Det är tiden på året då många företag granskas. Med bara några dagar kvar till jul kommer det ena medielarmet efter det andra. Under de senaste månaderna har det varit konstanta utryckningar för att sätta strategier för akut krishantering av matlarm, skarpa medieträningar för att ta fram hållbara budskap och medierådgivning för företagens mediehantering. Jag fungerar då som ett strategiskt bollplank för ledningsgruppen eller delar av den (ofta kommunikationschefen, presschefen eller kvalitetschefen).
I vissa fall har det handlat om mediedrev och falska larm som sätter spinn på spekulationer och oro hos konsumenter – medielarm som saknar grund men som ändå måste hanteras av företagen som drabbas. Men i andra fall handlar det om faktiska problem som måste hanteras med största försiktighet, naturligtvis helst långt innan produkterna når konsument. Och det är alltid målet – den bästa krishanteringen är den som inte syns och som inte når konsumenterna. Men även här krävs väl förberedda strategier, budskap och argument om det skulle komma ett läge där företaget ställs till svars eller på annat sätt behöver berätta om det som har hänt. Och om produkterna skulle nå konsument måste företagen agera tydligt och kraftfullt och med väl satta strategier för att hantera media och konsumenternas eventuella kritik. Min ambition är då att minimera skadorna så gott det bara går för de livsmedelsföretag som drabbas, genom en öppen och sanningsenlig approach och med tydliga argument och besked kring vad man gjort åt det och vilka ytterligare åtgärder som krävs för att felet inte ska upprepas igen. Det innebär också att jag med ett utifrånperspektiv ställer de absolut värsta frågorna som måste besvaras och hanteras och som företagen själva ofta blir hemmablinda för.
Styrelsen har nu antagit de riktlinjer för kris- och mediehantering för livsmedelsindustrin som jag lade fram som förslag i september. Riktlinjerna ska vara vägledande för den svenska livsmedelsindustrin och beskriver kris- och mediearbetet i två delar: en del med branschgemensamma krisrutiner och en del med grundläggande värderingar som tydliggör vad jag menar med transparens, proaktivitet och ansvarsfullt agerande. Livsmedelsföretagen blir inte bara den första branschorganisationen som inrättar en specifik tjänst för akut krishantering (det vill säga min roll) – vi blir också den första branschorganisationen som medvetet tar fram en standard för hur en industri bör bedriva kris- och mediefrågor.
De frågor som oftast uppstår, och som hamnar på mitt bord, brukar rymmas under en av följande fyra kategorier:
Farlig mat eller felaktiga produkter
Det kan handla om virus, bakterier (t. ex. listeria) eller föremål i maten. Det kan även handla om felaktig märkning som kan vara farlig för allergiker av vissa råvaror, fel i produktionen samt sabotage eller matfusk i livsmedelskedjan.
Hälsa
Frågor som berör enskilda tillsatser eller råvaror såsom salt, socker, fett, kött eller snus. Det kan också handla om bekämpningsmedel, antibiotika, akrylamid, GMO eller tidigare okänd fakta/nya rön som skapar osäkerhet.
Etiska frågor
Frågor som berör exempelvis djuromsorg och djurhållning eller CSR- och hållbarhetsarbete på såväl enskilda livsmedelsföretag som hos deras underleverantörer.
Arbetsgivarfrågor
Frågor som berör arbetsmiljö, olyckor på arbetsplatsen eller arbetsrättsliga processer som riskerar att få medial uppmärksamhet eller på annat sätt behöver kommuniceras i egna eller externa kanaler.