Jag debatterade med Uppdrag Gransknings grävreportrar Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis på SVT-scenen i Almedalen. Vem sätter agendan? PR-konsulten eller journalisten? Uppdrag Gransknings utgångspunkt är att PR-konsulter ger kontraproduktiva råd och att medietränare lär sina uppdragsgivare att ducka och ljuga.
Jag involveras ofta i komplex krishantering och medietränar företagsledare och chefer i samband med mediala granskningar, bland annat när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Medieträning fungerar inte såsom Uppdrag Granskning konstant påstår. Det är en del av Uppdrag Gransknings affärsidé att kritisera och förlöjliga medieträning. Det “underhållande” skådespeleriet som inledde debatten (men som inte finns med i klippet nedan) befäster just det.
Jag har tidigare beskrivit hur paniken och rädslan tar över när Uppdrag Granskning knackar på dörren. Hur paniken och rädslan gör att man agerar fel. Jag har också skrivit om en verklighet som är mer komplex än att rymmas i en pressad intervju och vad som händer bakom kulisserna: känslan att inte ha någon kontroll över situationen, risken att bli missuppfattad, rädslan för mediedrev, rädslan att förlora sitt anseende inför alla som betyder något. Familj. Släkt och vänner. Kollegor. Vissa förlorar jobbet och lever med ångest och hot flera månader framåt. Uppdrag Granskning bjuder in till skratt i Almedalen och gör sig lustiga över de situationerna. Men jag menar att den olustkänslan ska inte tas lättvindigt. Den är enormt obehaglig.
Genom att förlöjliga och göra underhållning av den typen av problem förstärker Uppdrag Granskning bilden av sig själva; nämligen att de driver sin tes hela vägen, vinklar, fäller domar utan att bevis eller argument anses vara något relevant, förnedrar VD:ar och chefer, avsätter politiker, skapar en rädsla i organisationer och bidrar till ett samhälle där vi till slut inte tillåter mänskliga misstag. Uppdrag Gransknings affärsidé triggar igång drev som förstör karriärer och bidrar till den elektroniska lynchmobben i sociala medier. Hatet. Hoten som talespersonerna och deras familjer blir utsatta för. Jag vet att många ställer sig frågan “Varför ska vi ställa upp på det här spelet?”
Granskande medier har en stor makt och en central roll i ett demokratiskt samhälle för att visa på orättvisor och oegentligheter som annars inte skulle komma fram. Men den farligaste typen av makthavare är den som inte medger sin makt. Uppdrag Granskning gömmer sig bakom en roll med metoder som kan liknas vid en medeltida giljotin som avrättar människor i nationell media, påverkar karriärer, sätter chefer i en fruktansvärd torktumlare och förnedrar dem inför släkt och vänner.
Jag är glad att debatten med Uppdrag Granskning blev nyanserad och att båda perspektiven fanns representerade. Det var en bra och nyttig debatt att ha. Det finns bra och dålig journalistik, precis som det finns bra och dålig medieträning. Och Janne Josefsson är självkritisk. Han medger stora risker med sättet på vilket de arbetar. Han medger att Uppdrag Granskning har maktmedel att förlöjliga och kränka människor och att han, tillsammans med kollegorna, i vissa reportage går för långt. Att det finns en tendens att nita istället för att förstå svårigheterna bakom. Att deras metoder som många gånger slutar med offentlig avrättning också gör att folk inte ställer upp. Samtidigt säger Karin Mattisson, som modererade debatten, att Uppdrag Granskning gärna vill ha förberedda talespersoner, vilket inte alls stämmer. Det ingår i konceptet att överrumpla för att den som medverkar ska, i panik, bidra till en än häftigare dramaturgi.
Så vem har mest makt? Både journalisten och PR-konsulten har makt; precis som både åklagaren och advokaten har makt. Det är två sidor av samma mynt. I mina medieträningar hjälper jag kunden att navigera i journalistikens spelregler, hitta sätt att hantera mediedramaturgin och bemöta journalistens vinkel, att sätta en hållbar strategi istället för att springa på bollar som försvårar krishanteringen. Och det betyder enormt mycket för den som granskas. För i slutänden handlar det om att ringa in faran och minimera skadan. Det handlar om att undvika en förtroendekris. Och det görs bara genom hållbara strategier. Jag förklarar hur man bäst svarar på frågorna, hur man ger sina bästa budskap och argument, hur man bäst ber om ursäkt om misstag har begåtts, hur man respekterar media istället för att anklaga journalister för häxjakt. De som jag medietränar har med andra ord en chans.
Ett kortare klipp finns här. Där ger jag några medskick till Uppdrag Gransknings redaktion. Per Schlingmann resonerar också snyggt kring medias makt och vem som sätter agendan.
