Jag tror att Sverige, precis som andra länder, har mycket att lära vad gäller krisberedskap, vägval och information till allmänheten. De olika perspektiven måste analyseras ingående efter coronakrisen. Men här och nu har var och en ett ansvar att inte bidra till osäkerhet. Därför har jag själv under de senaste veckorna varit försiktig med att recensera myndigheternas arbete och kriskommunikation. Frågor som: Är åtgärderna handlingskraftiga nog? Hur bra eller dålig var presskonferensen? Hur framgångsrik är myndigheternas kommunikation egentligen? Och vilka utmaningar står myndigheterna och politikerna inför? Det kommer en tid för utvärdering.
Jag tycker att vi ska ha stor respekt för myndigheternas och politikernas arbete. Det här handlar inte om en kris i likhet med Transportstyrelsens, Sjöfartsverkets eller Riksrevisionens där vi direkt kan utkräva ansvar. Det här är en långvarig kris som kräver uthållighet och åtgärder över en längre tid. Coronakrisen är en pandemi med en smittspridning som drabbar Sverige och världen. Vården gör sitt yttersta för att klara av trycket. Delar av näringslivet lider. Småföretag går under. I coronavirusets spår drabbas flera organisationer av ofrivilliga förändringar, varsel och uppsägningar. Vi befinner oss i ett allvarligt läge där vi behöver lita på att våra expertmyndigheter och politiker vidtar de åtgärder som är mest effektiva för samhället. Vi behöver lita på att de väger beslut och konsekvenser mot varandra, och att de utifrån det ger oss de bästa rekommendationerna.
Vi ska komma ihåg att vi har en historik där offentlig sektor har varit och fortsatt är något viktigt, som står för en stor del av trygghetssystemet i Sverige. Generellt har vi ett gott förtroende för våra myndigheter. Vi litar på att de sköter sitt jobb och vidtar de åtgärder som behövs. Det tycker jag att vi borde prata mer om för att balansera upp bilden av Sverige. Jag tror att de flesta idag litar på de åtgärder som vidtas för att minska smittspridningen i Sverige men att många hetsas upp (och hetsar upp andra) av jämförelser med andra länder – och av medier som till stor del har en ifrågasättande approach till den svenska strategin. Många har tagit sig friheten att ta på sig expertrollen. Utan att ha hela bilden, och utan att förstå komplexiteten i hanteringen av den här pandemin, är det många som kritiserar både det ena och det andra. Det är direkt kontraproduktivt och bidrar till oro och rädsla hos allmänheten. Micco Grönholm skriver om 10 tankefällor som påverkar oss under coronakrisen och gör en fantastisk beskrivning av pandemins psykologi.
Var och en har ett ansvar att inte bidra till osäkerhet. Kanske visar det sig att den svenska strategin varit framgångsrik i att begränsa smittspridningen? Kanske visar det sig att den varit effektiv för att inte helt förlama samhället, näringslivet och ekonomin? Det vet vi inte. Det är för tidigt att säga. Det vi vet är att myndigheternas strategi och retorik bygger på bland annat en tradition av tillit och förtroende. De litar på vårt sunda förnuft och kollektiva ansvar.
Självklart finns det en del som redan nu kan göras bättre. Statsepidemiologen Anders Tegnell har själv varit öppen med att Folkhälsomyndigheten hade kunnat börja kommunicera ännu tidigare än vad de gjorde, och diskutera vad man behöver göra framåt ännu tidigare. Den bilden delar jag. I början av den här krisen var jag kritisk till Folkhälsomyndighetens passiva roll. Jag tror att den här självkritiken finns hos myndigheter, som under krisens förlopp lär sig på vägen. Framför allt är det imponerande hur myndighetsrepresentanter med full tillgänglighet ställer upp på intervjuer. Dag efter dag svarar de på samma frågor, om och om igen. Varje dag fattar de kritiska beslut, utvärderar åtgärder och omvärderar läget. Det är en fantastisk insats.
Läs gärna mer:
- För reptilhjärnan är journalisten ett lejon på savannen
- Medieträning – nej, det är inte så enkelt som att bara säga som det är
- Mediedrev och den offentliga skampålen – när medierna fungerar som både åklagare och domare
- Uppdrag granskning – att utkräva ansvar är en sak, att göra förnedrings-tv med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat
- Vi måste prata om mediernas roll och den offentliga skampålens pris
- SAS:s agerande är själva definitionen av att vara ryggradslös
- Så undviker du förtroendekriser – du kan inte bygga ett förtroende baserat på vad du säger, utan på vad du faktiskt gör
- Svenska Akademiens krishantering och den självförvållade förtroendekrisen
- Mediehusens krishantering, tystnadskultur och dubbelmoral