I dagens Svenska Dagbladet har kungavännen Aje Philipson köpt en helsidesannons för att rentvå sitt namn efter att PON-fällda Aftonbladet pekat ut honom som delaktig i förhandlingar med kriminella. Aftonbladet klandrades för att ha brutit mot god publicistisk sed när uppgifter publicerades utan redovisade källor.
Det är väldigt ovanligt att en privatperson köper en helsidesannons i en av Sveriges största tidningar. Mycket av den journalistik som kretsat runt kungens kris har varit dålig och aggressiv, och därför har jag full förståelse för att Philipson vill bemöta det som har skrivits i media.
Men att köpa ett annonsutrymme för en väldigt stor summa pengar kan få mottsatt effekt, även om Philipson har rätt i sak. Många kan uppfatta det här som desperat, vilket i sin tur gör att man lätt avfärdar hans försvar. Det skapar väldigt lite närhet. Avståndet mellan honom och oss läsare blir väldigt stort. Det känns inte äkta när platsen är köpt. Det är oerhört svårt att köpa trovärdighet. Som läsare vill vi se närhet, vi vill kunna känna igen oss i sändaren. En annons visar hur olika vi är.
Det bästa sättet hade varit att få in budskapet den redaktionella vägen, precis som Lettström gjorde i DN. I medierna är det medias spelregler som gäller. Har man ett budskap som fungerar mediemässigt blir medierna intresserade. Att i ett sånt läge köpa utrymme går utanför spelreglerna.
1 svar