Kalla faktas nya policy för ansvarsintervjuer – så bidrog jag till schyssta och transparenta spelregler

TV4:s granskande redaktion Kalla fakta lanserade i slutet på juni en ny policy bestående av 10 spelregler för schyssta och transparenta ansvarsintervjuer. Åtagandet syftar till att öka förutsägbarheten och tydligheten för den som granskas. Det är ett positivt och inom mediebranschen sällsynt steg att en granskande redaktion rannsakar sina egna arbetsmetoder på detta sätt. Som redaktionschefen Jonas Alsgren och ansvarige utgivaren Fredrick Malmberg beskriver i Dagens Industri, medger Kalla fakta öppet att redaktionens eget agerande – både inför och under intervjuer – är en bidragande orsak till att makthavare och företagsledare väljer att inte sätta sig ner framför kameran.

De granskande redaktionernas metoder, såsom dramaturgiska bakhåll och alldeles för sena kontaktförsök när vinkeln redan är satt, har skapat en osäkerhet som aktivt försvårat dialog. Genom att nu ta ansvar för detta och införa krav på kontakt i tidigt skede, tydlig kontext om anklagelser och innehåll samt total öppenhet som motverkar överraskningsmoment har Kalla fakta redan nått konkreta resultat. Ett aktuellt exempel är intervjun med Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski, som valde att medverka i en intervju till följd av Kalla faktas nya öppenhet.

Detta är exakt den utveckling och struktur som jag under flera år har försökt initiera i branschen. År 2017 debatterade jag ansvarsintervjuns spelregler i Almedalen med SVT:s Uppdrag granskning. Debatten med Janne Josefsson, Sophia Djiobaridis och Karin Mattisson ledde till att Uppdrag gransknings tidigare ansvarige utgivare, Nils Hanson, bjöd in mig till ett internt seminarium på redaktionen för att redogöra för den granskades perspektiv. I början av 2024 publicerade jag blogginlägget Uppdrag granskning – därför vill få prata med er och köpte en helsidesannons i Dagens Industri för att på nytt inleda ett konstruktivt samtal om de redaktionella metoder som avskräcker från medverkan. Uppdrag granskning, med nuvarande ansvarige utgivaren Axel Björklund i spetsen, har hittills valt att inte delta i en sådan dialog.

Kalla fakta valde en annan, mer framåtlutad väg. Under våren tog redaktionen kontakt med mig för att förstå exakt varför företagsledare och makthavare avböjer intervjuer och vilka villkor som i praktiken skulle sänka tröskeln för att delta. Jag träffade Emil Hellerud, grävande journalist på TV4, och Jonas Alsgren, redaktionschef för Kalla fakta.

Inför vårt möte arbetade jag fram en strukturerad presentation med en tydlig problemformulering och handlingsinriktade lösningar. Jag överlämnade konkreta förslag på schyssta och transparenta spelregler för den som granskas. Därefter gavs jag möjlighet att läsa och lämna synpunkter på Kalla faktas policyutkast.

Det är en insiktsfull och professionell branschförflyttning att Kalla fakta går före och formaliserar en policy som faktiskt adresserar de metoder som gjort att allt fler väljer att inte medverka i sammanhang där den granskade förväntas underkasta sig orimliga villkor och förvandlas till ett viljelöst offer på mediedramaturgins altare. Jag kan också konstatera att majoriteten av mina synpunkter och åtgärdsförslag nu utgör en central del av den slutgiltiga policyn.

För full transparens, och för att bidra till en fortsatt saklig diskussion om medias spelregler och metoder, publicerar jag här mitt underlag. Nedan följer den presentation jag tog fram inför mötet med Kalla fakta i sin helhet, med mina konkreta förslag på schyssta och transparenta spelregler som lade grunden för redaktionens policyarbete.

Schyssta villkor och spelregler för den som granskas

Här följer den presentation jag tog fram inför mötet med Kalla fakta. Underlaget innehåller min problembild och mina konkreta förslag på de schyssta och transparenta spelregler som lade grunden för Kalla faktas nya policy. För ytterligare sammanhang kan du också läsa mitt tidigare blogginlägg Uppdrag granskning – därför vill få prata med er.

Problembild

Den granskande journalistiken behövs. Nu mer än någonsin. Den har en central funktion i en fungerande demokrati. Samtidigt väljer fler makthavare att avböja intervju. Klyftan mellan den som granskar och de som granskas är stor. Rädslan för journalister tilltar och tilliten till journalistkåren är låg. Den dramaturgiska iscensättningen avskräcker – därav föredras direktsända intervjuer framför bandade, och svar på mejl framför intervju.

Den som granskas ges sällan en ärlig chans att ge sina bästa budskap och argument. Den granskade erbjuds intervju alldeles för sent – vinkeln upplevs som redan satt. I förberedande konversationer upplevs ingen uppriktig vilja att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Omständigheter, fakta och argument tas inte emot som alternativa förklaringar. Redaktionen har redan bildat sig en uppfattning.

Samtidigt har den som granskas andra alternativ för att skydda sitt förtroende. Spelreglerna har förändrats; från att vara en gäst i journalistens story till möjligheten att äga sina budskap i egna kanaler där man tillåts utveckla sina argument. Denna maktförskjutning är ett faktum. Den relevanta frågan som den granskade ställer sig är därför ”Varför ska jag överhuvudtaget ställa upp på en intervju när det inte finns någon uppsida?”

Ambition och målbild

Schyssta villkor och spelregler ökar transparensen och därmed tilliten till journalister, utan att kompromissa med journalistikens oberoende. Schysstare spelregler är inte till för att göra det bekvämt för den som granskas, utan för att höja sakligheten i journalistiken och rättvisan för dem det faktiskt berör. När processen upplevs som rättvis och transparent, ökar viljan att ställa upp. Det leder till bättre granskningar och, i slutändan, ett mer informerat och fungerande samhälle.

En schysst process är med andra ord det bästa vaccinet mot misstro och rädsla. Det bygger en bro över den klyfta som råder mellan den som granskar och de som granskas.

VAD ÄR SCHYSSTA VILLKOR OCH SPELREGLER?

Tidig och transparent kontakt

Spelregler för en schysst process börjar långt före intervjun. Det är i denna fas som grunden för förtroende, eller misstro, läggs. Den granskades upplevelse av att ”vinkeln redan är satt” bottnar ofta här. Detta kan förhindras på följande sätt:

Ge den granskade förutsättningar att lämna betydelsefulla uppgifter i ett tidigt skede. En schysst process innebär att ge den granskade en rättvis chans att inkomma med fakta och argument som en del av redaktionens research – inte när researcharbetet redan är gjort. Verkligt oberoende visar sig i förmågan att lyssna på alla sidor och pröva sina egna teser mot starka motargument utan att vika från sitt uppdrag.
Den granskande redaktionen behåller alltid den redaktionella makten. Detta handlar om att ge den granskade en ärlig och rättvis chans att ge en mer komplett bild, vilket gör granskningen starkare och svårare att kritisera – inte svagare.

Inled en dialog tidigare i processen. Detta ger den granskade en reell möjlighet att bidra med fakta och sammanhang som kan påverka utformningen av granskningen. Detta handlar inte om att styra granskningen, utan om att säkerställa att den baseras på en så komplett bild som möjligt.

Rimlig tid för förberedelse

Ge den granskade rimlig tid att förbereda. Ofta vill redaktionen genomföra en intervju inom en vecka, strax innan programmet ska redigeras för sändning. För den granskade ger detta en signal om att faktorer som bekräftar journalistens tes redan har förstärkts och att det som motsäger tesen kommer att dämpas eller utebli.
Tiden för förberedelse bör stå i proportion till anklagelsernas komplexitet och allvar. Att pressa fram snabba svar på komplexa frågor, frågor som redaktionen har arbetat med i flera månader, är en dramaturgisk metod för att skapa underhållande TV, men det är inte en metod för att få sakliga och faktabaserade svar.

Tydlighet kring teser och huvudkritik

Den granskande journalisten, och TV-formatet, bygger sin dramaturgi på överraskningsmomentet. Den vill fånga spontana svar och reaktioner. Den som granskar ser konfrontationen som ett centralt verktyg. Att se hur någon reagerar när de ställs inför ett okänt dokument eller påstående anses ha ett högt sanningsvärde. Men vi behöver fråga oss vad “sanningen” är i det här sammanhanget. Är sanningen en persons förvirrade och stressade reaktion i stunden, eller är sanningen de faktiska omständigheterna?

En process där den granskade får tillgång till den tyngsta huvudkritiken i förväg leder till en högre form av sanning. Ett överraskningsmoment kan skapa bra TV, men det leder sällan till den djupaste insikten. En person som blir överraskad kanske ser skyldig ut, när de i själva verket bara är oförberedda. Därför är min utgångspunkt för schyssta och transparenta spelregler följande:

För att kunna ge så välgrundade svar som möjligt behöver den som granskas i förväg få veta vilka de specifika huvudfrågorna eller anklagelserna är. Den granskade begär inte att få se alla frågor ordagrant, men behöver med rätta förstå kärnan i kritiken för att kunna ge sina bästa budskap och argument på ett samlat sätt.
Dela öppet de uppgifter som den granskade förväntas kommentera innan intervjun genomförs – inte endast fragment av underlaget. Ofta beror den granskades rädsla, och därmed motstånd att medverka, på överraskningseffekten och chocken att plötsligt bli angripen.
Även om källskyddet är heligt och nödvändigt, får det inte användas för att göra en anklagelse omöjlig att bemöta. Rätten att försvara sig måste väga lika tungt. Det handlar inte om att få veta vem källan är, utan om att få tillräckligt med detaljer om vad anklagelsen konkret gäller för att kunna verifiera/falsifiera och bemöta den.
Det är omöjligt att försvara sig mot ett spöke och allmänna svepande påståenden. När anklagelser från anonyma källor används måste den granskade få ta del av de specifika, verifierbara omständigheterna kring påståendet (t.ex. tidpunkt, plats, händelseförlopp), utan att källans identitet röjs.

Detta är en fråga om att säkerställa kvaliteten på den granskades svar. Se det som en professionell standard. En professionell journalist skulle aldrig be forskare att i en direktsänd intervju recensera en ny vetenskaplig studie utan att låta dem läsa den först. På samma sätt förväntas inte en jurist argumentera i ett komplext ärende utan att först ha fått granska förundersökningsprotokollet. Jag efterfrågar samma sak här: möjligheten att förbereda för att kunna ge så korrekta och välgrundade svar som möjligt. Det stärker slutprodukten och gör den mer motståndskraftig mot kritik om sakfel.

Rättvis gestaltning av processen

En rättvis gestaltning av den journalistiska processen handlar om att sanningsenligt beskriva dialogen med den granskade i det färdiga reportaget. Journalisten rapporterar inte bara om sakfrågan, utan även om processen att ta fram reportaget, och i den rapporteringen framställs den granskade ofta som ovillig eller förhalande. Det blir en del av dramaturgin. Ärlighet kring dialogen är en förutsättning för att bygga förtroende.

Missvisande beskrivning: ”X har vägrat ställa upp på en intervju.”

Verklighet: X har fört en lång och detaljerad mejlkonversation, svarat på alla frågor skriftligt och tillhandahållit underlag. Man har avböjt just en filmad intervju, men har i sak medverkat fullt ut.

Missvisande beskrivning: ”Vi har i veckor försökt få en intervju med VD:n.”

Verklighet: Organisationen har erbjudit intervju med den person som är mest insatt i sakfrågan, men redaktionen har insisterat på VD:n, som kanske inte har detaljkunskapen.

Att beskriva dessa scenarion som att någon ”vägrar svara” eller ”inte ställer upp” uppfattas som ohederligt. Det är en form av selektiv rapportering om själva processen. Redaktionen utelämnar avgörande information för att skapa en bild av att den granskade är rädd och har något att dölja. Det är en iscensättning där den granskade tilldelas en förutbestämd roll. Och det är just denna förutsägbarhet som gör att allt fler väljer att inte delta i den sista akten.

En granskning ska vara en prövning av en hypotes, inte en process för att bevisa en redan fastslagen tes. Att medvetet bortse från fakta som komplicerar eller motbevisar den egna vinkeln är ett avsteg från principen om saklighet och opartiskhet. Därför är min utgångspunkt för schyssta och transparenta spelregler följande:

Principen om substans före form. Om en part har lämnat uttömmande svar på redaktionens frågor ska detta redovisas sanningsenligt, oavsett format. Det ska istället heta: “De har valt att svara skriftligt på våra frågor”, eller “Företaget erbjöd en intervju med X, men vi ville ställa frågorna till VD:n som avböjde en filmad intervju”.
Principen om att redovisa väsentliga motargument. Om den granskade parten presenterar konkret och relevant information, oavsett format, som direkt motsäger eller allvarligt ifrågasätter den tes som drivs i reportaget, bör denna information presenteras för publiken. Att utelämna centrala motargument upplevs som vilseledande och orättvist.
Ge den som granskas en reell, inte en symbolisk, chans att bemöta kritik och korrigera sakfel under processens gång. Från början till slut. Ofta försvarar sig redaktionen, efter publicering, med argumentet att den granskade har fått goda möjligheter att bemöta. Argumentet används som ett etiskt alibi för redaktionen. Det uppfattas som en formalitet som redaktionen bockar av för att kunna säga till Granskningsnämnden och kritiker att “de fick chansen att bemöta”.

Principen om proportionerlig rättelse efter publicering

Det är här slutprodukten skapas och där den granskades maktlöshet är som störst. Redaktioner bör öppet redovisa när misstag har begåtts. Sakfel ska rättas till så snart som möjligt och göras synligt för tittarna.

Ge den granskade möjligheten att läsa och korrigera eventuella oklarheter innan publicering. Den granskade bör alltid erbjudas att få läsa sina egna citat innan publicering. Detta är inte för att ändra innebörden, utan för att korrigera rena missförstånd, felsägningar eller felaktiga uppgifter. Det är en kvalitetssäkring för båda parter. Detta är redan standard på många seriösa redaktioner och borde vara en självklarhet.
Efter påpekande om allvarliga sakfel publiceras en liten, svårfunnen notis. Skadan är redan skedd och rättelsen når aldrig ut till samma publik som den ursprungliga felaktigheten. En ursäkt eller rättelse som ingen ser är meningslös. Ansvaret för att korrigera ett fel bör stå i proportion till den skada felet har orsakat.
Rättelsen ska ha samma tyngd som felet. Om en publicering innehåller ett väsentligt sakfel ska rättelsen publiceras med samma eller motsvarande publicistiska tyngd som den ursprungliga felaktiga uppgiften. För en online-artikel innebär det en tydlig markering högst upp i artikeln. För ett TV-program innebär det en tydlig rättelse i nästkommande sändning.

Summering

En orädd och oberoende granskande journalistik behövs. Den är en grundbult i vår demokrati. Men idag ser vi en växande klyfta av misstro mellan den som granskar och de som granskas. Ofta är anledningen inte själva granskningen, utan processen och den dramaturgiska iscensättningen. Dagens spelregler leder ofta till att diskussionen efteråt handlar om granskarens metoder, istället för om sakfrågan. Genom en transparent process tvingas diskussionen att stanna vid det som är viktigt: själva granskningen och dess resultat.

När processen upplevs som en iscensatt dramaturgi med en förutbestämd vinkel, där fakta som motsäger tesen väljs bort och dialogen med de som granskas gestaltas oärligt – då eroderas förtroendet. Och när förtroendet försvinner, drar sig allt fler för att medverka.

Bättre spelregler och schyssta metoder är inte till för att göra det bekvämt för den granskade. Det är en inbjudan till ett nytt kontrakt mellan granskare och granskade. Målet är att höja sakligheten i journalistiken och rättvisan för dem det faktiskt gäller. När processen upplevs som rättvis och transparent, ökar viljan att ställa upp. Resultatet blir inte en tandlös journalistik. Resultatet blir en skottsäker journalistik. En journalistik så välgrundad och rättvis i sin process att den blir omöjlig att avfärda – och som på riktigt stärker allmänhetens förtroende och vår demokrati.

Läs gärna mer:

Skrivet av Jeanette Fors-Andrée

Jeanette Fors-Andrée är krishanterare, medietränare och medierådgivare med gedigen praktisk erfarenhet av förtroendekriser och kriskommunikation.

Lämna ett svar