och tidigare SVT-vd:n Eva Hamilton, menar att programmet frångår grundläggande journalistiska principer genom att låta förövarna och deras familjer ge sin oemotsagda version. De riktar skarp kritik mot att SVT inte har pratat med de faktiska brottsoffren.

Förövare framställs som offer: På grund av ovanstående redaktionella val menar kritiker att perspektivet blir ensidigt. Genom att fokusera narrativet på den dömde pojkens upplevelser av skolan anser man att dokumentären riskerar att förflytta fokus från misshandeln och istället framställa förövarna som de primära offren för skolans kultur.

Uteblivet genmäle från skolan: Internatskolan Lundsberg har via advokat Percy Bratt anmält programmet till Granskningsnämnden. Skolan anser att dokumentären präglas av total obalans, där kritikerna ges nästintill oavkortat utrymme utan att skolan får tillräcklig möjlighet till bemötande.

Skolans agerande och ansvarsutkrävande: Ett centralt argument från kritikerna är att skolan de facto agerade och tog ansvar i samband med den händelse som utgör en stor del av dokumentärens fokus. När den uppmärksammade misshandeln av yngre elever ägde rum (den så kallade ”januariincidenten”), var det skolans ledning som polisanmälde händelsen och stängde av de inblandade eleverna. Detta agerande ledde slutligen till fällande domar i tingsrätten.

Kritiken mot dokumentären bygger i stor utsträckning på en oförmåga att hantera flera komplexa sanningar parallellt. För att förstå syftet med SVT:s granskning måste man kunna hålla isär det juridiska utfallet från det institutionella misslyckandet. Det handlar specifikt om att hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt:

  1. Den formella hanteringen: Individerna som utövade våldet mot de yngre eleverna bär ansvar för sina handlingar. Rättsstatens dom gäller, och skolans ledning agerade formellt korrekt när de polisanmälde händelsen efter att misshandeln var ett faktum.
  1. Den strukturella kontexten: En reaktiv polisanmälan raderar inte det faktum att övergreppen skedde inom ramen för en systematiskt uppbyggd kultur. Det finns en lång, dokumenterad historik av hierarkier, pennalism och utsatthet på internatet. Samma institution som gjorde anmälan bär ansvaret för den miljö som möjliggjorde våldet från första början.

Tingsrätten har redan dömt individerna för deras handlingar. Men det är skolans ledning och dess slutna nätverk som bär ansvaret för den systematiska kultur som formade dessa individer. Att rättsstaten tvingas gå in och döma tonåringar till ungdomstjänst för våld och förnedring på ett elevhem är inte ett bevis på att skolan fungerar – det är beviset på att institutionens förebyggande uppdrag har havererat totalt. Att granska det haveriet är inte populism, det är journalistik när den är som bäst. SVT:s programserie belyser det dokumenterade våldet och den bakomliggande kulturen — institutionens oförmåga att skydda barn och den våldskultur som fortlever på elevhemmen. Den blottlägger den miljö och det system som möjliggör att våld, rasism och pennalism uppstår och normaliseras. 

Att angripa granskaren är en vanlig mekanism i krishantering för att förflytta fokus från institutionella brister. Det stämmer att SVT inte lät brottsoffren för misshandeln komma till tals. Men att förstå kontexten är inte detsamma som att ursäkta ett brott. I en sluten miljö präglad av hierarkier och pennalism är gränsen mellan offer och förövare ofta flytande; det är en central mekanism i hur våldskulturer reproduceras (den som blir utsatt, utsätter i sin tur andra). Genom att visa hur en elev först utsätts för grova kränkningar för att sedan själv utöva våld, åskådliggörs exakt hur farlig och nedbrytande skolans kultur är. Debatten bör handla om hur skolan tillåter denna dynamik att existera. 

I det tredje avsnittet publiceras dokumenterat videomaterial inifrån skolan som konkret påvisar våldets karaktär. Att flytta debatten från detta faktiska bildbevis till en diskussion om redaktionella val är en undanmanöver. Att elever nu far illa av näthat och hot efter sändningen är oacceptabelt, men ansvaret för det ligger hos en skolledning som låtit krisen eskalera, inte hos den redaktion som slutligen valde att belysa den.

Läs gärna mer:

Skrivet av Jeanette Fors-Andrée

Jeanette Fors-Andrée är krishanterare, medietränare och medierådgivare med gedigen praktisk erfarenhet av förtroendekriser och kriskommunikation.

1 svar