Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan. Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, håller varandra om ryggen. Och hur media, som ställer höga krav på andras tillgänglighet, själva går och gömmer sig. Dubbelmoralen.
Det vi inte kan prata om, kan vi heller inte åtgärda. Det är grunden i all bra krishantering. Att utan skygglappar, och utan att hamna i den destruktiva försvarsställningen, göra en förutsättningslös och grundlig analys och ställa de absolut svåraste frågorna. Bra krishantering handlar inte om fina ord, utan om att gå till botten med eventuella problem och osunda beteenden för att kunna åstadkomma faktisk förändring.
Men när TV4 och Aftonbladet krishanterar gäller en annan regel. Tystnadskulturen. Högt uppsatta chefer som skyddar varandra. Som hellre håller varandra om ryggen än skyddar förtroendet för journalistikens roll och ansvar.
TV4 och Aftonbladet har gjort samtliga misstag som jag idag lärde en kommun att undvika i en medieträning för kommunledning och förvaltningschefer. Och ja, frågan kom upp: Hur kommer det sig att två av de största medierna, som sätter spelreglerna för mediedramaturgin, själva agerar så fatalt fel?
I sunda organisationskulturer, som menar allvar med sina värderingar, tas varningsklockor på allvar. Du kan inte både hävda nolltolerans och samtidigt aktivt blunda för uppenbara övergrepp. Du kan inte som ledning och vd under flera års tid både känna till anklagelser om trakasserier och sexuella övergrepp utan att agera, och samtidigt peka på ”ett enskilt rötägg”. Och du kan inte som vd erkänna att delar av ledningen ”blundat för problemen” och på riktigt påstå att du har ett fortsatt förtroende för samma ledning. För då befästs dubbelmoralen. Då befästs vänskapskorruptionen. Att chefer kan fortsätta att aktivt välja att titta åt ett annat håll när en vän gör något han inte borde.
Lämna ett svar