Under de senaste tio åren har IMP-relaterad forskning diskuterat kritiska händelser och dess konsekvenser. Till skillnad från händelser som sker löpande i en verksamhet — så som enskilda transaktioner, löpande kundkontakt och löneutbetalningar — inträffar kritiska händelser mer sällan. Till skillnad från alldagliga händelser som kontrolleras och hanteras mer eller mindre automatiskt och rutinmässigt, upplevs kritiska händelser som plötsliga och oroväckande, även om de från ledningens sida har planerats och diskuterats under en längre period. Det kan handla om alltifrån fusioner, förvärv, produktdiversifiering och uppsägningar, till införandet av nya IT-system, löneförhandling eller tillsättning av nya poster.
Utöver förväntade effekter, skapar kritiska händelser också oväntade och oönskade effekter. Det skapas en stark spänning och en hög nivå av osäkerhet som så småningom kan leda till fruktansvärda konsekvenser. En farlig attityd som jag har stött på är när företagsledare antar att konsekvenserna av kritiska händelser inte går att minimera; när företagsledningen tror att det alltid måste se ut så här.
Men det stämmer inte riktigt. Kritiska händelser går att normalisera genom att framställa dem som så ofarliga som möjligt. Det handlar om att öppet prata om förändringen, även om personalen inledningsvis tycker att det är jobbigt. Gång på gång kommer medarbetare skapa någon sorts resistens mot abrupta händelser. Så småningom kommer kritiska händelser inte uppfattas som kritiska.
Vad tycker ni? Har ni själva stött på en organisationsförändring vars oväntade konsekvenser kunde ha minimerats genom bättre internkommunikation?
Lämna ett svar