Idag var det dags för mitt almedalsseminarium ”Krisretorik i väljarnas tjänst”. Första delen av seminariet belyste det senaste årets mest framträdande politiska kris ur ett kriskommunikativt och retoriskt perspektiv. Jag syftar förstås på Håkan Juholt. Jag identifierade och analyserade vissa moment som sedan Camilla – andra hälften av seminariet – tittade närmare på från en retorisk synvinkel. I andra delen av seminariet samtalade vi med Per Schlingmann (M) om politisk kommunikation. Vad är egentligen en politisk kris? På vilket sätt spelar mediadramaturgin sin roll? Och vilka utmaningar ser Per i sitt strategiska arbete inom Moderaterna? Dagens Media skrev precis en artikel om Pers deltagande i seminariet. Samtalet med Per ser du här nere(ca 25 minuter in i klippet)!
Det senaste årets största politiska kris – Håkan Juholt
Nedan följer en sammanfattning av vissa delar av min analys av Håkan Juholts tid som partiledare för Socialdemokraterna:
Vi har sett många missar under Håkan Juholts år som partiledare för Socialdemokraterna: Avslöjandet om att sambon begått förskingringsbrott, Libyeninsatsen, 1:a maj-missen, budgetkaoset, bostadsaffären, avgångskrav, tveksam ersättning för hyrbil, fel siffror om socialbidrag, smuggelhistorien, fel om skolsiffror… Listan är lång.
Men, varje enskild miss kvalificeras inte som kris. Vissa händelser gör det, vissa gör det inte. Jag vill påstå att krisen föddes i kraft av upprepade händelser – upprepade missar – som satte Juholts trovärdighet på spel. Den ena missen utlöste den andra. Hanteringen blev sämre och sämre, och till slut blev det ohållbart. För varje miss föll han ett steg, och han lyckades aldrig ta sig upp igen. Vi ska inte heller glömma att den öppna osäkerheten och konflikten som fanns internt inom partiet också förvärrade situationen.
10 mars 2011 utses Håkan Juholt av Socialdemokraternas valberedning till partiets kandidat att efterträda Mona Sahlin. 25 mars väljs Juholt till partiledare för Socialdemokraterna. 28 mars, alltså bara tre dagar senare, uppdagas att hans sambo blivit dömd för bedrägeri, något som medierna snabbt målar upp som en kris. Men den händelsen hanterade Juholt utan problem. Tvärtom gör han bra ifrån sig. I en intervju med Rapport ger han bra, självsäkra och raka svar. Han säger att han inte gjort något fel, vilket han inte heller gjort. Och han fick stöd från folket som upplevde att ”självklart var det inte hans fel, varför ska han stå till svars”. Däremot kunde Juholts hållning och kroppsspråk varit stabilare. I en medieträning hade jag velat öva bort hans huvudrörelser som ger ett nonchalant intryck (se klippet nedan). Men överlag gjorde han bra ifrån sig.
Sen kommer den första stora krisen. Efter tre månader som partiledare kom den första stora politiska frågan för Håkan Juholt, och vad vi kan kalla för en kris. Och då pratar jag om den svenska Libyeninsatsen som under en period var en väldigt viktig fråga för många. Först sa Socialdemokraterna ja till att skicka Gripen-plan för att skydda civilbefolkningen i Libyen, men sen kom beskedet att flygplanen skulle tas hem. Juholt vinglade i utrikespolitiken och förvirringen blev stor kring vad Juholt egentligen ville och menade, till och med internt bland partikollegorna.
Den förvirringen blev inte bättre när Juholt i en intervju med Agenda sitter och slingrar sig undan huvudfrågan och upprepar samma otydliga svar gång på gång – ett inövat svar som han håller sig fast vid och som går mot alla riktlinjer för effektiv krishantering. Det finns fler höga politiker som försökt sig på en liknande strategi utan större framgång. Och här gör Juholt samma misstag och går rakt in i fällan. Han är så otydlig att han förlöjligar sina väljare och sina tittare. Vi kan titta lite på hur det såg ut:
Vi går vidare. I oktober kommer det fram att Håkan Juholt tagit ut för mycket pengar i hyresbidrag från riksdagen. Han har även fått ersättning för sambons boendekostnad. På ett VU-möte kräver flera att Juholt avgår, men han vägrar och blir kvar vid sin post. Han inleder en resa i landet för att återvinna sitt förtroende, en förlåt-mig-turné. Ibland är det flera olika städer samma dag, vilket visar på allvaret i situationen.
Medierna drev en tydlig linje – att Juholt har en enda utväg, och det är att avgå. Men medierna hjälpte Juholt till det motsatta utan att själva förstå det. Partiet kan inte göra sig av med två ledare på så kort tid och ge efter utan påtagliga bevis. Effekten av en avgång hade blivit större än effekten av att stanna kvar. Mediernas rapportering den tiden drev fram det beslutet. Jag har i ett tidigare inlägg analyserat den händelsen och beskrivit varför jag tycker att Juholt hanterat krisen bra.
Juholt tar initiativet till kriskommunikationen när han börjar tala om förundersökningen och värderar det som sker i positiva termer. ”Då får det redas ut vad som är sant och vad som är fel i detta …” Underförstått: Jag har gjort så som jag trodde var rätt. ”Det är bra att det får göras.” Återigen en positiv värdering av skeendet. När journalisten säger ”Fortsätter du att ljuga” gör Juholt en mycket bra vändning. Han svarar: ”Det bygger på att jag i så fall har ljugit”. Journalisten kan inte göra annat än att ställa frågan ”Har du ljugit?” Och så får Juholt säga det han vill. Mycket bra hanterat!
Under hösten kommer en 300 sidor lång bok där Håkan Juholt berättar om partikollegor som tvingade bort honom och om en svår period av fri jaktsasong där man använde alla medel för att komma åt honom. I boken ska han också anklaga partikollegorna för att ha konspirerat mot honom. Boken kommer säkerligen att skapa starka och arga känslor, men jag hoppas att de diskussioner som boken skapar inte hämmar den positiva utvecklingen inom partiet. Och jag hoppas också att de personer som vet med sig att de finns nämnda i boken förbereder sig på hur kritiken ska bemötas på bästa möjliga sätt.
2 svar