Just nu genomgår det norska kungahuset en mardrömslik situation – en total förtroendekollaps där en gammal skandal om ett hårresande dåligt omdöme kolliderar med en ny, akut familjekris. Samtidigt som Epstein-fallet uppmärksammas igen, står den så kallade bonusprinsen Marius Borg Høiby, son till Norges kronprinsessa Mette-Marit, inför rätta. Han är misstänkt för bland annat våldtäkt, misshandel och narkotikabrott. Det är en djup personlig familjetragedi. Timingen är usel.
När det under 2019 uppdagades att den norska kronprinsessan Mette-Marit träffat den dömde sexualbrottslingen Jeffrey Epstein flera gånger, gick Mette-Marit ut personligen, uttryckte djup ånger, medgav att det var ett misstag och tog avstånd från Epstein. På det stora hela begränsades skadan. Hanteringen tog udden av den omedelbara kritiken.
Men de nya detaljerna i mejlväxlingen mellan Mette-Marit och Epstein är bortom räddning. Kontaktens karaktär är chockerande ovärdig för en kunglighet. Det handlar om opassande otrohetsskämt med en dömd pedofil, vars brott kretsar kring sexuella övergrepp. Hon ber också en person dömd för sexbrott mot minderåriga om råd och hjälp i en fråga som rör hennes egen tonårsson och avbildandet av nakenhet. Det är oförsvarbart. Argumentet att Mette-Marit inte varit medveten om allvaret i Epstein kriminella handlingar är befängt. Norges kronprinsessa ska helt enkelt inte upprätthålla vänskaplig kontakt med någon som har dömts för övergrepp mot minderåriga. Att nu behandla de nya uppgifterna som ”old news” håller inte. Det är en förtroendekris som slår mot både kungahusets förflutna och framtid. Det är en institutionell härdsmälta som hotar själva kärnan och stabiliteten i institutionen. Det finns ingen enkel eller självklar väg framåt.
Imagen dikterar de offentliga förväntningarna
Det är viktigt att komma ihåg att Mette-Marit inte är anklagad för, eller skyldig till, brott. Samtidigt är konsekvenserna kraftiga. Det avgörande är i vilket sammanhang hon nämns och vilken offentlig image hon har. Den offentliga imagen dikterar de offentliga förväntningarna och därmed konsekvenserna. Profiler som har byggt sin image på moralisk integritet och hög svansföring drabbas hårdare. Fallhöjden är större. När en person som offentligt förespråkar höga moraliska eller etiska standarder associeras med en skandal av den här magnituden blir kontrasten enorm. Anklagelserna strider direkt mot deras offentliga image, vilket gör att förtroendet rasar snabbare och mer dramatiskt. Som medlem av det norska kungahuset förväntas Mette-Marit upprätthålla de högsta moraliska och etiska standarderna som representant för nationen och monarkin. Hennes beteende står i total kontrast till hennes kungliga ställning.
För andra profiler som nämns i dokumenten kan konsekvenserna vara mer begränsade. För personer med en kontroversiell image, som inte har en lika utpräglad moralisk eller etisk profil, tar förtroendet nödvändigtvis ingen skada. Här finns lägre förväntningar. Om en kändis redan har en ”rock ’n’ roll”- eller kontroversiell image, kan allmänhetens chock och besvikelse vara mindre. Det betyder inte att förtroendet inte skadas, men fallet blir inte lika djupt eftersom de offentliga förväntningarna var annorlunda från början.
För det norska kungahuset blir detta ett permanent ärr, men inte ett dödligt sår – förutsatt att inga nya, skadliga detaljer framkommer. På kort sikt fortsätter den intensiva mediebevakningen. Det är en förtroendekris som hovet måste navigera i. Mette-Marits omdöme kommer att ifrågasättas i alla framtida sammanhang. På lång sikt kommer frågorna för alltid att vara en del av berättelsen om Mette-Marit. Det blir en fotnot i historieböckerna.
Skillnaden mot det svenska hovet är stor
Det svenska hovet har på ett klokt sätt isolerat händelsen till tiden innan prinsessan Sofia blev prinsessa. Distansiering med argumentet att ”detta hände när hon var privatpersonen Sofia Hellqvist” har varit så effektiv en strategi kan vara i ett sådant sammanhang. Hovet har försökt skapa en tydlig skiljelinje mellan hennes liv då och hennes roll idag. Till skillnad från Norge har man undvikit en personlig ursäkt från Sofia. Istället har hovets informationsavdelning gett korta, formella kommentarer. Man har inte gett historien mer syre vilket är helt rätt strategi.
Samtidigt gör den här typen av uppmärksamhet något med bilden av de kungliga hoven. Förutom att den skadar deras viktigaste kapital – förtroendet – punkterar den också myten om kunglig upphöjdhet. Den visar att de kungliga, precis som alla andra, kan röra sig i moraliskt tveksamma kretsar. Det väcker frågor om deras omdöme, värderingar och de nätverk de är en del av eller har varit en del av. Det bidrar till en avmystifiering. Bilden av kungahusen som moraliska kompasser och symboler för nationen krackelerar, vilket förstås undergräver själva idén med ett kungahus och ger kritiker ammunition. Det blir ett konkret exempel på varför monarkin som institution är problematisk och otidsenlig.
Uppdatering 9 februari 2026: Jag kommenterar Mette-Marits och det norska kungahusets totala förtroendekollaps i SvD. Kronprinsessans ursäkt stoppar den kraftigaste och mest akuta blödningen, men såret är djupt och permanent. Hennes omdöme kommer att ifrågasättas i alla framtida sammanhang. Det som väger tyngre i det här sammanhanget är kronprins Haakons varma ord. För om han kan förlåta, kanske även folket kan förlåta. På sikt.
Läs gärna mer:
- Uppdrag granskning – därför vill få prata med er
- Konsten att be om ursäkt – därför faller offentliga ursäkter platt
- Medial timeout – det kan du lära från Johan Forssells krishantering
- Cancelkulturen, lynchmobben och pöbelmentaliteten – därför är Sverige världens mest extrema land
- Förtroende – ditt viktigaste kapital
- Medieträning – nej, det är inte så enkelt som att bara säga som det är
- Prestige och ”kan själv”-attityden bland de största misstagen i krishantering
- Tänk om vi väcker den björn som sover?
- Mats Löfvings död kan inte skyllas på mediedrev
- Paolo Robertos krishantering
- Medierna gräver gärna sin egen grav, bara klickfrekvensen är tillräckligt hög – Den offentliga skampålens pris
- Uppdrag granskning – att utkräva ansvar är en sak, att göra förnedrings-tv med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat
