Idag meddelar Stefan Löfven att han ombildar regeringen. Stefan Löfvens besked imponerar. Och förvånar. Beskedet var helt oväntat. ”Jag tänker inte försätta Sverige i en politisk kris” säger han och börjar nu återta kontrollen, även om självkritik saknas. Han ger också en liten näsbränna tillbaka.
Jag medverkade tidigt i morse i Expressen TV om det som kan vara Sveriges kanske största IT-skandal hittills. Jag har också kommenterat regeringskrisen och Löfvens krishantering i TV4:s Nyhetsmorgon, och hur Transportstyrelsen nu återupprättar sitt förtroende i SVT:s Gomorron Sverige.
Jag ser två olika men relaterade kriser:
1. De uppenbara och allvarliga lagöverträdelserna på Transportstyrelsen. Att göra avsteg från lagen. Tre lagar! Mörkandet. Den låga, eller snarare obefintliga, medvetenheten kring IT-säkerhet och säkerhetsskyddsfrågor. En myndighet som inte har koll på vad som är skyddsvärt och vilka risker det innebär att skyddsvärd information hamnar i fel händer.
2. Den politiska förtroendekrisen som inte behövt bli så omfattande om den (och den ursprungliga krisen) hanterats på ett snabbt och handlingskraftigt sätt. Jag ser en regering som låtit oppositionens utspel diktera sitt agerande och på så sätt också lämnat över taktpinnen istället för att själv ringa in faran och sätta agendan.
Det politiska spelet har tagit över sakfrågan. Sakfrågan är som bortdribblad från debatten. Det stora haveriet, och vad den här skandalen egentligen handlar om, är den obefintliga medvetenheten kring IT-säkerhet och säkerhetsskyddsfrågor. Emanuel Karlstens analys är klockren: Hur kan en myndighet skötas under så många år utan att egentligen ha kompetens eller förståelse för sakområdet? Hur kan en myndighet välja att göra avsteg från lagen och upphandlingsförfaranden och handskas så lättvindigt och arrogant med uppgifter som inte ska hamna i fel händer? Enligt de förhör som Säpo har genomfört har avsteg gjorts tidigare. Det är inte första gången. Det verkar vara en del av myndighetskulturen.
Istället för att diskutera kärnfrågan och dra lärdomar hamnar vi i den klassiska pajkastningen om vem som gjorde vad, vem som informerade vem, varför x inte informerade y, vem som bör avgå och vem som ska anmäla vem. Ett politiskt spel som gärna fäller domar och hellre avsätter ministrar än löser anmärkningsvärda brister i en av statens myndigheter.
Jag ser en lam och otydlig krishantering som inte står i proportion till krisens dignitet. Krishanteringen måste ske snabbt. Den ska vara handlingskraftig och vara tydlig både när det gäller åtgärder och ansvarsfrågan. “Lagom” funkar inte i krishantering. Du kan inte både konstatera ett haveri och samtidigt ligga kvar i hängmattan. Du kan inte konstatera ett haveri och samtidigt försvara en traditionell förvaltningskultur där väsentlig information fastnar i stuprör. I bra krishantering finns inte utrymme för mellanting. Och handlingskraft kan inte vänta en vecka eller två. Resultatet blir att du tvingas in i ett hörn. Trycket blir för stort. Du hamnar i ett underläge där det blir fel oavsett vad du gör. Du jagas ut i media istället för att själv ta ett samlat grepp. En sådan strategi slutar alltid med avgångar. Det handlar om väldigt grundläggande mekanismer i dramaturgin: Man kan inte sitta still i båten och vänta ut stormen och tro att en förtroendekris av den digniteten ska försvinna. Det förvånar mig att Sveriges regering inte förstått att krisen blir värre och fortsätter att eskalera fram till dess att tydliga besked har getts.
Här finns klippet från min medverkan i Nyhetsmorgon.
